Roligt minne dök upp!!

Lotta Gröning skriver på sin blogg att hon inte visste vilken stad hon skulle prata i, det väckte minnen hos mig!

Jag och kompisen P hade depp i livet, det var början av 90-talet, det var uselt på kärleksfronten och pengarna var slut. En annan väninna hade flyttat till Uppsala, hon bjöd på inflyttningsfest. Vi skralade våra sista slantar till bensin och drog iväg, gratis boende och mat samt fest var ju bättre än depp hemma.

Visst hade vi kul, så kul att vännen P inte mådde så bra när vi skulle åka hem. Jag var lika "tråkig" då som nu;-) Väldigt måttlig alltså så jag såg inget problem i att börja färden hemåt. Du får sitta fram och sova konstaterade jag.

Ni som följt bloggen ett tag vet att jag totalt SAKNAR lokalsinne. Det gick lätt att komma ur stan skyltat mot Gbg direkt inget problem alls. Men redan vid Enköping hände det som inte fick hända. Med ett brak rasade halva avgassystemet i backen, gick rätt av bakom bakre burken. Det lät som n V8 och gnistorna sprutade när jag drog järnet mot marken.

In på en rastplats och väckte upp den sovande vännen. Inga pengar på fickan och kris! Vad göra?? Dessutom en söndag....långt kvar hem var det... Jag är ganska händig, kanske kompensation för den saknade kartdelen?! Fick fatt på en håv som låg i bagaget en sådan barnen leker med. Den bröt jag sönder för att komma åt ståltråden.. La mig sedan på rygg och baxade in under bilen. Fick ståltråden runt burken och kunde med ganska stor möda få upp den hängande delen. Jag kom inte till ordentligt skam att säga var jag för högbröstad;-) Skulle behövt en domkraft men vem drar runt på det. Bäst som jag låg där och strävade kom en långtradare med en massa nya SAAB på släp. (Jag körde SAAB) han frågade om vi behövde hjälp och var ganska imponerad när han såg vad jag åstadkommit Men han fick gärna avsluta jobbet, dels saknade han bröst så han kom under och nådde bättre;-) Dels tog han en polygrip och snurrade ordentligt. Ståltråden var ju tjock!!

Sedan frågade han vart och hur långt vi skulle, när vi sa det berättade han att han skulle till Tjörn och gärna "kompiskörde" med oss. I praktiken innebar det att om vi blev stående igen skulle han stanna. Hans släp var fullt annars hade han tagit med oss där. Bra så, hygglig karl.

Vi drog iväg, vännen P somnade igen och jag for skärrad vidare, bilen mullrade så jag skämdes.... Någon timme eller så senare vaknar vännen upp och säger-- Var är vi?! Här har vi inte kört förr!! Här körde vi inta på väg upp!!

Eftersom den ådran saknas på mig, blev jag i samma stund helt på det klara med att jag kört fel!! Men var är vi då??? Motorväg mil efter mil, ett och annat mot är namngett men det avslöjar inte vilken stad man passerar. Panik... måste in i en stad och ta reda på var vi är. Svänger av och letar ledtrådar. Genom en tunnel oj det mullrar!!Folk vänder sig om och tittar när vi kommer körande. Fråga dom säger vännen P och pekar på ett gäng vid ett övergångsställe.

Jag tappar fattningen och skriker. --È du klok?! Hur skulle det se ut?! Vi kör fram rullar ner rutan i den här mullrande idiotbilen, du stinker som ett barskåp och frågar--ursäkta vilken stad är vi i?? ALDRIG I LIVET! Jag gör det inte. Jag är inte bara händig jag är rätt logisk också.... vi letar reda på järnvägsstationen, där står det alltid.

Jo då det gjorde det, vi var i Västerås, helt på rätt väg alltså!!! Vännen somnade om och sa sedan inget om min färdväg. Jag lovar det var en resa att sent glömma!!