Ett sista farväl.

Jag har varit på allt för många begravningar. Idag ännu en. En till åren kommen människa hade fått ro och lämnat oss. Ibland är det ganska okomplicerat. Man blir äldre, kanske sjuk och så småningom dör man. Det kan vara så att man på begravningen får ett kvitto på vad för sorts liv man levt. Kanske på vad för sorts människa man varit. Vad andra minns av en och så vidare. Lite synd att man inte får vara med....Jag hade plockat en liten bukett att lägga på kistan. Aqvilejan jag fått i frö från henne blommade och jag gav nu tillbaks den. Det kändes symboliskt väldigt fint.

Idag var det väldigt mycket folk i kyrkan. Vilken bekantskapskrets hon hade. Trots sina nästan 90 år var det folk i alla åldrar i kyrkan. Hon hade satt spår. Positiva spår. Jag tror, att jag utan att överdriva, detta var den finaste begravning jag varit på. Inte enbart för att musiken var vald med omsorg och speglade livet och människan vi var där för. Det var också en otroligt bra präst. Jag höll på att skriva duktig, men det är kanske fel ord. Alla pratade efteråt om hur fantastisk prästen var. Jag kan bara hålla med. Min favoritpräst fick sällskap i specialfacket i mitt hjärta;-)

Middag, kaffe och tårta gick under lätta former. Alla pratade minne och skrattet blev stort när ett tal hölls och frågan kom om alla hade en löpare. En löpare i present blev genom åren ett signum för henne. Behöver jag säga att alla hade.

När prästen under kaffet läste upp de gåvor som kommit in till hjärt Lungfonden och Barncancerfonden tror jag vi var många som än en gång grät lite i smyg. Jag har aldrig hört så många hälsningar. Prästen uttryckte också att det var ovanligt många, men att det ju sa en del om personen vi var där för. Det tog liksom aldrig slut, hon läste och läste. Ändå hade det varit massor av blommor i kyrkan.

Jag konstaterar att en person som varit en del av många människors liv fick ett fantastiskt sista farväl.