En egen konstvandring.

Avbröt trädgårdsarbetet och for in till Bohusläns museum. Hade föresatt mig att se Carl Wilhelmson utställningen samt titta ordentligt på Bohuslänsk krönika.
Frusen efter lite trädgårdsarbete började jag inne. Betalade entrén och fick veta att det börjar med ett bildspel. Satt där hela visningen runt. Det var riktig intressant, kändes bra att börja med bildspelet så jag "visste" mer när jag sedan tittade på utställningen. Tavlorna är fantastiska men hos mig föds det så mycket tankar. Jag tycker alla Wilhelmsons kvinnor ser sjuka, bleka, magra, insjunkna, snipiga och alvarliga ut. Varför då?

Han var en man som förberedde sig noga. Fotograferade, lät modeller sitta länge, som hustrun 9 timmar blick still för att inte ett veck i kjolen skulle ändras. Motivet kyrkfolket på sjön, den sjuka flickan alla ser de ut som impulsbilder, men de är noga arrangerade. är det därför modellerna ser så hemskt olyckliga ut? Man tröttnade helt enkelt på att sitta där... Eller fanns det ingen glädje att förmedla? Inte ens målningarna från Spanien där färgerna nästan exploderar i ansiktet på besökaren förmedlar någon glädje. Intressant är det att se hur han utvecklas, både genom åren men också genom sina resor. En stor sak i livet var förstod jag att han förälskade sig i en elev, Agnes Cleve, men valde trots det att stanna hos sin hustru. Detta har jag bråkat min hjärna med sedan dess. Jag förstår att tiden var en annan, men vilken förnedring. Okej jag älskar en annan men stannar hos dig... Skulle man tycka synd om honom, Agnes eller frun? Alla tre kanske, men jag blev mest störd av informationen. Nåväl, trots min förmåga att fastna i konstiga detaljer är jag mycket glad att jag fått se utställningen och jag uppmanar alla som inte tagit sig dit än att göra det, men börja med bildspelet.

Så några meter därifrån och till konstverket av Ivana Machackova. Har sett det på TV, i tidningen och på bild förut men nu helt nära blev jag ännu mer imponerad.
Det är sex gigantiska reliefer som skildrar Bohusläns historia från dåtid till nutid. Jag uppfattar att det är hugget i tre block som man ser från två håll.Bronsåldern, vikingatiden och medeltiden på ena sidan. Jag är tvungen att klappa hästarna, de är ser så mjuka ut att det känns inbjudande.Som alltid faller jag för detaljerna, Runt om paret på hästar är det hällristningar, lätta att missa om man inte är observant. Under medeltiden syns denhär och jag blir snudd på arg för att jag inte lyckas räkna ut vad det står..Om första sidan var dåtid är nästa nutid. Sillperioden, stenindustrin och avslutningsvis turism. Skuggningar och detaljer är ibland bökigt i blyerts, hur är det då i granit Det tänker jag på mest hela tiden jag går här, runt runt. Jag känner på stenen mycket, hur hon med släta ytor och väldigt arbetade ytor skapar detta så levande. Jag väntar att stenblocket i biten om stenindustrin, ska falla ut. Jag är så imponerad.Under den sista delen, turism, faller jag för ännu mer detaljer. Svårt att fånga på bild men jag försökte. Ser ni att det är skyltssymboler? Alla är där, så häftigt. Mycket nöjd med min alldeles egna lilla konstvandring. Idag blir det mer. Idag ska jag se alla de största. Ska bli spännande!!