De svåra samtalen, har ni tagit dem?

Efter den här dagen tar frågorna lite större plats än vanligt. Vad händer om jag dör? Ja alltså inte vad som händer med mig, utan med dem som blir kvar. Vi har som jag tidigare sagt haft otroligt många dödsfall nära oss. Det gör att man pratar om döden, man pratar om ifall det skulle hända. Jag vet hur maken tänker, han vet hur jag tänker, vi har båda tagit ställning till organdonation så ingen blir ensam med svåra beslut.

Säkert finns det mer att prata om säkert har vi glömt något i det svåra samtalet om döden. Kanske dags att skaffa det vita arkivet och göra lite anteckningar, tänk om vi båda dör, då vet ingen.

Hur är det med er, har ni tagit dem?? Visst är det läskigt att tänka sig själv som annat än odödlig! Visst vore det ännu läskigare att lämna anhöriga i ett vakuum och inte veta alls vad man själv tänker och önskar. Ta samtalen innan det är försent, ta det svåra samtalen om döden.