Livet är ett aber just nu. Jag har ont. Mer ont än normalt vill säga. Ont klarar jag bra. Vet inte om jag ska skylla på dansen i lördags. Jag vet i alla fall att jag skyller på mig. De första två nätterna helt utan sömn var rätt ok. Det är nu det börjar bli jobbigt. Jag trodde, kanske lite lättsamt, att jag skulle ha extraont en dag eller två sedan återgå till normalont, så är inte fallet. Det kunde jag ju inte veta. Kanske en lärdom att dra. Benen är faktiskt inte värst, det hade jag trott. Nej det är axel, arm och nacke. Känns som om nacken dragit ihop sig på något onaturligt sätt och jag sitter mest hela tiden och försöker tänja. Jag är förvånad. Jag är besviken. Än en gång ser jag vilken låg nivå jag har. Att jag faktiskt inte håller ens för enstaka aktiviteter.
Igår var det nämndmöte. Jag lade ner extra jobb på att inte se trött ut. Lite färgglada kläder, täckte svarta ringar under ögonen och var rätt nöjd. Trodde jag kamuflerat mig väl.
Direkt innanför dörren hör jag, --Vad trött och sliten du ser ut.
Hoppas på värme idag, vill ligga i solen och se om värme gör gott.. Har inte tänkt lämna huset, bara vila. Jag hade vansinnigt roligt i lördags men jag börjar allvarligt fundera på om det var värt det. Med facit i hand, kanske inte....
Visar inlägg med etikett kronisk smärta. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kronisk smärta. Visa alla inlägg
onsdag 14 april 2010
torsdag 11 december 2008
Mer om det antroposofiska.
Efter att ha skrivit inlägget igår var jag tagen. Jag skulle så gärna vilja dit igen, men det är svårt att få beviljat. Jag lärde mig så mycket om mig själv och det har hänt så mycket sedan sist så jag skulle behöva en "uppdatering". Jag blev bra på att lyssna på kroppens signaler där, det skulle jag behöva en påminnelse om. Axeln är ju som den är, knäna är värre än då, på ett sätt och kotkomprisionerna i ryggen har tillkommit.
Som jag skrev var jag ganska skeptisk när jag åkte dit och säkert ganska otacksam där, det är en vistelse som mognat i efterhand så att säga. På vanliga sjukhus sitter det lappar med " Mobiltelefon förbjudet, stör känslig apparatur" På Vidarkliniken står det " Inga mobiltelefoner här, det stör känsliga personer".
Sättet som husen är byggda på är genialt. Inte en enda korridor någonstans, man har gjort en bör eller krök så det inte tar slut. Läget med skogen på ena sidan, öppna fält på andra trädgård på tredje och plantskola och sjön på fjärde är helt underbart. Promenader för att tänka var givet varje dag.
De hemma som väntade på mig, hade en ganska jobbig tid. Ni vet det är ungefär som att lämna in bilen på verkstad, den lagas så blir det bra....... Maken ringde och jag grät. Det var jobbigt för honom, han upplevde att jag blev sämre. Jag kommer och hämtar dig sa han mycket upprört. Att förklara att det var något som lagrats i flera år och behövde gråtas ut kunde jag inte ens förklara.
Personalen fanns hela tiden till hands, de satt där och kramade om en. Man hade också långa samtal med andra gäster, för även om våra åkommor var olika var upplevelserna lika!
Just den där ledsenheten var svår. Skön men svår. I sjukvård vet vi alla att man måste vara väldigt "frisk" för att orka;-) Man strider, tjatar och står på sig. Här är man i och med inskrivningen redan "trodd på". Muren man byggt upp rasar och man tillåter sig att känna efter.
Jag hade läkarkontakt hela tiden och de utvärderade behandlingarna allt eftersom.
Egentligen stör det mig alldeles otroligt mycket att detta skall vara specialvård! Så här borde vartenda vårdställe i hela Sverige fungera!!
Som jag skrev var jag ganska skeptisk när jag åkte dit och säkert ganska otacksam där, det är en vistelse som mognat i efterhand så att säga. På vanliga sjukhus sitter det lappar med " Mobiltelefon förbjudet, stör känslig apparatur" På Vidarkliniken står det " Inga mobiltelefoner här, det stör känsliga personer".
Sättet som husen är byggda på är genialt. Inte en enda korridor någonstans, man har gjort en bör eller krök så det inte tar slut. Läget med skogen på ena sidan, öppna fält på andra trädgård på tredje och plantskola och sjön på fjärde är helt underbart. Promenader för att tänka var givet varje dag.
De hemma som väntade på mig, hade en ganska jobbig tid. Ni vet det är ungefär som att lämna in bilen på verkstad, den lagas så blir det bra....... Maken ringde och jag grät. Det var jobbigt för honom, han upplevde att jag blev sämre. Jag kommer och hämtar dig sa han mycket upprört. Att förklara att det var något som lagrats i flera år och behövde gråtas ut kunde jag inte ens förklara.
Personalen fanns hela tiden till hands, de satt där och kramade om en. Man hade också långa samtal med andra gäster, för även om våra åkommor var olika var upplevelserna lika!
Just den där ledsenheten var svår. Skön men svår. I sjukvård vet vi alla att man måste vara väldigt "frisk" för att orka;-) Man strider, tjatar och står på sig. Här är man i och med inskrivningen redan "trodd på". Muren man byggt upp rasar och man tillåter sig att känna efter.
Jag hade läkarkontakt hela tiden och de utvärderade behandlingarna allt eftersom.
Egentligen stör det mig alldeles otroligt mycket att detta skall vara specialvård! Så här borde vartenda vårdställe i hela Sverige fungera!!
onsdag 10 december 2008
Antroposofiska medicinen behövs även i framtiden.
Nu ska jag göra någonting riktigt svårt. Jag ska berätta och försöka förklara hur det är att vara patient på Vidarkliniken. Peter på Jernsaxen gjorde mig uppmärksam på att de håller på att förlora sin dispens för antroposofiksmediciner. Att jag tycker det är en svår uppgift beror delvis på att jag var med om otroligt mycket de veckorna jag vistades där, dels endast har erfarenheter inget vetenskapligt att bidra med.
Hösten 2005 lades jag in på Vidarkliniken. Jag kom med tåg stor resväska och många byten, buss sista biten jag var helt slut när jag väl kom fram. Min problematik var på den tiden axeln som gått sönder 2003 och knät som spökat sedan den sensommaren men inte var diagnostiserat. Hösten 2005 hade jag haft ont i höger sida av kroppen i nästan 2 år, utan att få någon som helst lindring. Alternativ hade provats och jag hade trots att jag inte är cancerpatient, fått hjälp på smärtkliniken. Eller hjälp och hjälp, det gick inte att hjälpa mig. man försökte med psykmediciner i lågdos eftersom det är en nervskada. Någon tablett dämpade värken men gav mig gröt i huvudet och eftersom det här är ett permanent tillstånd kunde jag inte leva så. Från åtskilliga besök där var det som hjälpte bäst en TENS, inga mediciner utöver Alvedon. Jag är överkänslig mot en del medicin och har åkt ambulans för allergiska chocker, en inte helt lätt kombination. Så fick jag då komma till Vidarkliniken!
Väl i foajén blir man helt stum, den rymd och de färger som omsluter en gör en lugn. Jag fick vänta en liten stund och så kom en sköterska och välkomnade mig, hon var sedan min sköterska. Kläderna på personalen är också speciella, lättast att jämföra med "Madickenklänningar" i de ljuvligaste färger. Jag hade redan från början sagt att enkelrum är ett måste eftersom jag vandrar av och an på nätterna, så det fick jag. Ett enkelt rum i svaga rosalila toner, ett stort fönster vette mot skogen, en säng, med bord, en fåtölj och en byrå, sparsamt smakligt. Jag kände redan där i det mötet ensam ed sköterskan och i "mitt" fantastiska rum att jag höll på att "gå sönder"- kunde inte förstå själv men jag var så ledsen ville bara gråta.
Efter ett tag var det dags att träffa doktorn, kommer ihåg att han kallade sig för Ludde. Det räckte att han frågade hur jag mådde så startade en procedur av ständiga gråtattacker. Jag vet fortfarande inte varför men jag bara grät och grät. Vi hade inskrivningssamtal länge!! Efteråt har jag hört att det är vanligt, man gråter där. Vem gråter i vanlig sjukvård?? jag bara undrar.
Sköterskan följde så småningom med mig tillbaks till rummet. Hon satte mig på sängen, satte sig bredvid tog mig i famn och jag fick gråta. Jag vet att jag oroade mig och tänkte att hon inte hade tid, jag vet ju hur det är på jobbet.. Men hon hade tid, hon satt där!! Hon förklarade att personalen kallade det att landa, det tog olika lång tid för oss gäster men en vecka var inte ovanligt. Därför vill de att man stannar i minst tre veckor, jag hade fått beviljat två.
Mina förväntningar när jag åkte dit var noll, eller kanske till och med lite skeptiska. Jag hade läst på hemsidan och tänkte att miljöombytet kunde göra mig gott och att det vore bra om jag kunde få hjälp att lära mig leva med smärtan. Jag är oerhört praktisk så jag förväntade mig praktiska tips och idéer;-) Det blev lite av en kulturchock. Jag var inte odelat positiv då, men nu är jag det, det är en vistelse som fortsatt att växa och fortfarande påverkar mig.
Under inskrivningssamtalet tilldelades jag tre olika " terapier", det var schemalagt och man fick inte välja själv. Jag fick en samtalsform, massage och målning. Jag höll på att skratta ihjäl mig åt målning, jag kan inte göra en streckgubbe ens, och med en höger som är obrukbar.... Sannerligen han visste vad ha gjorde! Eftersom målning var helt nytt för mig kunde jag göra det med vänster! Det var en lek med färger snarare än lektion i att måla väl. En otrolig känsla att kunna använda vänstern.
Samtalen är svåra att förklara, det var en ny form för mig, något med färger och hypnos. Jag var oerhört "lättpåverkad" på bara några få samtal hade jag enorma nästan religiösa upplevelser. Hon försatte mig i någon form av dvala och fick mig i det tillståndet att berätta, hur jag mådde, hur jag kände, hur jag såg ut inuti, så rättade jag i tanken till det jag inte var nöjd med. Jag fick lättare att andas, blev rakare i ryggen och sov bättre!!
Massagen som jag först fått var en smärtsam upplevelse. Jag gillar ju massage men det gjorde så ont, så ont. Massören avbröt och bestämde att jag var för öm för att fortsätta arbeta med, istället fick jag någon rörelse kroppskännedom. Med ytters små små rörelser fick jag igång cirkulationen och jag lärde känna min kropp på ett helt anat sätt än innan. Nog så viktigt när man skall leva med smärta 24 timmar om dygnet.
Jag plågades svårt av krypningar i hela höger skuldra, utöver att det gör ont är krypkänslan obehaglig. Jag fick injektioner med myrsyra och tro det eller ej, men efter 14 dagars behandling var krypningarna borta och har inte kommit tillbaka!!
I knät fick jag varje dag injektioner. Jag var skeptisk och ifrågasatte..... jag har ju inte ens diagnos, hur kan ni veta vad ni ska ge, röt jag (jag var nog rätt besvärlig) Vi ger endast mot svullnaden, så du kan röra dig mer. SÅ himla smart, svullnaden är det som plågat mig mest genom åren, tänk om jag kunde fått fortsätta med det hemma sedan.
Maten är en historia i sig. Helt vegetarisk och jag var skeptisk... men det är ett väldigt bra kök, fantastisk mat av Biodynamiska produkter. Många av de produkterna använder jag själv hemma idag. Matsalen var en fredad zon, det stod lappar på bordet. Alla vill inte prata om sin sjukdom, här gör vi inte det. Samtalen flöt ändå, det var trevliga stunder på dagen, de i matsalen.
Det fanns ingen radio, ingen TV och det var absolut mobiltelefonförbud. Ringa fick man göra på sina promenader utanför när man hade egen tid. Att klara sig utan TV går så fantastiskt bra! Det är bara att slå sig ner i samlingsrummet framför den öppna brasan, alltid kommer det någon och man pratar kvällar och ibland nätter igenom. Alla hade olika diagnos och jag plågades av dåligt samvete eftersom jag bara hade ont, här var folk som faktiskt skulle dö! Det var då jag fick lära mig och jag sprider det så mycket jag kan, vi är alla vår egen referensram. Jag mår inte bättre för att någon annan mår sämre, det är ok att tycka man är hårt drabbad.
Under mina två veckor här var det alltså inte bara personalen och medicinen som var helt annorlunda från personal på vanliga sjukhus, det var blandningen av patienter, huset, atmosfären, omgivningarna och vilan som påverkade. Jag skrev ett inlägg i somras när jag opererade bort livmodern om att det fanns en ängel, på Vidarkliniken var det standard, alla är änglar. Kan kännas en smula motigt att säga men det är inte så i vanlig sjukvård. Jag tror inte det är personalen egentligen utan systemet. På Vidarkliniken fanns det plats för mig och då hade man tid med mig.
Efter varje måltid var det vila. Inget gå ut och gå här inte:-) Man tvingades in på sitt rum, skeptisk första dagarna, vi lär oss ju tvärt om, rör dig....Våtvarmt omslag över levern för bättre matsmältning var obligatoriskt, det var så skönt! jag minns inte riktigt men det kan ha varit Rölleka i det omslaget. Jag hade mindre ont magen de veckorna jag var där, ont i magen är annars standard hos mig...
Jag känner att det här blir allt för långt och osammanhängande för att någon skall kunna orka läsa, kanske borde jag delat upp det, men det är ju ingen uppsats så det får bli som det blir! Min sammanfattning är i alla fall att på Vidarkliniken är det både den antroposofiska andan, och tankesättet tillsammans med medicinen som gör verkan. Under tiden där har man sin vanliga medicin så de gör inget för att motverka kemiska behandlingar.
Jag vill också fästa uppmärksamheten på att det som idag anses konstigt och hokuspokus är starten till all medicin. Att använda växter och annat från naturen för att bota och lindra har människan gjort i alla tider, helt plötsligt är det farligt, inte lämpligt eller hokus pokus!? Så korkade vi är, det är naturligtvis den kemiska läkemedelsbranchen som bör ifrågasättas!!!
Utan ett enda vetenskapligt bevis mer än mina egna erfarenheter vill jag bestämt påstå och hävda att om man tar dispensen från Vidarkliniken söndrar man något mycket framgångsrikt och gör Sverige mindre hoppfullt och ännu fattigare!!
Hösten 2005 lades jag in på Vidarkliniken. Jag kom med tåg stor resväska och många byten, buss sista biten jag var helt slut när jag väl kom fram. Min problematik var på den tiden axeln som gått sönder 2003 och knät som spökat sedan den sensommaren men inte var diagnostiserat. Hösten 2005 hade jag haft ont i höger sida av kroppen i nästan 2 år, utan att få någon som helst lindring. Alternativ hade provats och jag hade trots att jag inte är cancerpatient, fått hjälp på smärtkliniken. Eller hjälp och hjälp, det gick inte att hjälpa mig. man försökte med psykmediciner i lågdos eftersom det är en nervskada. Någon tablett dämpade värken men gav mig gröt i huvudet och eftersom det här är ett permanent tillstånd kunde jag inte leva så. Från åtskilliga besök där var det som hjälpte bäst en TENS, inga mediciner utöver Alvedon. Jag är överkänslig mot en del medicin och har åkt ambulans för allergiska chocker, en inte helt lätt kombination. Så fick jag då komma till Vidarkliniken!
Väl i foajén blir man helt stum, den rymd och de färger som omsluter en gör en lugn. Jag fick vänta en liten stund och så kom en sköterska och välkomnade mig, hon var sedan min sköterska. Kläderna på personalen är också speciella, lättast att jämföra med "Madickenklänningar" i de ljuvligaste färger. Jag hade redan från början sagt att enkelrum är ett måste eftersom jag vandrar av och an på nätterna, så det fick jag. Ett enkelt rum i svaga rosalila toner, ett stort fönster vette mot skogen, en säng, med bord, en fåtölj och en byrå, sparsamt smakligt. Jag kände redan där i det mötet ensam ed sköterskan och i "mitt" fantastiska rum att jag höll på att "gå sönder"- kunde inte förstå själv men jag var så ledsen ville bara gråta.
Efter ett tag var det dags att träffa doktorn, kommer ihåg att han kallade sig för Ludde. Det räckte att han frågade hur jag mådde så startade en procedur av ständiga gråtattacker. Jag vet fortfarande inte varför men jag bara grät och grät. Vi hade inskrivningssamtal länge!! Efteråt har jag hört att det är vanligt, man gråter där. Vem gråter i vanlig sjukvård?? jag bara undrar.
Sköterskan följde så småningom med mig tillbaks till rummet. Hon satte mig på sängen, satte sig bredvid tog mig i famn och jag fick gråta. Jag vet att jag oroade mig och tänkte att hon inte hade tid, jag vet ju hur det är på jobbet.. Men hon hade tid, hon satt där!! Hon förklarade att personalen kallade det att landa, det tog olika lång tid för oss gäster men en vecka var inte ovanligt. Därför vill de att man stannar i minst tre veckor, jag hade fått beviljat två.
Mina förväntningar när jag åkte dit var noll, eller kanske till och med lite skeptiska. Jag hade läst på hemsidan och tänkte att miljöombytet kunde göra mig gott och att det vore bra om jag kunde få hjälp att lära mig leva med smärtan. Jag är oerhört praktisk så jag förväntade mig praktiska tips och idéer;-) Det blev lite av en kulturchock. Jag var inte odelat positiv då, men nu är jag det, det är en vistelse som fortsatt att växa och fortfarande påverkar mig.
Under inskrivningssamtalet tilldelades jag tre olika " terapier", det var schemalagt och man fick inte välja själv. Jag fick en samtalsform, massage och målning. Jag höll på att skratta ihjäl mig åt målning, jag kan inte göra en streckgubbe ens, och med en höger som är obrukbar.... Sannerligen han visste vad ha gjorde! Eftersom målning var helt nytt för mig kunde jag göra det med vänster! Det var en lek med färger snarare än lektion i att måla väl. En otrolig känsla att kunna använda vänstern.
Samtalen är svåra att förklara, det var en ny form för mig, något med färger och hypnos. Jag var oerhört "lättpåverkad" på bara några få samtal hade jag enorma nästan religiösa upplevelser. Hon försatte mig i någon form av dvala och fick mig i det tillståndet att berätta, hur jag mådde, hur jag kände, hur jag såg ut inuti, så rättade jag i tanken till det jag inte var nöjd med. Jag fick lättare att andas, blev rakare i ryggen och sov bättre!!
Massagen som jag först fått var en smärtsam upplevelse. Jag gillar ju massage men det gjorde så ont, så ont. Massören avbröt och bestämde att jag var för öm för att fortsätta arbeta med, istället fick jag någon rörelse kroppskännedom. Med ytters små små rörelser fick jag igång cirkulationen och jag lärde känna min kropp på ett helt anat sätt än innan. Nog så viktigt när man skall leva med smärta 24 timmar om dygnet.
Jag plågades svårt av krypningar i hela höger skuldra, utöver att det gör ont är krypkänslan obehaglig. Jag fick injektioner med myrsyra och tro det eller ej, men efter 14 dagars behandling var krypningarna borta och har inte kommit tillbaka!!
I knät fick jag varje dag injektioner. Jag var skeptisk och ifrågasatte..... jag har ju inte ens diagnos, hur kan ni veta vad ni ska ge, röt jag (jag var nog rätt besvärlig) Vi ger endast mot svullnaden, så du kan röra dig mer. SÅ himla smart, svullnaden är det som plågat mig mest genom åren, tänk om jag kunde fått fortsätta med det hemma sedan.
Maten är en historia i sig. Helt vegetarisk och jag var skeptisk... men det är ett väldigt bra kök, fantastisk mat av Biodynamiska produkter. Många av de produkterna använder jag själv hemma idag. Matsalen var en fredad zon, det stod lappar på bordet. Alla vill inte prata om sin sjukdom, här gör vi inte det. Samtalen flöt ändå, det var trevliga stunder på dagen, de i matsalen.
Det fanns ingen radio, ingen TV och det var absolut mobiltelefonförbud. Ringa fick man göra på sina promenader utanför när man hade egen tid. Att klara sig utan TV går så fantastiskt bra! Det är bara att slå sig ner i samlingsrummet framför den öppna brasan, alltid kommer det någon och man pratar kvällar och ibland nätter igenom. Alla hade olika diagnos och jag plågades av dåligt samvete eftersom jag bara hade ont, här var folk som faktiskt skulle dö! Det var då jag fick lära mig och jag sprider det så mycket jag kan, vi är alla vår egen referensram. Jag mår inte bättre för att någon annan mår sämre, det är ok att tycka man är hårt drabbad.
Under mina två veckor här var det alltså inte bara personalen och medicinen som var helt annorlunda från personal på vanliga sjukhus, det var blandningen av patienter, huset, atmosfären, omgivningarna och vilan som påverkade. Jag skrev ett inlägg i somras när jag opererade bort livmodern om att det fanns en ängel, på Vidarkliniken var det standard, alla är änglar. Kan kännas en smula motigt att säga men det är inte så i vanlig sjukvård. Jag tror inte det är personalen egentligen utan systemet. På Vidarkliniken fanns det plats för mig och då hade man tid med mig.
Efter varje måltid var det vila. Inget gå ut och gå här inte:-) Man tvingades in på sitt rum, skeptisk första dagarna, vi lär oss ju tvärt om, rör dig....Våtvarmt omslag över levern för bättre matsmältning var obligatoriskt, det var så skönt! jag minns inte riktigt men det kan ha varit Rölleka i det omslaget. Jag hade mindre ont magen de veckorna jag var där, ont i magen är annars standard hos mig...
Jag känner att det här blir allt för långt och osammanhängande för att någon skall kunna orka läsa, kanske borde jag delat upp det, men det är ju ingen uppsats så det får bli som det blir! Min sammanfattning är i alla fall att på Vidarkliniken är det både den antroposofiska andan, och tankesättet tillsammans med medicinen som gör verkan. Under tiden där har man sin vanliga medicin så de gör inget för att motverka kemiska behandlingar.
Jag vill också fästa uppmärksamheten på att det som idag anses konstigt och hokuspokus är starten till all medicin. Att använda växter och annat från naturen för att bota och lindra har människan gjort i alla tider, helt plötsligt är det farligt, inte lämpligt eller hokus pokus!? Så korkade vi är, det är naturligtvis den kemiska läkemedelsbranchen som bör ifrågasättas!!!
Utan ett enda vetenskapligt bevis mer än mina egna erfarenheter vill jag bestämt påstå och hävda att om man tar dispensen från Vidarkliniken söndrar man något mycket framgångsrikt och gör Sverige mindre hoppfullt och ännu fattigare!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)