Hur angriper man det här då... Kanske först med en enkel förklaring på om man faktiskt tror på ett liv efter döden. Det gör jag. Det är på något konstigt sätt givet för mig att vi lever vidare efter döden. Kanske är det hemskt själviskt att tro så, det ligger oerhört mycket tröst i den tanke.
Inte för att jag är rädd för döden för egen del. Däremot har jag förlorat många nära och kära, det känns trösterikt att våga tro att de ändå finns där, någonstans. Sedan lever jag med en rädsla, det kanske alla gör, men jag funderar ibland på om barnen dör innan en. Jag vet ju att de händer. Men funderar på hur man klarar det. I den tanken kan det faktiskt ligga lite rädsla.
När jag gick utbildningen till undersköterska läste vi mycket om döden. Det var ganska stora diskussioner En del tyckte si andra så. Jag satt och kände att jag hade facit! Otroligt korkat och förmätet, men jag hade precis plöjt igenom alla böcker av Elisabeth Kübler-Ross. Hon skrev om sina erfarenheter från patienter som väntade på döden och eller varit nära döden.
Döden är livsviktig var den ena men hon skrev många fler. Jag vet att hon var omstridd men tycker böckerna är fantastiska.
På senare tid, nu i januari faktiskt läste jag ytterligare en bok jag varmt rekommenderar Flickan från ovan av Alice Sebold. Trots att det är en hemsk historia, skönlitterär, är den trösterik. Jag tror gärna att det är som i boken, livet efter döden.
Själv är jag övertygad om att jag har många kvar intill mig, även sedan de dött. Jag tittar ofta upp mot himlen och "ser dem". Formationer i molnen eller andra tecken betyder mycket för mig när jag pratar med dem som försvunnit och gått före. Det är väl det enda vi kan vara riktigt säkra på är jämlikt här i världen. Vilka vi än är vad vi än gjort. Vi kommer alla dö.
Jag har fyllt i vita arkivet och berättat för familjen hur jag vill ha det. Sprid askan över havet från Valö lyder min önskan. Att länstyrelsen säger nej till sådant vet jag. Store sonen har lovat trotsa det, det känns lite trösterikt. Sedan ska jag sitta där på min molntapp och titta på hur alla fortsätter.
På senare tid, nu i januari faktiskt läste jag ytterligare en bok jag varmt rekommenderar Flickan från ovan av Alice Sebold. Trots att det är en hemsk historia, skönlitterär, är den trösterik. Jag tror gärna att det är som i boken, livet efter döden.Själv är jag övertygad om att jag har många kvar intill mig, även sedan de dött. Jag tittar ofta upp mot himlen och "ser dem". Formationer i molnen eller andra tecken betyder mycket för mig när jag pratar med dem som försvunnit och gått före. Det är väl det enda vi kan vara riktigt säkra på är jämlikt här i världen. Vilka vi än är vad vi än gjort. Vi kommer alla dö.Jag har fyllt i vita arkivet och berättat för familjen hur jag vill ha det. Sprid askan över havet från Valö lyder min önskan. Att länstyrelsen säger nej till sådant vet jag. Store sonen har lovat trotsa det, det känns lite trösterikt. Sedan ska jag sitta där på min molntapp och titta på hur alla fortsätter.
15 kommentarer:
Det "bästa" är ju faktiskt att det inte finns några rätt eller fel och fördomsfria som vi är låter vi alla tro vad de vill =) I alla fall idag...
Böckerna låter spännande tycker jag. Jag tror att jag skulle gilla dem! Ha en bra helg.
Jag delar nog din syn väldigt mkt...
Faktiskt.
Elisabeth Kubler-Ross läste jag på gymnsiet och ja, jag tyckte om de böckerna.
Inget rätt, inget fel...
Ingen vet ju.
Men jag tror nog också att vi på ngt sätt har våra kära intill oss då de lämnar detta liv...
Tycker dagens ämne var superintressant. Vi kanske borde ha mer av detta lite svårare...
Annika, ja, i alla fall idag;-)
Nilla, de är klart läsvärda.
Annika, Dagens ämne kanske blir en start på något, vi kanske törs ge oss på det lite svårare då och då framgent.
Vilken bra tolkning på temat :)
Det är roligt att läsa andras syn på just det här temat, eftersom det finns så många :)
Hoppas att du får en bra helg!
Svårt ämne idag. Det lät väldigt härligt det där med att du skulle sitta på din molntapp.
Trevlig helg!
Vilken fin tolkning!
och ja på många vis kan man känna att de som lämnat en och gått vidare ändå finns med en. jag kan i vissa fall känna av min pappas närvaro. Mer sällan nu än förr, men jag kan ibland känna styrka från honom. jag tror dock inte på ett liv efter döden i den form som vi lever här. Jag har svårt att tro på ett "medvetande efter döden" om man säger det så. Men jag tror att vi bär med oss de som lämnat oss. Under hela vår egen livstid bär vi dem med oss och de lever kvar som en del av oss.
Hoppas du får en fin helg!!!
kram!
Erica, tack, visst är det roligt att se hur alla tänker.
Helgen blir insnöad, här full kaos.
maisoui, jo det är knepigt. Jag tänker det är bäst att bestämma bra saker, tänk om man faktiskt har något att säga till om...
Saltis, du är mer konkret i funderingarna än jag. Jag har inte funderat på om det är "medvetet vidare" eller så. SKönt att ingen har sanningen.
Helgen blir lugn inne med en bok.
Du fick ju till show'et ändå! :)
Så sant att detta att tro på något efter döden framför allt handlar om tröst. Sedan tror jag "leva kvar" kan vara så olika saker. Inte bara i någon fysisk (eller medvetande-) form utan genom folks minnen, ens barn osv.
Döden är livsviktig var en intressant och fyndig titel. Har dock inte läst dem. Flickan från ovan läste jag från några år sedan och den gillade jag verkligen. Ser fram emot biofilmen.
Kram!
Anna, jo jag fick till det:-) Det var en rolig utmaning. Kul med detta att det inte finns facit så ingen vet ju.
Trevlig helg.
Det låter så skönt att du verkar ha tänkt igenom allt, till och med gjort i ordning det vita arkivet. Har inte läst Kuhler-Ross själv men läst om henne, och jag finner också tröst i alla berättelser om nära-dödenupplevelser. Hoppas helgen blir bra trots den enorma mängden snö!!
Grekland.nu, jag har ett par gånger blivit stående med begravningar och allt kring dödsfall, efter folk som inget sagt. Det vill jag inte utsätta någon för. Vi har alla i familjen pratat om vad vi tänker oss efter så inte en familj i kris tvingas ta svåra beslut.
Helgen bli i alla fall innesittarhelg....
Jag tror också som du att de som är döda, på något sätt finns med oss. Bra boktips. Tack för dem. Jag skall läsa dem för nu har jag ingen bra bok att läsa faktiskt.
Krisatlleina, vad bra jag brukar ju hitta boktips hos dig, nu blir det rättvist:-)
Det måste ha varit väldigt intressant att diskutera det här ämnet under din utbildning. Jag har aldrig hört talas om Elisabeth Kübler-Ross men Flickan från Ovan har jag läst och tyckte mycket om. Vet du att den snart kommer ut som film?
Jag har faktiskt inte ägnat ämnet så mycket tanke, kanske för att jag, peppar peppar, blivit förskonad från att mista så många i mina närhet (morfar och farmor dog för 23 resp 21 år sedan). Det kanske är så att jag inte vill tänka på det...
Skicka en kommentar