När benen slås undan utan att man alls fått chansen.

Igår var det möte med jobbet igen. Ni som eventuellt tror jag rymt eller tycker jag är osynlig, ska veta att det är något hela tiden. Efter ett sådant möte brukar det ta ett par dagar att sopa ihop spillrorna av mig. Igår inget undantag.
Kanske var jag alldeles för oförberedd inför mötet igår. Rent formellt skulle jag "bara byta grupp" i Vg regionens rehabkedja. Hade facket med mig, men såg inga som helst problem med detta möte.
Efter förra mötet där F-kassans handläggare uppmanat dem att sköta saker och ting bättre kände jag mig hyfsat trygg. Jag presenterades för den nya personalsekreteraren, hon håller i alla i just den gruppen jag ska slussas till.
Jag fick kort dra min historia igen, hon ville ha den med mina ord. Kanske är 6 års handlingar mastigt att läsa, vad vet jag..

När vi pratade framtid och vad som komma skall sa jag.
-Jag har inte gett upp hoppet om tjänsten på NÄL. Får jag gå bredvid där och se om jag orkar så vore det helt klart en tjänst för mig.

Tjänsten på NÄL är en tjänst jag sedan i september bett att få testa. Jag fick på omvägar reda på att den till sommaren blir ledig. Så fort jag gjort en framstötning har man sagt att det organisatoriskt inte är klart om den ska vara kvar. Jag har ändå fortsatt tjajat. Skulle jag inte klara den är det en sak, men jag ville ändå prova.

Personalsekreteraren jag haft hittills skruvade generat på sig och sa.
-Efter förra mötet ringde och jag försökte få fram lite svar om den tjänsten, för att se om du kunde få prova. Det visar sig då att den är tillsatt.

Jag blev helt tyst. Det är ju inte organisatoriskt klart fick jag väl fram till slut.
-Nej vi trodde inte det, det är svaren vi fått.

Den nya människan, hon som ska ha hand om mig framgent. Skyndade sig att säga att allt gått rätt till.
Det gjorde mig övertygad om motsatsen! Sedan i september har jag bett om den här chansen. Bara att få pröva. Skulle jag sedan inte räcka hade det varit en sak, men nu, jag fick inte ens chansen. Luften tog helt slut!

Jag har varit hemma i sex år. Under de sex åren har företaget inte gjort en enda sak för mig. Jag har fått kämpa och tjata mig till minsta lilla chans. Så startar man ett nytt rehabsystem, allt för att kunna säga upp folk fortare nu när det är omorganisation.
För de som blir sjuka nu och hamnar i det nya systemet är det säkert rilmlig men för mig som gått hemma länge är det orimligt. Jag halkar utanför, bredvid, snett. Trots mina sex år bereds jag inte chans att få försöka. Jag stod i fel grupp i rehabkedjan. EFTER SEX ÅR!

Det är inte lätt att orka gå vidare efter det här. Jag får lust att sätta mig ner och låta det som händer hända utan att lägga mig i alls. De vill bli av med mig, må så ske. Luften har gått ur mig och jag förstår inte hur jag ska orka komma igen. Hur är det möjligt att vilja lite till, när benen slås undan utan att man alls fått chansen.