Bottenkänning.

Fy vilken skitdag! Jag började dagen med att ringa ortopeden, måste ju berätta för doktorn att höger ben inte bär längre. Är rädd för att det kan få konsekvenser vid operationen av det vänstra. Ojoj sa sköterskan och tyckte synd om mig, förstod mitt dilemma. Hon skulle få doktorn att ringa mig. Det gjorde han, fast det kunde kvittat. Jag försökte förklara, men han avbröt innan jag sagt hälften. "Ditt vänstra ben har en svår komplikation som måste åtgärdas, jag kan inte säga att du inte skall göra det" sa han. Nej jag vill göra men hur går..... längre kom jag inte han avbryter hela tiden. "Det får vi ta då" sa han och så lovade han en röntgen av höger och en cortisonspruta.

Jag blev så ledslen att gråten klumpar sig i halsen. Då kommer spiskillen, han kollar min spis och säger att det är inga fel! Alla spisar med häll blir så här varma runtom. Inget han kan göra något åt, inte hittar jag någon bättre heller om jag försöker hävdar han. Skit också, klumpen i halsen blir inte mindre.

Jag mejlar kommunen för att få med program i kulturronden, det är längesedan jag skickade in och det har fortfarande inte varit med. Fick svar att de kommer om Lillbabs till veckan, det är en "rond" endast för kommande vecka. PYTSAN!! Problemet är att vi har olika program! De institutioner som har samma att erbjuda månad in och månad ut står nämligen med varje vecka, så fruktansvärt orättvist. Jag deppar ihop.

Så drar sig klockan mot ett och jag förbereder mig för att åka in till museet på en föreläsning. Då ser jag att rullstolen står i hallen!! Jag klarar inte att få den till bilen själv, och frågan är, kommer jag på, om det hade hjälpt!? Jag klarar inte att ta mig in själv, då skulle jag behöva sitta utanför tills jag känner någon och kan be om hjälp. Kryckor är uteslutet, benen bär inte!! Nej tack, jag får bli hemma.
Nu är det slutdeppat! Jag bryter istället ihop!!

Ringer maken på jobbet och gråter, sedan ringer jag syrran en sväng så hon får aggera klagomur. Nu känns det något bättre men vilken bottenkäning!!