Har stönat av frustration över att huset aldrig blir klart. Vi bär, vi städar, vi plockar och vi flytar saker. Jag är så trött att jag gråter. Jag har ont så jag inte kan sova. Ber maken ta ner jullådorna från vinden.
-Jag måste få undan skiten så jag får vila. Jag blir tokig.
Han vägrar. Det dröjer ett tag innan jag inser att han använder sin makt.
Att vägra ge mig mer jobb.
-vila, sa han.
Igår satt jag utan att göra något hela eftermiddagen och kvällen.
Maken däremot skruvade upp de sista möblerna.
Idag fick jag min vilja igenom och jullådorna kom ner från vinden. Det mesta är uppe igen. Lite linne kvar. Hänger på tork i hallen. Inte använder jag torktumlaren med elkrisen på varje löpsedel....
Imorgon är allt färdigt. Allt möblerat, skruvat och klart. Sonen hysterikt lycklig över "nya rummet". Själv är jag grymt nöjd med de nya arrangemangen i huset. Vännen Åse den underbara var här idag. Glada tillrop och beröm, det är sådant som värmer även när det känns hopplöst och tungt. Nu känns det hopplösa mindre hopplöst och jag inser att vi trots blockaden av mig igår blir färdiga med allt imorgon.
Så skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar