söndag 11 april 2010

Man få väl offra sig...........

Första kongressdagen är över och nästa börjar strax. Det är längesedan jag vistades i en sådan miljö, närmare bestämt på 80-talet. Inte mycket har ändrats. Inte för att jag ser att något borde ha ändrats, det är ju liknande beslut att ta från år till annat. Satt i en utskottsgrupp som blev färdiga med motionssamtalen ganska kvickt så jag lyckades sitta i solen en stund.
Listorna för region och riksdagsval är spikade. En omröstning är inte mycket till strid.
Efter två timmars vila på hemmaplan var det dags för kongressfest. Mingel, middag och dans på Carlia. God mat och trevligt. Ståuppare, lite annat spex från scenen och sedan en orkester från Herrestad. Kollade på sångaren och funderade varför jag kände igen honom... kollade basisten och tänkte samma sak, först när jag fick se trummisen trillade poletten ner. Det är väl så med folk på oväntade platser, de tar en stund innan man känner igen dem.
Jag dansade, jo jag dansade. Det är nu då tredje gången sedan 2003. Bara det att denhär gången dansade jag mer än en dans, jag dansade så jag stupade. Vad roligt sa någon att din kropp ändå klarar att dansa. Det gör den inte svarade jag. En annan sa, vad konstigt att du inte klarar trappor men kan dansa. Inte konstigt alls, Jag går på ren vilje. Jag bestämde mig för att helt enkelt förtränga att det gör ont. Jag ville ha roligt, fick chansen och tog den. I praktiken innebär det att balansen är sämre så jag dansar inte lika bra som förr, fast de vet ju inte de jag dansade med:-) Idag får jag plocka fram kryckorna och helst skulle jag ha högläge. Det blir svårt i aulan, men imorgon, imorgon ska jag ligga hela dagen... Jag hade ruskigt roligt och det är faktiskt en gång vart tredje år, värt att offra sig lite......

2 kommentarer:

Grekland nu sa...

Härligt att du tog chansen att dansa (även om du får lite extra ont sen). Man måste ju göra saker man blir GLAD åt också!

Fritt ur hjärtat sa...

Ingabritt, jaa det var verkligen härligt. Trots att jag i två nätter nu gråtit över min dumhet är jag glad att jag var så korkad.... Jag hade så hjärtligt roligt och det måste vara värt det, någon enda gång då och då.