Höstdikt

Löven dalar från träden ner,
min glöd den falnar jag brinner inte mer.
Mungipor strävar som löven mot botten,
så konstigt nyss var det skratt i hela kroppen.

Hösten är vacker med många färger i sin palett,
men den påverkar glädjen,som svalnar rätt och slätt.
Av ljuvliga färger jag ej ser ett spår. Bara mörkt och dystert där jag sätter mina spår.

Som öppna sår i en riven mur, inte konstigt det är mer moll än dur.
Orken ska hålla genom mörka tider, höst och vinter det kommer vår vad det lider.
Med filtar, ljus och värme vi härdar ut.
Men oj vad jag önskar att väntan tar slut.

Vad väntar vi på vi som går här och lider,
på vår och sommar, ja varmare tider.
Solen ska vinna humörets strider, värmen lindra värken som gör att vi kvider.
Hur blev det så här, vad är det som händer, jo sommarn kom bort.
En dag ett ögonblick i sänder.