SÅ låter jag väl inte?!

Det blir verkligen aldrig som man tänkt sig! Jag hade precis stängt ner datorn och skulle ut i solen när telefonen ringde. En vän till mig, eller egentligen en tant från när jag var liten som jag växt ikapp?? Sa, nu har jag äntligen spelat in dig när du är på TV, kommer du??

Det var minsann en fråga! Jag är väldigt självkritisk och har tyckt att det varit bra att inte ha sett det. Det har varit roligt att svara det när folk nämnt det, att ja, jag vet inte för jag har inte sett det. I alla fall svarade jag att jag var på väg ut, måste få lite sol, men jag kommer på 11 kaffe fast halv tolv...

Jag njöt verkligen av solen Uddevalla visade sig från sin bästa sida. Jag hade bestämt mig för att inte fotografera, fast så kom svanarna, och så var himlen så blå...

På brandstationen hade man också drabbats av vårkänslor, man provade korgar och stegar, gasade som galningar ooch höll på med bilarna.

Jag blir smått lyrisk av solen, den blå himlen och vattnet. Jag älskar verkligen att bo här. Åkte inte långt idag alltså bara in och strosade längs kajkanten.

Några minuter försenad nådde jag så fram till "tant Pimon" min bror kunde inte säga S så det blev Pimon, hon är altså namne med mig. Väl där fick jag kaffe lite skvaller och så satte hon på filmen..

Det var inte så farligt, jag reagerade på småsaker som hur jag såg ut, självkritisk är ju lätt att vara. Men jag blev lugn för jag sa kloka saker. Jag lät engagerad och påläst, jag hade glömt detta så det var roligt att se och höra. Jag kommer i alla fall inte att gräva ner mig eller så för detta. Jag kan leva med det, trots att jag har för stor... får långt.. förkrulligt... och kan inte låta bli att vrida händerna.... Dessutom talade jag inte som jag! Men det säger väl alla som hör sig själv. SÅ låter jag väl inte?!