Idag har det fått besked. 14:de januari lades varslet, 120 metallare skulle få gå. Förra veckan, i tisdags tror jag fick de besked att idag onsdag skulle alla få veta. Vad senaste veckan gjort med folk är svårt att veta, men den ovisshet man lever i är fasansfull! varför säger man till 8 dagar innan? Nu är det klart, snart får ni veta? Det kändes inte humant! Idag när jag var och handlade ringde maken hem. Sonen kunde berätta att han låtit meddela att han får behålla jobbet. Jag lider och sörjer med dem som inte fått samma beskedet, fy vilken ångest.
Drygt 100 får gå, inte maken, den här gången.
UPPDATERAT 85 Blev slutresultatet enligt Bohusläningen.
3 kommentarer:
Det är svårt att glädjas fullt ut för sin egen skull när kollegorna får gå:-(
Fransyskan, välkommen hit. Det är verkligen blandade känslor...
Har själv varit i den situationen. Jättehemskt. Både all väntan innan och processen efter. Min reaktion var helt klart att jag mycket hellre hade sett att det var jag som fick gå, men med tiden lättar den känslan turligt nog. Men visst skapas det ärr som sätter sig.
Skicka en kommentar