Opinionssiffror brukar inte imponera på mig, vare sig det är upp eller ner. Men det ger andledning till reflektion tycker jag, en fingervisning är det kanske.
Jag är ju rätt mycket nybörjare inom politiken. Det innebär inte att jag saknar åsikter eller engagemang, men ibland blir jag förvånad över den interna debatten.
Jag har kritiserat Mona och partiet, men också glatts åt förändringar. Mest är jag förbryllad.
Jag tycker koalitionen med Miljöpartiet var alldeles åt fanders. Men när jag sagt det tycker jag det är dags att gå vidare.
Det är tydligt efter veckor av intern kritik att Partiledningen, lyssnat men inte tänker ändra på saken. Man anser det vara det bästa för partiet. Då har jag som jag ser det två val. Antingen lämnar jag partiet för det här är ingen småsak, eller så förlikar jag mig och gillar läget. Aktiverar mig för att göra det bästa av situationen. Billigt?! Ja kanske? Lättvindigt?! Nej knappast, det ligger mycket tankemöda bakom. Om partiet tror att det här är vår chans att vinna valet, då får jag förlika mig med tanken. Att de skall ändra sig finns inte på kartan, jag kan däremot vara med och påverka så att Vänsterpartiet blir delaktigt också, den möjligheten har jag om jag väljer att vara kvar i partiet.
Vad jag menar är att man inte kan och inte måste älska alla beslut, man får gapa och vara förbannad ett tag. Frågan är när är det nog?! När har vi skrikit på varandra internt tillräckligt?? Jag menar inte att man skall hålla käft, utan mer NÄR ÄR DET NOG?? När går vi vidare, enade i den politik vi trots allt samlats kring. Är det när de interna striderna skadar oss, skall vi gå vidare då, eller när skall vi göra det??
Enade vi stå söndrade vi falla, poppar obönhörligen upp och jag minns inte ens vem som sa det!
10 kommentarer:
Är rädd för att sossarna nu grävt sin egen grav! Att vänsterpartiet går framåt gör ju att fallet för vänsterblocket inte blir allt för stort. Men många verkar tänka som jag. Att inte rösta på vänsterblocket så länge Miljöpartiet får en sådan framstående ställning. Hellre borgarna och deras vansinne fyra år till.
Christer vid transjön.
Happpy Halloween!
Är helt enig med Christer.
Man segra till döds också. Det är lätt att göra så om man går ut i strid med en part som ideologiskt är så långt borta som det går från ens egen ideologi.
Christer, jag vet ju att detta är det svåraste någonsin. Samtidigt skulle jag aldrig kunna tänka mig att rösta på ett borgerligt parti, jag tycker inte att jag gör det om jag fortsätter stödja S. Det gemensamma program som pressenteras och om V kommer på tåget är självklart avgörande så småningom men det är 2 år kvar till valet, jag är övertygad om att det kommer att presenteras ett program jag kan leva med. Kanske till och med bättre att MP är med än velar fram och tillbaks!?
Hannele, Tack det samma!!!
Solnasnackarn, jag inser svårigheten, men kan absolut inte tänka mig att rösta åt höger, alltså får jag förutsätta och förlita mig på att programmet blir bra! Jag är doch glad att det är långt till valet så det här hinner landa och de får tid att visa ett gemensamt manifest. ALliansens val visar tydligt att det är ett vinnande koncept.
Du tar upp ett ämne som onekligen känns rätt i tiden och på ett olustigt sätt aldrig verkar ta slut. Olika interna former av käbbel och stridigheter. "Enade vi stå, söndrade vi falla" är onekligen ganska passande! Mona S är verkligen inte bra på retorik. Det har märks de senaste veckorna. Hon blir överkörd i debatt efter debatt tycker jag. Lite sorgligt, för argumenten kan ibland kännas helt rätt, men framförandet lämnar mycket på önskelistan. Finns det sedan en massa internt gnabb på lägre nivå, ja då är det en lång uppförsbacke, kanske för lång att bestiga på två år?
erik, jag skrev ett inlägg om just det, är det Mona som skall vinna valet eller är det vi?
Nog är väl tiden förbi då vi skyller allt på en partiledare.... Men om vi inte kan enas internt ja då går det åt..skogen, utan musik! Jag är så trött på tjafs, en del uppför sig som om de är personligt påhoppade, bit ihop och jobba vidare eller välj att lämna uppdraget, det finns bara de två alternativen som jag ser det.
Jag har sagt det förr, hierarkierna, personstriderna och maktfullkomligheten inom s är fullständigt förödande. Jag förstår inte att detta ska sitta så djupt rotat. Konsekvensen blir väl att man får den ledare man förtjänar.
Men jag börjar känna mig djupt orolig inför nästa val!
annaa, förödande är ordet! Inte ser vi alliansens ledare slåss på barikaderna mot varandra! Vi har fel grepp på det här med högt i tak, det innebär inte att vi skall förgöra oss själva!! Att det ska vara så svårt att gå vidare!!
Den enda människa vi kan förändra är oss själva - apropå din och andras erbarmliga personkritik av Sahlin. Att visa underdogmissnöje i gammal LO-stil borde vara passé. Den stilen var möjligen verksam under 1900-talets första hälft i ett gammalt patriarkalt klassamhälle men är det definitivt inte idag utan skrämmer bort den unga generationen. Alliansen har en utarbetad strategi. Vi bits under väntan på en sådan, som hästar vid en tom krubba, men borde kanske lita mer på våra valda förträdare.
Tvärt emot dig har jag ingen tro att v är en regeringsduglig partner trots att vi har en gemensam ideologisk bakgrund. Erfarenheter från kommunalpolitik visar att de har svårt för att ta ansvar och acceptera politiska och demokratiska spelregler. För mig är v ett idéparti som inte har en aning om praktisk handling. Mp samarbetade däremot bra med regeringen Persson och Maria Wetterstrand är för mig en självklar miljöminister efter valet 2010.
anonym, så synd att du inte skriver ditt namn. Jag kan bara konstatera att du inte läst mitt inlägg ordentligt! Tråkigt.
Skicka en kommentar