Medmänsklighet

I morse när jag som vanligt läste min tidning kunde jag inte låta bli att uppröras av en artikel om en bilolycka. En skadad kvinna föll ihop på motorvägen, hon hade tagit sig ur bilen, medtrafikanter fick henne av vägen men det var glashalt och bil efter bil körde in i de stillastående bilarna. Då sätter en bilist på varningsblinkersen på sin bil plus att hon/han ställer sig bredvid och viftar med en varningstriangel i handen. Meningen var att folk skulle stanna och inte fler köra in i olyckan. Vet ni vad som händer?? Jo, folk byter fil, kör om och rätt in i stillastående krockade bilar. Det är verkligen höjden av, ja jag vet inte vad. Vägen fick stängas av helt för att rensas.

Jag börjar tänka på medmänsklighet när jag läser detta. Vad är det som gör att folk fortsätter köra? Rädsla kanske? Jag tänker på ett par gånger när jag stannat. En gång i somras körde jag genom hamnen, i höjd med den nya ”vakten” in till hamnområdet, rådde ett förvirrat kaos. Jag saktade ner, försökte spana vad som hände, bilar fortsatte köra och körde sicksack för att komma förbi den välta moped som låg i vägbanan.

En snabb överblick och jag såg två ledsna skadade pojkar utanför Brittas kontor. En kvinna hade stannat, hon såg rädd ut. Upp på trottoaren och ur bilen. Kvinnan mötte mig med orden, å gud så skönt att du stanna, kan du sjukvård?? Ja, då detta ordnar vi svarade jag.

Snabbt fokus på killarna, en saknar färg i ansiktet, han mår illa och har dessutom ont i höften. Regnet har upphört men det är vattenpölar överallt, killen behöver ligga ner, han tuppar av när som helst. I bilen har jag en filt med vadderad baksida. Ut med den och ner med killen, den andra sitter på en rabattkant. Gubbarna från hamnen kommer släntrande och jag ber dem ”rädda” mopeden. Förhör med grabbarna, de har inte krockat, de har vält, två på moppen, han som satt bak försökte hoppa av och har slagit i rejält.

Kvinnan som stannade först får i uppdrag att ringa den ena killens pappa. Själv ringer jag 112, eftersom de är två och en har ont i huvudet törs jag inte köra dem själv, men till sjukhus ska de. Det dröjer inte många minuter innan två ambulanser och en polisbil kommer, skönt, det är idel känt folk, en fördel när man som jag jobbar på huset (och tränar på Friskis). Den stackars pappan dyker upp och jag undrar hur rädd han hinner bli innan han fått läget klart för sig. Då mitt i allt virrvarr när min roll är över, då upptäcker jag att kvinnan som stannade först har åkt. Jag skulle ha velat säga tack till henne, det ville pappan som hon ringde till också. Men hon var borta. Jag tycker det var så starkt av henne att stanna, uppenbarligen tyckte hon det var skrämmande, men hon gjorde det. Det är medmänsklighet!

Ytterligare en händelse tänker jag på. Jag kom körande från Torp, är det mycket trafik lägger jag mig i vänsterfil redan vid Tavelgatan. Bilarna jag mötte bar sig så konstigt åt, de prejade nästa ut mig i högerfältet igen, jag kollade så klart vad sjutton de höll på med. Då fick jag se! En liten gumma med rollator promenerade på 70 vägen!! Jösses, det var fredag och trafiken mycket tät. Fredagar är det mycket tung trafik och då är det trångt vill jag lova.

Jag vet inte varför men jag tänkte att det är bäst jag kör en vända och ser så någon hinner ta upp henne. Jag kör alltså helt ner till Undakorset, där jag väntar på grönt, gör en ”rundpalle” och kör mot Torp igen. Jag var övertygad om att någon stannat och tagit upp tanten. Blev mycket förvånad och faktiskt förbannad när jag ser att hon går kvar.

Jag lägger mig mitt i vägen!! Blockerar båda filer, sätter på varningsblinkersen och kör upp vid sidan om henne. Ner med rutan och säger. -Nu har du allt hamnat tokigt till, vart ska du??
Jag jobbar på en avdelning med många förvirrade och jag räknade med att snabbt få veta om hon var klar i huvudet med den frågan.

Hon svarade. – det var den där busschauffören som sa att jag skulle gå här! Det måste ju vara fel, Jag ska till garnaffären. Detta är ju inte kokt och inte kommer man av vägen heller.

Aha, en helt klar tant, men på helt fel ställe. Stå still! säger jag. Så hoppar jag ur bilen, har en övningskörning bakom vilket jag är tacksam för, den kör nämligen inte om! Upp med bagageluckan, in med rollatorn och så in med tanten på passagerarsätet.

Stackars tant hon är helt slut. På jobbet kallar vi det ”tjostiga” eller ”pustiga” hon har alltså svårt att få luft. Jag kör ner henne till garnaffären och leder in henne där, precis innanför dörren har de en sittgrupp, där placerar jag henne. Jag visar också noga vilken busshållsplats hon skall gå till när hon ska hemåt. Inne på garnaffären fick hon ett glas vatten och vila en stund.

Dagen efter läser jag i morgontidningen att: Polisen får många påringningar om promenerande dam på RV 44. Väl där hittar polisen ingen.

Jag ber så mycket om ursäkt!!! Trodde polisen hade viktigare saker för sig än att fånga små tanter med rollator, det trodde jag var medmänsklighet!