Jag strävar på med min arbetsträning. Många skratt och dråpligheter är jag delaktig i. Tycker som jag skrev förut att det är väldigt roligt. En ergonom har varit och tittat vad jag behöver för hjälpmedel, om det kommer till stånd blir det ett lyft för situationen med min arm och datorarbete är sådär. Idag börjar min ordinarie arbetsplats söka ny tjänst för mig. Jag känner mig förvirrad och inte helt tillfreds med det, men vet att det är så det måste vara och så det måste gå. Om de erbjuder mig något är det naturligtvis en perfekt lösning på min situation. Problemet är att jag innerst inne känner, varför har ni inte gjort något förut, varför nu? Jo för att de vill säga upp mig. Även om ingen vill bli uppsagd, inte heller jag, så skulle det åtminstone försätta mig i en ny situation. Jag som bara agerar och känner i den stund jag vet vad jag har att förhålla mig till, skulle få något att förhålla mig till.
Men de parallella spåren förvillar mig. Anpassa där jag är nu, vänta på att få återgå till det gamla... Nu gäller det att ha is i magen och inte måla något på väggen. Bara förhålla sig till det jag vet.
Samtidigt planerar jag på nya jobbet och får gardera med att jag kanske inte är här då... Konstig känsla.
Idag tar jag arbetsprövningen ytterligare ett steg. Mina max 18 timmar i veckan ska plussas på med sjukgymnastik. Det har aldrig varit meningen att jag ska sluta med sjukgymnastiken, jag har bara inte fått ihop det sedan jag började arbeta. Benen bär inte som de ska bara för att jag plötsligt jobbar, snarare tvärt om faktiskt. Därför måste jag ta tag i detta. Träning är nu inlagd 2 gånger i veckan. Utan att minska timmarna på jobbet. Ibland är det onödigt spännande......
Jag plussar på och plusar på, får se hur långt jag räcker. Någonstans är väl det själva meningen också, att tänja på mig så jag ser vad jag håller för. Inte alltid roligt och just nu är det en ekvation som får mig att ana bråk;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar