En timma innan kalaset fick vi ett dödsbesked. Inte nära för oss, men nära för gäster på kalaset. Någon jag känt i 20 år. Så konstigt det känns. Så många av de mina som är väldigt ledsna. Jag tänker på dem, mycket. Sonen som sett fram emot kalaset var senare otröstlig. Det kom ju gäster, men inte alla. Sonen kände att någon dött på hans kalas. Svårt att glädja sig för presenterna och svårt att somna nu senare. Så många känslor för honom. Tycka synd om kusinerna och sörja sitt kalas, med lite dåligt samvete för de är ju mer synd om dem...Inte lätt att vara liten alla gånger! Ibland blir det bara för mycket, nu blev det både sorgligt och konstigt.
5 kommentarer:
Det förstår jag att det vart sorgligt!
Trist när detta händer!
Ah, det ar sa hemskt nar sant hander! Ta hand om sonen!
Nej, vad jobbigt. Förstår helt sonens känslor. Du satte ord på det väl.
Så tråkigt för er alla. Ni kanske kan göra om kalaset framåt vårkanten? Det kanske kan vara en tröst för honom?
Hälsa honom och gratta från mumierna och kamelerna!
coolbettan, välkommen hit! Ja det är alltid trist.
emmama, ja väldigt trist. Ska absolut ta hand om sonen.
Anna, f, ja det var liksom alla känslor på en gång...
Marianne, det slog mig också, en vårfest för alla kanske. Ska hälsa;-)
Skicka en kommentar