lördag 10 juli 2010

Var dag är en sällsam gåva.

Carpe diem, fånga dagen, just när man hör det kanske man reflekterar en stund, men allt för snabbt rinner det av och man ångar på som vanligt. Läget blir onekligen ett annat när man inte längre kan ånga på. Man tänker mer, reflekterar oftare men också, åtminstone jag, försöker se det positiva i tillvaron ändå. Alltså jag försöker fånga dagen.

Det var tufft hos sjukgymnasten igår. Det går inte som på räls som jag önskar och behöver. Det är bara nio dagar och tre sjukgymnast besök sedan jag fick klartecken och belastar benet. Redan är det överansträngt och jag har inflammation. Jag anklagar mig inte för att ha tränat för mycket, det har gjort allt för ont från början så det har blivit ganska lagom, ändå är det för mycket.

Vännen som körde mig såg min nöd, inte nog med att hon har sympationt, hon stannade hos mig precis hela dagen efteråt, för att hjälpa mig skingra tankarna. Vi lagade lunch och åt och vi drack kaffe och skvallrade, satt i solen och hade det skönt ända tills maken kom från jobbet.
Jag har verkligen fantastiska vänner!!

Fick, visserligen efter 4 samtal, tag på orteopedsyster och sedan också doktor, trots att det var fredag eftermiddag. Det är viktigt att hela tiden få anteckningar om vad som händer, samt rätt rådgivning. Jag hade ju valt medicin mot inflammationen, men se det fick jag inte. Nu ska jag tillbaks till medicinen som gör mig knasig i huvudet... och så ska jag vila. Bara träna rörelser som är avlastade. (Undra om det heter så...) Det är ett bakslag som heter duga och jag har lust att skrika och gråta. Men vad hjälper det?!

Istället gläds jag åt att vi ska tillbringa dagen i trädgården tillsammans. Maken har skaffat plåtkanterna till rabattkanter, grannen ska svetsa ihop dem, Jippi! Sedan ska vi flytta växter som hamnat fel eller inte mår så bra. Den upphöjda surjordsrabatten kommer bli grymt snygg.
Trots att jag inte kommer göra något känner jag mig delaktig, det är jag som har koll;-) Jag vet vad som är vad och vart det ska, vi kan väl kalla det arbetsledning....

Maken väljer än en gång att skjuta på sjösättningen, nästa helg, då.... Troligen blir det av då eftersom det då är semester och allt blir lättare.
Med facit i hand är det knappast någon idé att sörja över de bakslag som kommer. Leta reda på det positiva i tillvaron och gläds åt det. Maken, goda vänner, god mat, gott väder och en heldag i trädgården. Sämre kan man ha det!

Så därför slutar jag med den vackraste dikt jag vet. En psalm, det kan inte sägas bättre.
Jag vet att jag har svar på de frågor som ställs, det är en gåva i sig.
Ha nu en bra dag därute IRL;-)


Var dag är en sällsam gåva

Var dag är en sällsam gåva
en skimrande möjlighet.
Var dag är en nåd dig given
från himlen, besinna det!

Var morgon är nåd och ansvar
med löften och nya krav.
Var afton står klara stjärnor
och frågar dig vad du gav.

Var afton står fjärran stjärnor
i glans över dag som flytt.
Var morgon dig Herren kallar
och väcker din vilja på nytt.

1 kommentar:

Lilian sa...

Jag läste ditt inlägg och vill skicka en uppmuntran till dig även om jag inte vet vem du är.
Hoppas att din inflammation nu är över sen länge.
Önskar dig en härlig och frisk höst