Satt i väntrummet hos sjukgymnasten igår när det plötsligt dök upp en bekant. En journalist som jag dessutom morsat på kvällen innan, på KUL-TUR-AFTONEN. Vi pratade lite artigt om hur fantastisk kvällen varit och vi dryftade samstämmigt hur dålig journalistik det varit, det som skrivits om den. Det var verkligen flyktigt, sa egentligen ingenting. Kanske är det så det går när man inte skickar den eller de som har kulturen som arbetsområde påstod jag.
DÅ fick jag klart för mig att vi reagerat på olika saker i rapporteringen. Journalisten i fråga var mycket upprörd för att det var en dålig bild från det absolut "viktigaste" inslaget och nästan ingen text om det. Fast det var en stjärna i världsklass och dessutom bördig från Ljungskile.
Jag däremot hade reagerat på att bilden på mig och Lasse Kjell inte använts i det syfte som sagts. Vi ställde upp på en bild för att få ut ett budskap, bilden publicerades men budskapet uteblev. Vi berättade ingående om våra ny föreställningar som kommer till våren. Det stod inte ord vårens föreställningar, en grym besvikelse. Utan den texten blev bilden mest fånig.
Journalisten gick till hård attack mot just den bilden. Både du och Lasse har väl varit i tidningen så det räcker!!! Sa han.
Det var då det slog mig att fördomarna mot kulturen lever tack vare just sådana här personer. Jag ser kultur som en vadagshändelse, något alla skall ha tillgång till. En slags allemansrätt helt enkelt. Andra upplever att en del saker är mer värda, skall rapporteras mer och bättre. Det skulle alltså vara skillnad på hur värdefull kulturen är. Jag vill att det skall vara mångfald för att nå så många som möjligt. Jag inser att det med fördomarnas sätt att se det så finns det finkultur och annan kultur. Det är då jag undrar företräder jag fulkultur??
4 kommentarer:
Nu har jag ju inte sett tidningen men min journalistiska instinkt säger mig följande;journalistens uppdrag för kvällen var att bevaka själva evenemanget som hände just då, inte att skriva om kommande föreställningar, det kan man göra vilken dag som helst. "Nyheten" i det här sammanhanget var att bl a ni fanns på plats och informerade allmänheten, inte själva informationen! Det låter rimligt att också publicera bild på det mest utstickande inslaget, om man bara kan få med en bild. Bäst är för det mesta om man kan få en unik bild på t ex känd artist i lokal miljö.
hejsan!
vill du vara med om att få chansen att bli "veckans bloggare" i min blogg? Kika gärna då in hos mig och skriv varför du vill vinna :).
annaa, jo det var så allmänt hållet at det säkert är en rimlig slutsats. Men då jag blev intervjuad länge om vårens föreställningar och under den föreställningen stälde upp på just den här bilden tycker jag att jag blev lurad. Däremot är jag inte ense med den "andra" journalisten i bedömningen att fel saker omskrevs, för få kanske men inte fel. Det var där min fundering om fin och ful kom.
Jilin, tack men nej tack.
Tänker och tänker, och kommer fram till att det händer titt som tätt att man pratar med den man intervjuar om saker som man inte alls tänkt skriva. Ibland inser nog vi journalister inte riktigt att det kan leda till besvikelser och missförstånd.
Jag har ett stående uppdrag för en tidning att göra korta intervjuer typ "vi tre". De där intervjuerna kan ibland ta en halvtimma men blir aldrig mer än några rader i tidningen. Ibland säger jag "det där kan vara bra att veta tills en annan gång" för säkerhets skull.
Journalistikens irrvägar är inte så enkla att förstå, för någon...
Skicka en kommentar