Visst var det fruktansvärt att Engla hittades död. Inget snack om den saken, men hur är det ställt när rapporteringen aldrig upphör?? Nya vinklingar hela tiden, det känns som frosseri!! Jag skrev också, visst svär mig inte fri, ett inlägg precis när nyheten om att man hittad hennes kropp kom. Då tände vi ett ljus här hemma och pratade lite om det, med barn i samma ålder kändes det viktigt.
Men sedan har det tagit enorma vändningar och proportioner Det är SMS och Mejlkedjor, det är öppna brev, det är en stor orgie i olycka. Usch. När till och med tidningarna uppmanar allmänheten att skriva in och visa sitt deltagande, då har det väl gått över styr.
Fast kanske var det skönt för familjen i Arboga som förlorade sina barn veckan innan. Hur många öppna brev har man skrivit till dem? Det dör barn många gånger om året och aldrig har jag upplevt en sådan pressorgie som nu! Jag har inte skickat ett enda SMS, inte vidarebefordrat ett enda mejl och inte satt några ljus i fönstret, vi tände vårt innan det blev något kollektivt.
Jag blir lätt illamående av frosseriet i andras olycka. Anledningen till mina funderingar just nu är ett TV program ikväll, som jag inte ska se.
Det finns så mycket elände i världen, vad är det som gör att pressen frossar i just det här??
9 kommentarer:
Ditt inlägg är precis vad jag tänker!!!
Ska inte heller se programet.
Har inte direkt följt med i fallet (har bojkottat Expressen.se & Aftonbladet.se ett rejält tag nu och som boende i Grönland så kan jag ju filtrera ganska bra vad jag önskar att se & läsa om), även om jag så klart hör på det. Men helt enig med dig. Helt förfärligt om det blivit en sådan hysteri. Hoppas att familjen kan använda det till något gott dock, så att det inte blir motsatt effekt, vilket nog är risken.
Tycker också att det är hemskt med detta frosseri i andras olycka, har inte heller skickat något SMS vidare...bojkottat AB och Expressen.
Tittat runt i din blogg, vill gärna länka den om det går bra.
Annika, tack, jag var liiiite osäker på om jag provoserade, men kunde helt enkelt inte vara tyst.
Lullun. Smart att bojkotta nyheter, där har jag att lära! Är nyhetsgalning...
Fast jag vill att dom skall vara ny och det gör inget om någon är glad och god.
Ullamona. Välkommen hit! Roligt att du gillar mina skriverier, tankar och antar jag foto. Du får mer än gärna länka hit. Jag lovar kolla in hos dig.
Jag skrev visst lite konstigt där. Jag har "hört om det", det hemska fallet med tjejen alltså, inte "hör på det"... ;-)
Och ja, att aktivt kunna välja bort "sladderblaskorna" och inte behöva se alla tokiga överskrifter är jag nöjd med. Nyhetsinnehållet är ju ändå ytterst begränsat i dessa tidningar. Men visst älskar jag också nyheter och vill mer än gärna hålla mig a jour med vad som händer hemhemma i Sverige & resten av världen.
Personligen tror inte jag att detta frosseri hjälper familjen ett smack!
När vår familj råkade ut för samma sak för några år sedan så var det till slut så illa att vi ville inte ens gå och handla mat för där i kassakön översköljdes man av rena snaskrubriker och foto. Våra "kära" kvällsblaskor hade inte ens förstånd nog att hålla sig till sanningen så de är bojkottade sedan länge här.
Det är ju också så att för varje gång något sådant här händer och drevet går så dras ju såren upp hos de som blivit drabbade tidigare också.
Ewa, jag hade allt er i bakhuvudet. Det blir ju som att uppleva allt en gång till! Fasansfullt!
Men jag tänkte också på alla andra, flickan i Arvika som höggs ner utanför ett dagis, det där två som blev nedhuggna på öppen gata, fortfarande inga spår, och många många fler.
Det där var bra skrivet...Inte för att jag suttit i Sverige och följt detta från svensk mark, men sett det från utsidan har jag gjort. Har hela tiden tyckt att det frossats alltför mkt i det hela. Blir osmakligt med alla mailkedjor, sms och ljuständningar.
Allt blir lite "typiskt"...Och sen läggs det väl bara till handlingarna då och det blir tystare än tyst.
Precis, jag kan inte tänka mig att detta hjälper den stackars familjen.
annika. visst säger det en del om man från utlandet kan uppfatta att det blir för mycket! Vem hjälper det tror man?
Skicka en kommentar