Nära sammanbrott!

I tre dagar har jag letat genom huset. Jakten på presenten kan man säga. Sonen fyller på tisdag, presenten är klar sedan mitten av januari. Problemet uppstod när jag insåg att jag behövde slå in den. Lov till veckan, sonen kommer vara hemma hela tiden.... Jag måste slå in presenten i helgen. Problemet är att jag inte hittat den. Nu måste jag tyvärr vara lite kryptisk eftersom någon annars skulle kunna försäga sig till sonen. Men presenten ryms alltså i ett kuvert.

Jag letade fredag. Jag letade lördag. Så idag letade jag och maken igenom allt igen. Sedan satte jag mig ner och grät. Floder, jösses så förtvivlad jag var. Jag slarvar inte bort saker! Det händer inte. Min teori var alltså att jag gömt den på en så bra plats att jag inte själv hittar den. Men när både maken och jag letat överallt för tredje gången gav jag upp hoppet.

Började tro att vi av misstag kastat det. 1500 kronor bortkastade, dessutom ingen present! Katastrof tänkte jag och grät lite till. Började fundera på om man kunde köpa nya, men det verkar svårt, för att inte prata om hur dyrt det skulle bli...
Tänkte på kuvert. Det låg i kuvert. Vad har jag gjort med kuvert det senaste????
Jag har lämnat post till store sonen. Det är kuvert. Så okristligt tidigt med sonens mått mätt ringer jag nära sammanbrottets gräns och frågar; -fick du något kuvert du inte skulle ha?
-Ja, det tror jag, nån reklam va??.... Sedan var det några oroliga minuter innan han letat fram de och vi kunde se att det var rätt. Då grät jag en skvätt till!
Nu vilar jag med en kopp kaffe. Helt slut, känns som om jag gått genom en mangel. Så hemskt obehagligt. Jag trodde jag blivit tokig. Helt klart var sammanbrottet nära.