Framsteg gör jag, det ser alla, utom jag! Rejält nedstämd har jag varit den här helgen, även om jag försöker njuta av ledighet och fint väder. Guldkanter på tillvaron är aldrig fel, men det är ju det där med rehabiliteringen... Det händer inget! Jag gör övningarna som sjukgymnasten säger, ofta och idogt. Går och räknar för att hålla takten så jag belastar lika, jag drar foten mot rumpan för att få tillbaks vinkeln och jag balanstränar. Det som händer är att jag får ont och blir trött.
När jag så kom till sjukgymnasten i morse var mungiporna vid naveln... Vi pratade om min frustration och om att det inget händer. Jag fick lägga mig på britsen, dra foten mot rumpan och hon utropar. - Nej men, jag måste mätt fel! Orkar du en gång till, måste mäta om. Visst orkar jag en gång till... Hon mäter och berättar att jag ökat vinkeln i knät från 80 - 110 grader!! Det går att cykla med, du skall inte cykla än, men ditt mål där är redan uppnått, du har vinkel för att kunna cykla.
Vilken tur att jag går dit och får resultat som en bekräftelse, jag ser inte att något händer men hon kan visa det med mätresultat. SÅ lite glad skall jag tillåta mig att vara idag, lägga mig i solen och njuta av att vara ledig, inte tänka på varför!! Från 80-110, det är inte illa.
3 kommentarer:
Jag har gjort tvärt om fast med blodtrycket(det undre) från 110-78. Min läkare säger att man når inga resultat utan att det gör ont. Så lycka till med tillfrisknandet.
DET är ju jättebra, Simone. Grattis till framstegen. Sakta men säkert går det framåt för dig. Snart kan du cykla också.
Lae-då är vi lika duktiga!
Annika, tack, jag försöker inse min begränsning och glädjas åt detta.
Skicka en kommentar