Måste det hända en olycka först?

Läste Johan Ehrenberg i fredags och som vanligt tänker jag så sant, så sant. Johan skriver i sin krönika om katastrofer som blir maktfaktorer, så tänkvärt. Mina tankar fastnar i den eviga kommentaren, måste det hända en olycka först... Hur många gånger säger vi inte det? Tyvärr är svaret oftast ja. Problemet är att inte ens efter olycka och eventuell åtgärd lärt oss något. På det spinner mina tankar vidare.

Oljekatastrofen skriver Johan om. Har vi lärt oss något av den? Jag tror inte det tyvärr. Jag tror att nu när läckan verkar tätad är det den känslan man tar fram, så skönt det gick ju bra tillslut. Därmed har olyckan inte lärt oss ett dyft. Folk i min omgivningen fortsätter att köra bil som förut och skälla över bensinpriset. När olyckan borde gjort oss mer medvetna om sårbarheten i oljeanvändningen och sett över egna alternativ.

Samma sak med kärnkraften. Nu är det 30 år sedan Tjernobyl, tillräckligt många år för att den oro och skräck vi kände då har bleknat. Nu vill man ha kärnkraft igen, med argument som att det är ju den renaste energikällan. Jag blir helt matt. Att bryta uran är väl för F.. inte rent! Att ta hand om avfallet likaså och dessutom är olycksriskerna överhängade. I Sverige blir det inte några olyckor säger folk. Nej och?? Att det sker i andra delar av världen gör inte saken bättre. Som jag brukar säga, två fel gör inte ett rätt...

Såhär skulle jag kunna hålla på i en evighet. Det känns så sorgligt. Inte nog med att det måste hända en olycka först, vi lär oss visst ingentig av olyckorna heller. Det är så tragiskt!