Nobelpristagaren, den kan jag rekommendera.

Åse och jag gav oss iväg in till stan, målet var Regionteater Väst. Andreas T Olsson, Uddevallas egen Estradör hade premiär. Eftersom både Åse och jag följt Andreas utveckling förväntade vi oss en bra föreställning.

Åke Catos texter är strålande och eftersom han specialskrivit den här för Andreas, så borde det bli bra.

Åke säger själv att texten i viss mån är självbiografisk,inte för att han trode han skulle få Noblepriset, men han drömde om att bli författare. Detta i ett hem där boken inte satt i högsätet och där föräldrarna inte drevs av läslusta.

Pjäsen handlar om Samule Jönsson, som en dag blir uppringd av Horace Engdahl som tillkännager att Samuel tilldelats Nobelpriset, i litteratur. Problemet är inser Samuel, att han aldrig skrivit något. Han har funderat lite men det har stannat i huvudet. De faser Samuel efter beskedet går igenom ,är otroligt roliga och välbeskrivna. Tvivel, högfärd, glädje, prestationsångest och sorg, det är ett brett spektra som utmålas. Publiken följer minsta skiftning och Andreas förmedlar dem väl.

Som skådespelare har Andreas utvecklats mycket. Idag är det inte bara den hysteri han skildrar fantastiskt som drar skrattsalvor, det är de små skiftningarna i lika hög grad. Jag förstår att regisören borde ha äran här, men jag är imponerad av utvecklingen jag ser. Andreas är duktig, det är långt ifrån de julbordsteatrar vi började se för rätt många år sedan.

Ni förstår själva att förvecklingen är mycket nöjsam. Alla tankar, funderingar och fasor denne Samuel upplever är så roliga att vi stundom tjuter av skratt. Samtidigt kan jag som de senaste 10 åren funderat på att skriva en bok, känna igen mig i det där om börjor och slutor. Alltså att starta en bok är väl rätt lätt, att komma på ett slut är också genomförbart, men hur får man ihop mitten.

När föreställningen är över blir det stående ovationer, Åke Cato och Cilla Jelf blir uppdragna på scenen och åtnjuter ovationerna, sannerligen det var de värda.
Åse och jag hade diskuterat om vi skulle ha blomma med, men kom fram till att det förmodligen var överkurs. Med facit i hand behövde vi inte oroa oss, de var massor av blommor och pressenter ändå.

Vi avslutade kvällen med The hemma hos mej. Mycket nöjda med att varit där. Nobelpristagaren, den kan jag rekommendera.