Nu ska jag göra någonting riktigt svårt. Jag ska berätta och försöka förklara hur det är att vara patient på Vidarkliniken. Peter på Jernsaxen gjorde mig uppmärksam på att de håller på att förlora sin dispens för antroposofiksmediciner. Att jag tycker det är en svår uppgift beror delvis på att jag var med om otroligt mycket de veckorna jag vistades där, dels endast har erfarenheter inget vetenskapligt att bidra med.
Hösten 2005 lades jag in på Vidarkliniken. Jag kom med tåg stor resväska och många byten, buss sista biten jag var helt slut när jag väl kom fram. Min problematik var på den tiden axeln som gått sönder 2003 och knät som spökat sedan den sensommaren men inte var diagnostiserat. Hösten 2005 hade jag haft ont i höger sida av kroppen i nästan 2 år, utan att få någon som helst lindring. Alternativ hade provats och jag hade trots att jag inte är cancerpatient, fått hjälp på smärtkliniken. Eller hjälp och hjälp, det gick inte att hjälpa mig. man försökte med psykmediciner i lågdos eftersom det är en nervskada. Någon tablett dämpade värken men gav mig gröt i huvudet och eftersom det här är ett permanent tillstånd kunde jag inte leva så. Från åtskilliga besök där var det som hjälpte bäst en TENS, inga mediciner utöver Alvedon. Jag är överkänslig mot en del medicin och har åkt ambulans för allergiska chocker, en inte helt lätt kombination. Så fick jag då komma till Vidarkliniken!
Väl i foajén blir man helt stum, den rymd och de färger som omsluter en gör en lugn. Jag fick vänta en liten stund och så kom en sköterska och välkomnade mig, hon var sedan min sköterska. Kläderna på personalen är också speciella, lättast att jämföra med "Madickenklänningar" i de ljuvligaste färger. Jag hade redan från början sagt att enkelrum är ett måste eftersom jag vandrar av och an på nätterna, så det fick jag. Ett enkelt rum i svaga rosalila toner, ett stort fönster vette mot skogen, en säng, med bord, en fåtölj och en byrå, sparsamt smakligt. Jag kände redan där i det mötet ensam ed sköterskan och i "mitt" fantastiska rum att jag höll på att "gå sönder"- kunde inte förstå själv men jag var så ledsen ville bara gråta.
Efter ett tag var det dags att träffa doktorn, kommer ihåg att han kallade sig för Ludde. Det räckte att han frågade hur jag mådde så startade en procedur av ständiga gråtattacker. Jag vet fortfarande inte varför men jag bara grät och grät. Vi hade inskrivningssamtal länge!! Efteråt har jag hört att det är vanligt, man gråter där. Vem gråter i vanlig sjukvård?? jag bara undrar.
Sköterskan följde så småningom med mig tillbaks till rummet. Hon satte mig på sängen, satte sig bredvid tog mig i famn och jag fick gråta. Jag vet att jag oroade mig och tänkte att hon inte hade tid, jag vet ju hur det är på jobbet.. Men hon hade tid, hon satt där!! Hon förklarade att personalen kallade det att landa, det tog olika lång tid för oss gäster men en vecka var inte ovanligt. Därför vill de att man stannar i minst tre veckor, jag hade fått beviljat två.
Mina förväntningar när jag åkte dit var noll, eller kanske till och med lite skeptiska. Jag hade läst på hemsidan och tänkte att miljöombytet kunde göra mig gott och att det vore bra om jag kunde få hjälp att lära mig leva med smärtan. Jag är oerhört praktisk så jag förväntade mig praktiska tips och idéer;-) Det blev lite av en kulturchock. Jag var inte odelat positiv då, men nu är jag det, det är en vistelse som fortsatt att växa och fortfarande påverkar mig.
Under inskrivningssamtalet tilldelades jag tre olika " terapier", det var schemalagt och man fick inte välja själv. Jag fick en samtalsform, massage och målning. Jag höll på att skratta ihjäl mig åt målning, jag kan inte göra en streckgubbe ens, och med en höger som är obrukbar.... Sannerligen han visste vad ha gjorde! Eftersom målning var helt nytt för mig kunde jag göra det med vänster! Det var en lek med färger snarare än lektion i att måla väl. En otrolig känsla att kunna använda vänstern.
Samtalen är svåra att förklara, det var en ny form för mig, något med färger och hypnos. Jag var oerhört "lättpåverkad" på bara några få samtal hade jag enorma nästan religiösa upplevelser. Hon försatte mig i någon form av dvala och fick mig i det tillståndet att berätta, hur jag mådde, hur jag kände, hur jag såg ut inuti, så rättade jag i tanken till det jag inte var nöjd med. Jag fick lättare att andas, blev rakare i ryggen och sov bättre!!
Massagen som jag först fått var en smärtsam upplevelse. Jag gillar ju massage men det gjorde så ont, så ont. Massören avbröt och bestämde att jag var för öm för att fortsätta arbeta med, istället fick jag någon rörelse kroppskännedom. Med ytters små små rörelser fick jag igång cirkulationen och jag lärde känna min kropp på ett helt anat sätt än innan. Nog så viktigt när man skall leva med smärta 24 timmar om dygnet.
Jag plågades svårt av krypningar i hela höger skuldra, utöver att det gör ont är krypkänslan obehaglig. Jag fick injektioner med myrsyra och tro det eller ej, men efter 14 dagars behandling var krypningarna borta och har inte kommit tillbaka!!
I knät fick jag varje dag injektioner. Jag var skeptisk och ifrågasatte..... jag har ju inte ens diagnos, hur kan ni veta vad ni ska ge, röt jag (jag var nog rätt besvärlig) Vi ger endast mot svullnaden, så du kan röra dig mer. SÅ himla smart, svullnaden är det som plågat mig mest genom åren, tänk om jag kunde fått fortsätta med det hemma sedan.
Maten är en historia i sig. Helt vegetarisk och jag var skeptisk... men det är ett väldigt bra kök, fantastisk mat av Biodynamiska produkter. Många av de produkterna använder jag själv hemma idag. Matsalen var en fredad zon, det stod lappar på bordet. Alla vill inte prata om sin sjukdom, här gör vi inte det. Samtalen flöt ändå, det var trevliga stunder på dagen, de i matsalen.
Det fanns ingen radio, ingen TV och det var absolut mobiltelefonförbud. Ringa fick man göra på sina promenader utanför när man hade egen tid. Att klara sig utan TV går så fantastiskt bra! Det är bara att slå sig ner i samlingsrummet framför den öppna brasan, alltid kommer det någon och man pratar kvällar och ibland nätter igenom. Alla hade olika diagnos och jag plågades av dåligt samvete eftersom jag bara hade ont, här var folk som faktiskt skulle dö! Det var då jag fick lära mig och jag sprider det så mycket jag kan, vi är alla vår egen referensram. Jag mår inte bättre för att någon annan mår sämre, det är ok att tycka man är hårt drabbad.
Under mina två veckor här var det alltså inte bara personalen och medicinen som var helt annorlunda från personal på vanliga sjukhus, det var blandningen av patienter, huset, atmosfären, omgivningarna och vilan som påverkade. Jag skrev ett inlägg i somras när jag opererade bort livmodern om att det fanns en ängel, på Vidarkliniken var det standard, alla är änglar. Kan kännas en smula motigt att säga men det är inte så i vanlig sjukvård. Jag tror inte det är personalen egentligen utan systemet. På Vidarkliniken fanns det plats för mig och då hade man tid med mig.
Efter varje måltid var det vila. Inget gå ut och gå här inte:-) Man tvingades in på sitt rum, skeptisk första dagarna, vi lär oss ju tvärt om, rör dig....Våtvarmt omslag över levern för bättre matsmältning var obligatoriskt, det var så skönt! jag minns inte riktigt men det kan ha varit Rölleka i det omslaget. Jag hade mindre ont magen de veckorna jag var där, ont i magen är annars standard hos mig...
Jag känner att det här blir allt för långt och osammanhängande för att någon skall kunna orka läsa, kanske borde jag delat upp det, men det är ju ingen uppsats så det får bli som det blir! Min sammanfattning är i alla fall att på Vidarkliniken är det både den antroposofiska andan, och tankesättet tillsammans med medicinen som gör verkan. Under tiden där har man sin vanliga medicin så de gör inget för att motverka kemiska behandlingar.
Jag vill också fästa uppmärksamheten på att det som idag anses konstigt och hokuspokus är starten till all medicin. Att använda växter och annat från naturen för att bota och lindra har människan gjort i alla tider, helt plötsligt är det farligt, inte lämpligt eller hokus pokus!? Så korkade vi är, det är naturligtvis den kemiska läkemedelsbranchen som bör ifrågasättas!!!
Utan ett enda vetenskapligt bevis mer än mina egna erfarenheter vill jag bestämt påstå och hävda att om man tar dispensen från Vidarkliniken söndrar man något mycket framgångsrikt och gör Sverige mindre hoppfullt och ännu fattigare!!
8 kommentarer:
Visst gär Antroposoferna mycket nutta, inget tal om annat! Naturligtvis är det mycket lugnare där, antagligen tar de bra betalt för det också. Inget fel i det, men hade de haft samma budget som vanliga sjukhus tror jag inte att de lyckats hålla igång stället.Men jag tycker allt att de skall få ha kvar sin license.
Möter ju mycket antroposofiska tankar när det gäller trädgårdsarbete också. Det mesta handlar ju om sunt förnuft, mycket är bra men en del bara nonsens. Som den där idén om att man skall borsta träden rena från lavar och mossor och sedan smörja in stammarna med gödsel. Något som är helt onödigt och inte gör någon nytta alls. Kanske den delen mest är för stjälen. Kanske är det meditativt att borsta lavar från träd?
Christer.
Tack för du tog dig tid och ork och skrev ned allt detta, mycket bra för att få förståelse vad man gör på Vidarkliniken och hur man som patient uppfattar sin behandlingstid där. Tack än en gång, nu har jag en fin blogg att hänvisa till, du har ju många bra och tankvärda inlägg på dina sidor. Ha det nu så bra, mvh från Peter Olofsson
Vetenskapen, så som många vill definiera den idag inom medicin och annan teknisk vetenskap, består av öar av i sig värdefull kunskap. Det går dock knappast att med den kunskapen säga att Vidarklinikens metoder inte fungerar.
Vad man gör istället är att man (mer eller mindre medvetet) med makt tvingar bort verksamheten. Det finns ingen med den ekonomiska organisation vi har idag som kan undersöka metoderna som används på det sätt som krävs. (Det var en av de viktigare diskussionspunkterna när instanser som läkemedelsverket och framförallt USA:s motsvarighet FDA antog de strängare kriterierna.)
Jag tycker att det är en högst olycklig utveckling. Det förefaller mig som om det nu börjar komma fram en hel del forskning som kan ge stöd åt den typ av arbete som Vidarkliniken bedriver, men då snarast inom biologi och närliggande vetenskaper. Det är dock, om jag förstår det rätt, inte tillräckligt för att blidka myndigheterna ovan.
Tack för en mycket vacker beskrivning av det som är speciellt med Vidarkliniken! Det är för mig alldeles obegripligt hur denna mirakulösa atmosfär kan framkalla något annat än tacksamhet och glädje att något sådant kan finnas i vår tid och vået land. Man kan bara hoppas att lagstiftningen ändras så de slipper förödmjuka sig och söka dispens år efter år.
Allt gott, Alexander Kieding, Mölnbo
Min syster tar sin son till Vidarkliniken, så det var mycket intressant men framför allt trevligt att läsa om din erfarenhet.
Jag hoppas att du mår bättre nu!
Christer, visst tillför det något. Att de skulle förlora dispensen är rättshaver! Jag kan tänka mig att städa lavar är meditativt, har själv funderat på det:-) En del kramar träd, andra skurar;-)
Peter, det blev mer känslomässigt än jag trodde. Längtan dit blev stor! Långt blev det och då kanske man inte orkar läsa men kan jag ha förklarat för en enda skeptiker är jag glad.
LeoB, jag har verklige inget att säga om det vetenskaplia mer än att det är ju så att pengar är makt. Vill man inte forska å det här är det lättare att få det att försvinna!
Alexander, jag håller med dig! Allt annat är fel, fel, fel!
Suddrik, jag hoppas din systerson får all hjälp som är möjlig att få! Jag mår kasnke inte bättre men har fått verktyg att leva med det.
Mycket intressant att läsa om dina erfarenheter av kliniken. Sådana ställen är guld värda! Skulle gärna tillbringa ett par veckor själv där.
Grekland.nu, skönt at du orkar läsa igenon, jag tycker det blev så långt. Du hade mått gott där många med din och liknande diagnos var där.
Skicka en kommentar