Mindre nervös, ja nästan segerviss.

Träffade doktorn innan mötet med Försäkringskassan. Han undersökte min dagsform. Min status är inte den samma som när jag pratade med Försäkringskassan i maj och inte den samma som när jag blev undersökt för över ett år sedan.

Axelskadan är oförändrad, svag, dålig aktivrörelse, ständig värk.
Höfterna ömmar, benen är som de är. Ett nyopererat och ett väntar på operation.
På grund av diverse biverkningar har heller inte rehabiliteringen kunnat ta den fart man önskat och jag är inte att anse färdigrehabiliterad.
Ryggen har nu en synlig snedställning. Kotkomprissionerna har sjunkit ihop ytterligare.
4 operationer på 8 månader med mycket följdsjukdommar och inte möjlighet att rehabiliteras. Det märks.

Detta skulle ju kunna ta död på vem som helst. Jag tänkte så när jag satt och lyssnade. Är det någon idé??

Men så började vi prata på förmågor, vad jag faktiskt kan. Alla är överens, mina färdigheter sitter högre upp. Närmarebestämt ovanför halsen:-) Jag är nöjd med den beskrivningen.

Arbetsgivare och personalsekreterare stränade emot så gott de kunde. Om jag kommer dit och tränar administrativt får de problem om jag klarar de. DÅ har de ingen tjänst att ge mig.

Jag vände på det och sa att om jag inte får prova vet vi inte ens vad jag kan tänkas klara. Efter rätt långa diskussioner blev det så bestämt att jag ska börja arbetsträna!! Jag skall tillbaks till mina gamla avdelning men på en specialtjänst. Tjejen som har den känner jag väl, det blir kul att gå bredvid och med henne. Jag får se och känna vad min kropp klarar.

Det blev bestämt att 6 - 9 timmar i veckan i 4 veckor är en rimlig start. Absolut inte varje dag och inte mer än tre timmar. Här var doktorn stentuff. Han känner mig väl... vet att jag gasar på och kör slut på mig. Du är inte bra för ditt eget bästa, har han en gång sagt.

När jag väl är på huset har jag också större chans att se var det finns tjänster som skulle kunna passa. Det ska skapas en ny central del med luckor till de olika mottagningarna, troligen behövs de folk där....redan ser jag möjligheter.

Jag får också en ärlig chans att säga om det går eller ej. Det känns som en seger. Åtminstone en halv! SÅ jäkla skönt.

En hel seger blev däremot mötet med tekniska nämnden. I tjänstemannaförslaget var det yrkat avslag på mitt medborgarförslag. Motiveringen, om jag får säga det själv, mosade jag:-) Jag hade gjort ett bildspel och visade med 13 bilder att det faktiskt inte var så som det påstods.

Politikerna tyckte som jag. Slopade tjänstemännens förslag. Hittade en ny attsats i beslutet och sa ja till medborgarförslaget. Seger! Så jäkla skönt!!

Imorgon skall jag ringa "jobbet" för att höra hur vi ska starta upp. Sedan tror jag det löser sig allteftersom. Antingen går det eller så inte. Viktigast är faktiskt att ta reda på det.

Jag är fortfarande nervös. Mycket mindre nervös och nästan segerviss.