Tänk vad en bussresa kan etsa sig fast och påverka en.

Egentligen handlar Hannus inlägg om Allium, men också en buss. Eftersom min hjärna jobbar på egen hand gick den igång på bussen. Jag har ett bussminne jag helst vill glömma;-)

Jag var för ganska många år sedan ny i kyrkorådet och kyrkofullmäktige. Vaktmästaren skulle pensioneras efter många år och det skulle bli rejäl uppvaktning. Man chartrade en buss och bokade teater och mat i Göteborg. Jag anmälde mig trots att jag var ny. Tanken var att det var ett bra sätt att lära känna fler och komma in i gruppen på en gång.

Bussen skulle gå 16.45 från kyrkan. Jag arbetade en dagtur och sa tidigt på dagen att om det är lugnt flexar jag ut så jag hinner göra mig iordning och bli klar utan stress.

Dagen blev inte så värst lugn men jag sa flera gånger att jag går så fort jag hinner. Många saker dök upp och läget blev förvirrat. När kvällspersonalen så dyker upp är man plötsligt nästan dubbel styrka och det gick lite lättare ett tag. Efter deras rapporter lugnade det ner sig och efter tre någon gång sa min kollega, passa på att gå nu. Du behövde ju gå tidigt.

Sagt och gjort jag gav mig av hem. Väl hemma på gården står maken och målar panelen vi skulle sätta i kökstaket. - Å så bra att du kommer säger han. Jag får inte in plankorna själv de är så långa. Sagt och gjort vi började genom fönstret flytta in plankor och han kunde sätta fast en efter en. För att underlätta bytte jag till målarkläder och tog över målningen ute. Han fortsatte inne. Någonstans hade jag en känsla att jag glömt något men jag kunde inte komma på vad.......

Vid femtiden hörs ett konstigt motorljud. En stor turistbuss rullar in på min lila gata. Jag blev full av förundrar. Vad i he--te turistbussar i bostadsområde, så jäkla spännande är det väl inte här?? Jag slängde ett öga mot bussen och tänkte förvirrat, konstigt, den känner jag igen och den... Bussen stannar vid min infart där jag står i solkiga kläder och målar för fullt.

Dörren öppnas och ut kliver Kurt Olsson, en välkänd präst i staden. Då som en blixt från klar himmel inser jag vad det är jag missat. Pinsamt är bara förnamnet! Jag skämdes som en hund. Han sa visserligen stortstilat att han skulle ge mig 5 minuter att hoppa i kläder och komma med bussen, men jag avböjde. Kanske om jag känt sällskapet bättre men nu var det för pinsamt.

Ingen har någonsin pikat mig för det här, men jag skäms fortfarande. Tänk vad en bussresa kan etsa sig fast och påverka en. (trots att man inte var med)