Sverige är fullt av tragedier. Alldeles för fullt. Det är svårt för att inte säga omöjligt att inte reagera. En 15 åring skjuts till döds i ett litet samhälle. Det är inte bara en tragedi att en ung pojke dör. Det är lika eländigt att någon blir så trakasserad att man inte ser någon annan utväg än att skjuta. Här är det 2 hela släkter som drabbats plus ett helt samhälle. Jag kan bara hitta ett enda ord som passar, vanmakt. Varför fick inte den drabbade familjen hjälp tidigare, varför ingrep ingen innan katastrofen var ett faktum. Så många frågor, inga svar.
www.aftonbladet.se/nyheter/article964215.ab
Samtidigt misshandlas en pojke till döds av jämnåriga. Jag hör en radiointervju med någon som forskat på ungas dödliga våld. Det ligger ganska konstant, varken ökar eller minskar. Sedan studien inleddes i början av 80 talet har det varit 3-4 döda ungdomar per år. Dödade av andra ungdomar 3-4 döda, alltid ihjälslagna av grupper med andra ungdomar Bakom varje ungdom står en familj, en familj i total kris. Då menar jag inte bara bakom de dödade ungdomarna, utan även bakom förövarna. Vad är det för framtid vi ser? Barn och ungdomar saknar respekt, för vuxna och för varann. Vart är vi på väg?
www.aftonbladet.se/stockholm/article955060.ab
Mitt i allt detta har Aftonbladet en omröstning om vardagshjältar. Idag är min hjälte Lars Ohly. Han stod upp och sa ifrån på läktaren på Söderstadion. Pressen är på honom direkt. Bilden visar tydligt hur arg han är och hur han skriker. Men Ohlys replik är klockren, "det går inte att viska om man ger sig in i en hejarklack" Heja Lars, vuxna med attityd behövs!
1 kommentar:
Hej Simone! Kul att fler börjar blogga trädgård! Tacksamt så här i tider av forumkris ;-)
Betr. Rödeby så pågår en namnlista för den man som i desperation sköt ungdomarna i 'mopedligan'. För den som känner för att skriva på: www.namninsamling.se/
Skicka en kommentar