Att inse sin begränsning.

Jag har aldrig varit någon tidsoptimist, snarare tvärt om. Vi åker i god tid för att passa tider, jag har varit duktig på att uppskatta tidsåtgång. Något har hänt med den förmågan. Det är den där bedömningsförmågan med hur lång tid något tar att göra som är borta. ( Eller inget tar den tid det gjorde förr)

Igår skulle jag skriva, hälsa på mormor, baka tre tårtbottnar och om jag orkade efter de skulle jag dammsuga. Planeringen låg så att jag skulle ha bäddat, skrivit klart, duschat och förberett lunch innan jag åkte till mormor. Till mormor måste man komma halv elva annars hinner de ge henne en kopp kaffe, jag vill brygga själv och att vi dricker det tillsammans.

När klockan var halv elva hade inget mer än skriveriet blivit klart. Jag hoppade i kläder och kom 11 prick till Äsperödshemmet, då satt mormor ensam på sitt rum med en kopp kaffe, jag går ut och tigger en kopp sa jag, onödigt att sätta på till bara mig. Tyvärr sa en personal jag aldrig sett förr, det finns inget. Har jag heller aldrig varit med om, tur ingen av de gamla ville ha påtår då...

När jag kom hem igen satte jag igång som en galning med att sorterat papper och börja baka, jag lärde också sonen att damma, det tyckte han var roligt! Vi har köpt en ny hushållsapparat och jag fick inte riktigt till vispandet, så irriterande, den ena skivan, den som skulle vispa, la sig platt på botten och gjorde vad jag kunde se inget. Fick ta till knivarna, men det blir ju också konstigt, en väldigt seeeeeeeg maräng blev resultatet, jag tröstar mig med att i en tårta får marängen gärna vara seg...

Vid halv 4 kom maken hem och styrde upp arbetet lite. Då insåg jag at hela dagen gått och jag hade fått gjort ungefär hälften av det jag planerat. Tur det är en dag idag också, dammsugandet försvinner inte! :-))

Det bekräftar bara det min käre doktor och för all del make sagt de senaste åren, jag måste lära känna mig själv, den nya människan som är jag, med nya förmågor och möjligheter.
Det är lite svårt måste erkännas för hur lätt är det att lära sig att man måste inse sin begränsning.

Nu ska vi fixa bricka och sjunga för sonen!! 11 år idag. Vi har ingen paket! Vilket streck i räkningen, får se hur han tar det...

Vi har beställt lajv grejer. Han ska få sköld, yxa, kniv och slida med bälte. Eftersom det är handgjort, specialgjort är det mycket pengar... Vi hoppades på att paketen skulle kommit igår, men icke. Inte kan man väcka ett födelsedagsbarn utan present! Nödlösningen får bli ett kuvert, med pengar. Han samlar till ett harnesk och en ringbrynja, så pengar motages tacksamt.. Men vi som egentligen var klara med present får ett extra utlägg. Det gäller väl bara att ta det nätt med plånboken, att inte fläska på, att inse sin begränsning, de é ju de jag é så bra på;-))

Uppdaterat: Sonen blev så klart väldigt glad, han vet ju att presenten kommer. Men när vi kom in 08.15 sa han, jag trodde aldrig ni skulle komma, har väntat sååå länge:-)