Jag idag, del 1.

Senaste tiden har jag allt som oftast fått frågan hur jag mår, egentligen, och vad som hänt. Det beror säkert på rullstolen men också på Facebook där "gamla" bekantingar kommit tillbaks. Jag inser att jag aldrig på fem rader eller två minuter kan berätta, därför har jag bestämt mig för ett inlägg om läget. En historik och en uppdatering.

Vi får börja redan september 2003, sonen den yngre ska börja skolan så jag har sen semester. Arbetar som undersköterska på en akutortopedavdelning för äldre. En dag är det kris utöver det vanliga på avdelningen och jag går efter ett vädjande telefonsamtal in och jobbar extra. Det skulle jag med facit i hand låtit bli.

Alldeles innan lunch ska vi, två undersköterskor ha en patient upp och sitta i en stol. Patienten är rädd, desorienterad och har ont. Det vill sig inte bättre än att det går riktigt illa. Patienten slåss för sitt liv. Det innebär att jag med armen "fastklämd" i gåbordet, hamnar på golvet. Det blir ett rycktrauma i armen, uppåt utåt. Det gjorde ont som sjutton, men det var bara att hosta upp sig igen. När det kommer som ska göra kvällen går jag hem.

Hösten 2003 är inge bra. Jag har ideligen ont i min högra arm och axel. Jag är envis av naturen och arbetar man på en ortopedavdelning tar man hjälp där först. Så inte förränn i december går jag till doktorn. Då har jag värk dygnet runt, tilltagande stelhet och kan inte längre sova. Jag väljer att gå till Hälsan och arbetslivet, känner väl på mig att det har med olyckan att göra och alltså är arbetsrelaterat. För att göra en väldigt lång historia kortare så går det faktiskt flera år när man söker efter diagnos till min allt mer onda och svårmanövrerade högersida. Jag är i Borås och mäter nervsignaler, i Kungälv och gör arbetsprov, Jag är på alla möjliga sorters röntgen och hos sjukgymnastik. Det är egentligen en sjukgymnast som leder alla in på rätt diagnos, jag får mer ont av ultraljudsbehandling och jag hade börjat få myrkrypningar och domningar. Man pratade om nervskada. Till slut landar man i plexusskada. I praktiken innebär det att hela min höger sida skuldra, arm, axel och fram i bysten ständigt värker. Dessutom saknar jag styrka där. När detta hände var jag aktiv som spinnledare på Friskis&Svettis i Uddevalla. Med en arm ledde jag sedan mina pass men jag försökte hålla igång. Sjukskriven var jag sedan första läkarbesöket dec 2003.

I februari 2005 krockade jag vår bil, det var mitt fel, körde in i en bil framför. I samband med det fick jag kotkomprission på en kota i ländryggen. Det värker alltid, jag har svårt att behålla en ställning någon längre tid. Alltså inte stå länge, inte sitta länge, inte ligga länge o s v. Ihop med den onda axeln är det omöjligt att sova och jag upplever att jag inte gör det på flera år. Jag kallar mig själv nattvandrare och går mellan fönstren i huset natten igenom. I allt detta tål jag inte medicin. En nervskada tar man inte bort med vanlig smärtlindring. Jag går ett helt år på smärtkliniken men man hittar ingen medicin som hjälper mig. Vid ett tillfälle blir jag t o m så sjuk att man tror jag fått hjärtinfarkt. Akut ambulans för jag är helt väck, av en tablett. Jag har alltså ont, väldigt ont.

Augusti 2005 börjar det göra ont i mitt vänstra knä. Söker vårdcentral som gissar inflammation. Fortsätt träna säger det. Själv förklarar jag det med att jag de senaste åren gått väldigt snett eftersom jag alltid trycker den högra armen emot mig. Inom en månad smäller det till. På ett spinnpass bär benet helt enkelt inte längre, får hjälp av folk där och tar mig till sjukhuset. Inte heller denhär gången hittar man egentligen något. Eller jo svullnaden och värken gör att jag får diagnos blödning i knät. Jag vägrar. Jag blir vansinnig! Jag känner ju att något har gått sönder. Jag vill att de ska laga mig....Man kan lugnt påstå att livet blir ett helvete. Jag har ett ben jag inte kan gå på, skickas hem med kryckor men har en högersidig plexusskada så jag kan inte gå med kryckor. När jag ändå gör det förvärras värken i armen. Sömnen är vid det här laget lika sällsynt som liljekonvalj i september. De verkar som om ortopederna hela tiden tror att jag överdriver, det är min känsla, det verkar tro att jag överdriver och att det strax blir bra av sig själv. Än en gång tar det år att få diagnos. Då lyder den grav artros, senare har jag fått veta att den är av reumatisk sort. Onda knä kan man byta, men jag är för ung. Det är för kort hållbarhet på proteserna för att man ska våga sätta in hos någon som inte ens är 50.

Under de år som gått från 2003 har vi successivt handikappanpassat hemmet. Maken lägger igen rabatter i trädgården och bygger upphöjda åt mig istället. Hemmet förändras, hjälpmedel kommer till och vi möblerar om och flyttar omkring husgeråd så att jag åtminstone ska kunna sköta mig själv. Maken har sedan en tid tagit över allt arbete hemma. Vi säger ibland att dubbelarbetande kan slänga sig i väggen han jobbar för minst tre.

Eftersom situationen är ohållbar blir det bestämt att jag ska göra en benvinkling, även kallad osteotomi. Den görs 25 februari 2008. Med detta kan man säga att jag skrivit ner historiken. Kan man kalla detta del ett kanske...... skriver del två imorgon. Håll ut;-)