Det är nappen som räknas.

Han brukar säga så min bror, som till tröst när fiskarna är små. Denna här veckan har det metats och fiskats vareviga dag. Redan på måndagen ringde vi så sonen fick ut en kompis. En avlastning för mig när de är två. Vi går och köper glass säger de och är borta tre timmar. Ön inbjuder inte till att sitta still.

Vi fick trafikkaoset på E 6 klart för oss när vi väntade på kompisen. Hur är det möjligt att en väg blir helt blockerad?! Så sårbara vi är. Vad händer om den här typen av oväder blir vanligare? Har vi då en infrastruktur som inte håller måttet?

Bassholmens infrastruktur sade stövlar på eller blöta fötter, det är mer enkelt där. Ovädret vi hade på söndagen när vi kom ut är nog det värsta jag hört i hela mitt liv. 15 timmars åska. Hur är det möjlig?! Måndagen blev bättre och när vi slog upp ögonen på tisdag hade sommaren kommit tillbaks. Då var det jag som tog ut en kompis! Maken körde snällt ut Åse så vi fick några dagar tillsammans. Vi delade upp stugan i kill och tjejrum. Någon enda promenad, bad i havet, men allra mest lata dagar i solstol. Åse njöt lika mycket som jag, och vi tillbringade en hel morgon med att bara stirra ut över havet med morgonkaffet. Bassholmen är fantastiskt och det gör något med en att få vara där. Sonen sa en morgon när vi pratade om sommarlov, städer, semestrar och annat. - Alla barn i Sverige borde få ha det såhär en vecka på sommarlovet. DÅ fick de vet hur j...a gott det är! Jag förlät svordommen och blev glad över känslan han har för våra Bassholmenveckor. Han har redan lovat att han vill ut nästa år också. Då ska vi planera så maken är med hela veckan.

Det blev härliga kvällar. Vi satt ute tills myggen blev oss övermäktiga. Genom köksfönstret följde vi flera kvällar en fladdermus som svirrade i gläntan och fångade insekter. COOLT!! En stjärnklar kväll tog vi fram tubkikaren och tittade på månen. Oj så häftigt. Man såg varenda krater och helt plötsligt verkar månen inte så avlägsen. Nog sitter det en pojke där;-)

Torsdag kväll for Åse hem igen och tog sonens kompis med sig. Så vilade och väntade vi på fredagskvällen då maken kom. I bagaget marinerat kött som snabbt kom på grillen. När vi sitter vid grillen och tittar på glöden, uppdaterar veckans händelser och smuttar på varsin martini, kommer fåren igen. De har varit inne på gräsmattan hela veckan. De är väldigt oskygga. Lite tråkigt att murarna är så sammanfallna att fåren kommer åt överallt. Vi får plocka mycket skit, hinkar varje morgon, man vill helst inte trampa i det. Tur de är så söta! som små hundar där de går och de låter så idogt när de tuggar gräs hela tiden.

Ett av lammen gick helt in på farstutrappan. Kanske för att gräset är väl högt där, gräsklipparen kommer inte åt så nära trappkanten. Ingen av oss reflekterar egentligen över det, förrän vi hör att alla met och kastspö välter. Attans otur, fåret stöter till dem där de står lutade mot väggen. Vi skrattar lite när vi ser dominoeffekten, lammet blir skrämt och far iväg. Vi tror inte våra ögon när vi då ser att ett spö trätt sig över lammets huvud. Han blir vettskrämd över det som fastnat och springer för livet. Både make och jag flyger upp rätt skärrade. Lammet kan ju lätt skada sig, spöt är tvärsöver kroppen och risken att det fastnar är uppenbar.

Inget blir bättre av att vi sätter av efter och försöker få fatt i lamm och spö. De springer bara fortare, mer skrämda. Hona och lammen forcerar muren uppe på berget för att komma ut på ängen, maken i förstora flipp flopp springer efter. Spöt slår i stenar och höga grästuvor. På något sätt släpper linan såpass mycket att spöt ramlar av och blir liggande. Maken skyndar sig fram och tar fatt det. Då inser vi att draget sitter kvar på lammet. Linan spänns och maken försöker förtvivlat dra spö och lina mot sig samtidigt som han talar lugnande till lammet, allt för att få bort draget. Lammet stretar och spjärnar emot. Det går inte många sekunder innan linan går tvärt av och maken står med spöt och hur många meter lintrassel som helst. Lammet med draget någonstans på kroppen ger sig av till mer behörigt avstånd.

Muren är trasig, vi är skärrade men fåren ser okej ut. Vi försöker intala oss att draget inte nödvändigtvis skadat fåret. Med den tjocka ull de har hoppas och tror vi att den sitter ytligt i ullen.

Ringde ändå öfogden och berättade vad som hänt. Onödigt om fårägaren tror att någon faktiskt kastat mot fåren. När allt lagt sig något kunde jag inte sluta skratta. Synen när maken for iväg i de förstora tofflorna och lammet med spöt runt halsen. Attans otur att jag inte var så disciplinerad att jag fick fram kameran! Men en syn och ett minne för livet blir det.

Vilken vecka. Stensnultra, krabbor, sill och får. Det är nappen som räknas.