Idag har jag varit hos mormor. Det var första gången på länge. Jag satt i rullstol sist. Hon blev mycket förvånad, och glad när jag kom gående. Hon är ju blind så jag fick övertyga henne flera gånger att det var jag och att det gick bra att gå med kryckor.
Mormor var inte glad. Det gör ont i hjärtat. Fy för att bli gammal och ensam! Idag klagade hon på hemmet och personalen igen, jag måste ta ett samtal med dem. Hon upplever att hon inte får någon hjälp, jag ser ju inte, säger hon. Jag vet att det handlar om att hålla det friska friskt, jag är i branschen;-) Men hon känner sig illa behandlad och det är inte bra.
T.ex, berättade hon att igår hade de bäddat av sängen redan klockan sju! Hon hade då kuddar och överkast utspritt på golvet. Hon som inte ser! Räcker hon snavar så bryter hon sig igen. SJU!! Så tidiga är vi inte ens på jobbet och där är det oftast väldigt tungt och tidspressat!
Hon berättade också att om jag inte hade kommit, så hade hon inte fått kaffe idag. Fredagar går alla "ner" och fikar och sjunger. Utom mormor, hon vill inte. Förr, sa hon, fick hon åtminstone en kopp kaffe ändå, på sitt rum, nu får hon inte det?! Jag måste fråga vad det är som händer..
Ha det så bra, jag kommer snart igen sa jag som adjö replik. Oj så ledsen hon blev. "Ha det så bra", ja jag sitter här hur skulle det kunna vara bra. Ingen hjälp med maten, unga töser som inget kan, som bara skrattar och har roligt istället för att hjälpa mig, jag sitter ensam på mitt rum och ser inget.
Stackars mormor, min mamma är sjuk och besöker henne allt mer sällan, min ena morbror bor långt bort i Värmland och kommer en gång eller två om året, min andra morbror bor på kusten och är också opererad. Kvar att besöka mormor blir jag. Får försöka skärpa mig! Förr var jag alltid där en gång i veckan, får ta upp det igen. Är man 91 år skall man inte behöva sitta och vara ledsen och vänta. Dödens väntrum, aldrig har det känts så tydligt som idag.
3 kommentarer:
Vad jobbigt. Ibland önskar man nästan att man blir senil när man blir gammal så man slipper märka vad som händer en. Då kanske man är glad ändå (fast tyvärr blir många senila deprimerade, det är ju en del av det). Men jag hoppas att din mormors boende bättrar sig!
Ja, jobbig situation. Hoppas att det snart blir bättre för henne och att hon finner något som piggar upp lite i vardagen. Du kan ju inte vara där hela tiden heller.
Anna, lullun, får försöka att inte låta detta bli ett dåligt samvete! Jag älskar mormor över allt på jorden s detta är skitjobbigt men jag skall förat av allt ta ett samtal med personalen och hoppas det leder till bättring.
Skicka en kommentar