Livet är ett aber just nu. Jag har ont. Mer ont än normalt vill säga. Ont klarar jag bra. Vet inte om jag ska skylla på dansen i lördags. Jag vet i alla fall att jag skyller på mig. De första två nätterna helt utan sömn var rätt ok. Det är nu det börjar bli jobbigt. Jag trodde, kanske lite lättsamt, att jag skulle ha extraont en dag eller två sedan återgå till normalont, så är inte fallet. Det kunde jag ju inte veta. Kanske en lärdom att dra. Benen är faktiskt inte värst, det hade jag trott. Nej det är axel, arm och nacke. Känns som om nacken dragit ihop sig på något onaturligt sätt och jag sitter mest hela tiden och försöker tänja. Jag är förvånad. Jag är besviken. Än en gång ser jag vilken låg nivå jag har. Att jag faktiskt inte håller ens för enstaka aktiviteter.
Igår var det nämndmöte. Jag lade ner extra jobb på att inte se trött ut. Lite färgglada kläder, täckte svarta ringar under ögonen och var rätt nöjd. Trodde jag kamuflerat mig väl.
Direkt innanför dörren hör jag, --Vad trött och sliten du ser ut.
Hoppas på värme idag, vill ligga i solen och se om värme gör gott.. Har inte tänkt lämna huset, bara vila. Jag hade vansinnigt roligt i lördags men jag börjar allvarligt fundera på om det var värt det. Med facit i hand, kanske inte....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar