Som om det vore sista gången.

Vemod, sorg, rädsla, lite ilska och skräck. Det är blandade känslor inför mitt sist spinningpass idag. Jag ska gå i pension. Herregud, hur ska det gå, jag älskar ju att leda min pass.

Jag kan se tillbaks på en lång radda av terminer. Vilken utveckling spinningen har gjort, fantastiskt att fått varit med på den resan.

Jag är lite av en fegis och har därför sagt att vi kan väl kalla den här pensioneringen för ett uppehåll. Jag vill inte stänga dörren riktigt än. Om jag minns rätt är det två terminer man får ha uppehåll. Då hinner jag både bli opererad och rehabiliterad, först därefter kan jag säga om det verkligen var ett avslut, eller ett, jag kommer tillbaka.

Det är alltså inte spinningen jag tröttnat på. Men kanske kommer jag att nöja mig med att vara motionär efter det här uppehållet. Den som lever får se.

I morse bläddrade jag igenom tidningen för att få läsa mer om Uddevalla Moderaternas senaste utspel, privat sjukförsäkring till de kommunalanställda. Jag har funderat mycket på det i natt. Men eftersom jag bara hörde fragment på radion, ville jag läsa på. Fruktansvärt snopet var det därför att det inte stod någonting!!! Kan inte riktigt fatta det. Om inte det är en nyhet, vad är då en nyhet??

Jag hade så klart tänkt blogga mina kloka tankar om saken, men måste vänta tills jag lyckats hitta lite fakta någonstans. Ja jösses vad konstigt. Säger som jag sagt förut, livet skulle bli bra mycket lättare om jag fick bestämma, helst allt!

Nu ska jag förbereda mig för spinningpasset på ett bra sätt. Är allvarligt orolig för det idag, knät viker sig på ett nytt sätt.... Men jag vill inte ställa in, har spetsat in mig på att köra det här, mitt pass för sista gången.

Ikväll ska jag på årets första och enda julbord. Behöver köra passet så jag kan äta..... som om det vore sista gången;-))