Jag idag, del 1.

Senaste tiden har jag allt som oftast fått frågan hur jag mår, egentligen, och vad som hänt. Det beror säkert på rullstolen men också på Facebook där "gamla" bekantingar kommit tillbaks. Jag inser att jag aldrig på fem rader eller två minuter kan berätta, därför har jag bestämt mig för ett inlägg om läget. En historik och en uppdatering.

Vi får börja redan september 2003, sonen den yngre ska börja skolan så jag har sen semester. Arbetar som undersköterska på en akutortopedavdelning för äldre. En dag är det kris utöver det vanliga på avdelningen och jag går efter ett vädjande telefonsamtal in och jobbar extra. Det skulle jag med facit i hand låtit bli.

Alldeles innan lunch ska vi, två undersköterskor ha en patient upp och sitta i en stol. Patienten är rädd, desorienterad och har ont. Det vill sig inte bättre än att det går riktigt illa. Patienten slåss för sitt liv. Det innebär att jag med armen "fastklämd" i gåbordet, hamnar på golvet. Det blir ett rycktrauma i armen, uppåt utåt. Det gjorde ont som sjutton, men det var bara att hosta upp sig igen. När det kommer som ska göra kvällen går jag hem.

Hösten 2003 är inge bra. Jag har ideligen ont i min högra arm och axel. Jag är envis av naturen och arbetar man på en ortopedavdelning tar man hjälp där först. Så inte förränn i december går jag till doktorn. Då har jag värk dygnet runt, tilltagande stelhet och kan inte längre sova. Jag väljer att gå till Hälsan och arbetslivet, känner väl på mig att det har med olyckan att göra och alltså är arbetsrelaterat. För att göra en väldigt lång historia kortare så går det faktiskt flera år när man söker efter diagnos till min allt mer onda och svårmanövrerade högersida. Jag är i Borås och mäter nervsignaler, i Kungälv och gör arbetsprov, Jag är på alla möjliga sorters röntgen och hos sjukgymnastik. Det är egentligen en sjukgymnast som leder alla in på rätt diagnos, jag får mer ont av ultraljudsbehandling och jag hade börjat få myrkrypningar och domningar. Man pratade om nervskada. Till slut landar man i plexusskada. I praktiken innebär det att hela min höger sida skuldra, arm, axel och fram i bysten ständigt värker. Dessutom saknar jag styrka där. När detta hände var jag aktiv som spinnledare på Friskis&Svettis i Uddevalla. Med en arm ledde jag sedan mina pass men jag försökte hålla igång. Sjukskriven var jag sedan första läkarbesöket dec 2003.

I februari 2005 krockade jag vår bil, det var mitt fel, körde in i en bil framför. I samband med det fick jag kotkomprission på en kota i ländryggen. Det värker alltid, jag har svårt att behålla en ställning någon längre tid. Alltså inte stå länge, inte sitta länge, inte ligga länge o s v. Ihop med den onda axeln är det omöjligt att sova och jag upplever att jag inte gör det på flera år. Jag kallar mig själv nattvandrare och går mellan fönstren i huset natten igenom. I allt detta tål jag inte medicin. En nervskada tar man inte bort med vanlig smärtlindring. Jag går ett helt år på smärtkliniken men man hittar ingen medicin som hjälper mig. Vid ett tillfälle blir jag t o m så sjuk att man tror jag fått hjärtinfarkt. Akut ambulans för jag är helt väck, av en tablett. Jag har alltså ont, väldigt ont.

Augusti 2005 börjar det göra ont i mitt vänstra knä. Söker vårdcentral som gissar inflammation. Fortsätt träna säger det. Själv förklarar jag det med att jag de senaste åren gått väldigt snett eftersom jag alltid trycker den högra armen emot mig. Inom en månad smäller det till. På ett spinnpass bär benet helt enkelt inte längre, får hjälp av folk där och tar mig till sjukhuset. Inte heller denhär gången hittar man egentligen något. Eller jo svullnaden och värken gör att jag får diagnos blödning i knät. Jag vägrar. Jag blir vansinnig! Jag känner ju att något har gått sönder. Jag vill att de ska laga mig....Man kan lugnt påstå att livet blir ett helvete. Jag har ett ben jag inte kan gå på, skickas hem med kryckor men har en högersidig plexusskada så jag kan inte gå med kryckor. När jag ändå gör det förvärras värken i armen. Sömnen är vid det här laget lika sällsynt som liljekonvalj i september. De verkar som om ortopederna hela tiden tror att jag överdriver, det är min känsla, det verkar tro att jag överdriver och att det strax blir bra av sig själv. Än en gång tar det år att få diagnos. Då lyder den grav artros, senare har jag fått veta att den är av reumatisk sort. Onda knä kan man byta, men jag är för ung. Det är för kort hållbarhet på proteserna för att man ska våga sätta in hos någon som inte ens är 50.

Under de år som gått från 2003 har vi successivt handikappanpassat hemmet. Maken lägger igen rabatter i trädgården och bygger upphöjda åt mig istället. Hemmet förändras, hjälpmedel kommer till och vi möblerar om och flyttar omkring husgeråd så att jag åtminstone ska kunna sköta mig själv. Maken har sedan en tid tagit över allt arbete hemma. Vi säger ibland att dubbelarbetande kan slänga sig i väggen han jobbar för minst tre.

Eftersom situationen är ohållbar blir det bestämt att jag ska göra en benvinkling, även kallad osteotomi. Den görs 25 februari 2008. Med detta kan man säga att jag skrivit ner historiken. Kan man kalla detta del ett kanske...... skriver del två imorgon. Håll ut;-)

Att berätta är mitt ansvar.

Det finns saker politiker aldrig kan ta till sig. Berättelser händelser och erfarenheter som ingen tjänsteman i världen kan förmedla. Därför satt jag i förra veckan, nära två timmar med två regionråd (tror jag titeln är) från personalutskottet och berättade. Jag ville att de skulle få andra signaler än de som kommer från skrivbord. Att de skulle få höra hur mycket som hinner bli fel på lång tid. Att felen funnits från början och att de fortsatt på olika sätt hela tiden. Det är information man som politiker omöjligt kan läsa sig till.
Jag berättade utifrån att jag är personal med klassad arbetsskada som känner att jag under min långa sjukskrivning haft noll stöd från arbetsgivaren.
Jag berättade om konsekvensen när man startar ett nytt rehabsystem och de som varit hemma länge inte placeras in utan hamnar bredvid.
Jag berättade om chefers okunskap och om ovilja att ge någon en chans.
Jag gjorde inte detta för att få hjälp själv, det tror jag är omöjligt.
Jag gjorde detta för att de som lyssnade ska ställa rätt frågor nästa gång det pratas rehabilitering Eller nästa gång det nya systemet ska utvärderas. Kanske kan de också påverka så att chefer på mellannivå får utbildning i hur man hanterar att det finns långtidssjukskrivna på avdelningen. Som fritidspolitiker inser jag att det är saker som är omöjliga att läsa sig till i tjänstemannarapporter och förslag. Därför berättade jag. Det är mitt ansvar.

Mycket nu.

Har inte varit i hus många minuter idag. Det gör ont precis överallt. Imorgon blir det också lite tid hemma. Trött är bara förnamnet. En känsla av att vara otillräcklig smyger sig på. 2 dagar och jag tar slut. Konstigt. Varför är det alltid så att saker kommer i skov. Som ketchupeffekten, det kör ihop sig. Blogga imorgon lär jag inte göra, men jag lever, de e bara mycket nu.

Namninsamling mot sjukskrivningsreglerna.

Idag har jag skickat det här uppropet till alla på min mejllista. Fick den förresten från världens bästa Lennart:-) Tanken på att den når fler via bloggen slog mig. Kanske har jag någon läsare som inte ligger i min mejllista... Varsågod, det är bara att skriva på och se till att den sprider sig. Ser redan att flera av de jag skickat till skrivit på. Tack snälla ni!

Nu ger jag fler chansen:-)
Namninsamling mot sjukskrivningsreglerna

Socialdemokraterna behöver verkligen V och MP.

Efter att ha läst efterdyningarna av debatten häromkvällen förstår jag att Maria i MP tog storslam. Synd att inte alla lärt sig tala som hon. En utbildning alla kunde ha nytta av. Att uppfattas som sömnig och malande är föga berömvärt. Alltså vilken tur att vi i S har MP då!

Jag som ju ofta skriver om sjukskrivna som hamnat utanför och dessutom anklagar mina egna partikamrater för att vara tysta och flata. Blir glad och ledsen när jag hittar interpellation om denna min hjärtefråga. Synd att det inte var från någon S ledamot. Jag läser rubrikerna på de 100 senaste och ingen S har skrivit om sjukersättningar. Men vilken tur att S har V!

Det blir mer och mer tydligt för mig att Socialdemokraterna verkligen behöver MP & V!

Min spikmatta och jag.

Vi har sannerligen ett komplicerat förhållande, min spikmatta och jag. Först längtade jag och trånade i månader. Tyckte 700 kronor var väldigt mycket. Eftersom alla lovordade den gjorde jag till slut slag i saken och införskaffade en. Det är tre veckor sedan. Jag köpte den svenska modellen. Gillar tanken på att den inte flugits hit från Indien. Dessutom är den lätt att hålla ren, bara skölja av.

Första försöket blev en ren katastrof. Eftersom jag läst att alla blir sömniga och sover gott efter en kvart på den, använde jag den vid läggdags. Sedan vankade jag av och an hela natten. Det gjorde så ont att jag var färsdig för psyk, höll på att gå ifrån vettet. Visserligen blev jag varm och fick pirrande känsla i kroppen när jag låg på den, men sedan utvecklades det till katastrof.

Lite rädd efter det lät jag bli en vecka. Sedan tog jag den istället vid sjutiden på kvällen, så att värkandet skulle hinna klinga av innan sängdags. Fungerade sådär. Därefter har jag provat direkt på morgonen. När sonen gått till skolan och jag är ensam, kryper ner i sängen igen och tar mig lite vila. Det har fungerat bättre. Fast jag kan inte påstå att den är beroendeframkallande eller ens så att jag längtar efter den.

Jag drar paralleller till när jag använder TENS. Den kan jag också bara ha på dagtid, aldrig innan sänggående. Det startar något i axeln på mig som inte ska väckas. Jag funderar på om det har att göra med att jag är nervskadad. SÅ är det säkert. När cirkulationen startar i min annars dåligt cirkulerade kropp får nerverna spader och jag får värre ont.

Jag försöker ändå, då och då, ligga på den. Vissa dagar som idag när jag inte kan sluta frysa är det skönt att ligga på den. Jag lägger en linneduk ovanpå bar blir olidligt. Dessutom lägger jag en kudde så att axeln inte får så mycket som resten av kroppen. DÅ fungerar det.

Idag riktigt kände jag hur kroppen reagerade. Nerver lever ju ett eget liv och det pirrar och drar där man inte alls förväntar sig. Idag fick ischiasnerverna spatt, fast det var rätt skönt. Säkert för att jag stod en timma på stan. Värmen kom åter i kroppen i alla fall. Jag slumrade en kort stund.

Någon mirakelkur för sömn, smärta och viktnedgång är det inte för mig. Men vi håller på att lära oss leva med varandra, min spikmatta och jag.

Långsamhetens lov.

Man ska inte skynda. När man inte kan är det ett än bättre motto. Jag har, förlåt om jag är tjatig, men efter Stockholmsresan. Missförstå mig rätt. Det var värt det. Jag skulle utan tvekan göra om det. Problemet är att det likasom påverkar vardagen nu. Maken som är hemsänd från arbetet gör undan arbete på en "att göra lista" jo då jag gör också listor;-) Turen har nu kommit till en spaljé åt min kaprifol. När han sågat till alla delar som ska byggas ihop, behöver de oljas. Idag var det min uppgift. 8 spjälor, borde varit gjort på 30 minuter kanske Det tog hela dagen. Jag måste avbryta, ändra ställning och vila väldigt ofta, det går så långsamt. Nu ligger de på tork och jag hoppas de går att sätta ihop den imorgon.

Jag har också fått mina tre mässinköpta julrosor i jorden. Nu hoppas vi det tål solen och vinden. har funderat ut blogginlägg idag, borde göra en lista;-) Det finns verkligen massor jag vill skriva om. Ingen brådska med det. Hinner jag så hinner jag. Orkar jag så kommer de. Någonstans är inser jag att den är rätt skön. Långsamhetens lov.

BONUS;-) Den enda jag har för övrigt. En Iris jag njuter av just nu.

Vardagsproblem. Filen är slut och det snöar.

Visst finns det stora problem i världen, jag tänker inte axla dem. Har fullt upp med mina egna. I Uddevalla har det snöat hela dagen. SKIT! Jag får inte rent bilen, jag kan inte skotta och toppar med att filen är slut. Det innebär alltså att jag måste ut. Har sökt förlängt handikapptillstånd för parkering och inser hur mycket det gör för min frihet. Om jag inte får det kan jag inte längre göra ens små inköp själv. Jag är helt beroende av att få handikapparkering, på Torp finns ingens chans att köra kundvagn och gå i de backar som omger parkeringen.

Tänker jag ett steg till så hamnar jag i sommaren. Minns med fasa förra sommaren, utan tillståndet. Jag kunde inte åka och bada en enda gång. Man tänker inte på det men våra badplatser har parkeringar långväga från stranden. Mollön är min enda chans. Nu är jag helt plötsligt inte bara utan fil, jag är rädd också. Tänk om jag inte får förlängt. Det är inte bara när det snöar det är besvärligt!

Mig hjälper inte något jobbskatteavdrag.

Via Tommy hittade jag till FOKUS som skriver oerhört intressant om skatterna. Vem minns ens att S också sänkte skatter?? I E24 bekräftas också att det är de som tjänar mest som drar de längsta stråt. PeterHultqvist försöker belysa saken och får mothugg. Jag förstår inte varför det är så vårt att se. Pensionärer sjukskrivna och studerande, de som inte arbetar och redan har lägst ersättningar får 0 kronor. Jobbskatteavdraget ska då ses som en morot att arbeta. Vi som inte gör det idag hamnar i ett fack av lata fifflare. Det är ändå konstigt tycker jag att inte arbetslösheten minskar nu när tredje steget i sänkningen träder i kraft. Inte heller ökar konsumtionen. Konstigt det skulle ju göra det, för att få igång hjulen igen. Jag är övertygad om att Peter Andersson har helt rätt när han påstår att hela utanförskapsdebatten är en bluff. Jag har aldrig varit mer utanför än nu.
Mig hjälper inte något jobbskatteavdrag.

Sömnlös i Uddevalla. Är vardagslivet en rättighet??

Inte många blundar jag lyckats få i natt. Vid tvåtiden gav jag vika och tog värktablett. Jag har så konstigt ont i mina ben. Axeln värker och jag kan inte förstå det!! Har inte gjort något att tala om ändå har jag mer värk än normalt. Värken gör mig sömnlös och med det kommer tankarna.

Hur ont står man ut att ha? Hur länge orkar man leva med det? Vad blir kvar av livet när koncentrationen går åt till att vila för att inte få ont? När varje prestation måste planeras och vägas emot hur ont det gör efteråt. Hur orkar man??

Till veckan ska jag på möte med jobbet och försäkringskassan Min framtid i arbete ska lyftas. Jag vill inget hellre än att komma tillbaks i jobb. Frågan är bara hur realistisk den tanken är?? Jag vet att jag kommer säga att jag vill försöka. Något administrativt, vad som helst på hela sjukhuset. Jag vill se vad jag håller för. Funderingarna i natt har kretsat kring att jobba och leva. Om jag klarar 20 timmar i veckan och till följd av det inte klarar resten av livet. Räknas man som sjuk då??

Det är arbetsförmågan försäkringskassan skall bedöma Inte hur sjuk jag är. DÅ blir ju frågan väldigt adekvat. Jobba ska man, men livet då?? Vardagslivet är det alls en rättighet??? Att jag inte kommer att kunna leva som ett med familjen i övrigt är det ett argument?? Troligen inte, det är arbetsförmågan som skall prövas. Arbetsförmågan gäller hur många timmar jag kan vara på jobbet. Om jag sedan inte kan leva ett vardagsliv är inte försäkringskassans bekymmer. Vems bekymmer det är är oklart. Undra på att jag ligger sömnlös i Uddevalla och funderar! Vardagslivet är det en rättighet??

Nedräkning.

Jag har fått kallelsen till ortopeden. Tror att jag får sluta med penicillinet om crp är bra då. 17 februari. Det är jäkligt långt till 17 februari, det skiljer inte mycket till att det blir året med penicillin. Jag gjorde första operationen 25 februari 2008 ett år, usch och fy! Idag känns det overkligt, 17 februari är åtminstone ett datum framåt så jag kan börja nedräkningen!

Exakt vad är jobbstimulans i det här???

Att skrämma människor från vettet! Att oroa sjuka människor att de ska missta sin försörjning .
Är det rätt stimulans?!
Här hävdar Gunnar Axén att arbetsförmågan avgör, att de nya reglerna stimulerar sjukskrivna att komma tillbaks i jobb. Då måste man kanske fråga sig vem som avgör arbetsförmågan! Om de i reportage anses friska har jag all anledning att vara rädd!!Dessutom undrar jag exakt vad i den här behandlingen av sjuka som är stimulerande för att komma i jobb?? Jag ser det som en ren skrämseltaktik!!

Fler som bloggar i samma ämne!
Eva Hillén Ahlström
Jörgen Danielsson
Ann-Sofie Wågström
Martin Andersson
Arvid Falk

Vad är arbetsförmåga?

Hittar hos Svd en intressant synpunkt. Försäkringskassan ska inte avgöra hur sjuk någon är, de ska avgöra hur frisk någon är, alltså vilken arbetsförmåga någon har. Så långt är jag med, jag till och med tycker det är bra. Ta vara på det friska så jobbar man med rehab. Det är sedan jag blir orolig. Om det min doktor skriver inte gäller utan skall ombedömmas av någon på försäkringskassan som aldrig träffat mig, hur bedöms jag då?

Jag kan tänka. Jag kan prata. Jag kan gå kortare sträckor utan stöd, längre med stöd. Jag kan använda vänster arm bättre än höger, med den lilla brasklapp att jag är högerhänt... Jag kan på grund av kotkomprissionerna inte sitta , ligga eller stå i samma ställning för länge. Jag är opererad 4 gånger på åtta månader, högra benet som inte är opererat är lika dåligt som det vänstra var innan operation. Jag har staffolokocker efter alla operationer om månadsvis med behandling för det.

Sedan första dagen har jag haft ett enda mål. Jag vill tillbaks i jobb. Varje gång kroppen går i baklås för skitsaker blir jag rädd att jag aldrig kan jobba igen. Jag kan leva, med värk men kan jag jobba??

Hur mycket arbetsförmåga jag har har jag ingen aning om! Ibland har jag riktigt bra dagar, då kan jag till och med laga mat. Andra sitter jag mest. Det börjar bli allvar nu, sista veckan på januari ska vi ha möte, facket jobbet och Försäkringskassan. Jag ser rubrikerna framför mig, från i somras, man kan ligga och arbeta om man inte kan sitta t.ex. Eller han som inte kunde använda någon av armarna som bedömdes ha arbetsförmåga. DÅ blir jag rädd! Vad är arbetsförmåga? Vem ska bedöma det? Har jag någon??

Nu måste jag välja var jag ska ha ont.

Sömn, ett ofta omskrivet ämne bland bloggare, att inte sova. Uppskattningsvis är det fem år sedan jag sov bra. Fick därför en smärre chock när jag i förrgår morse slog upp ögonen och hade sovit åtta timmar på raken, jag vet inte ens att jag vänt mig. Jag brukar sov ett par timmar vända mig ett par och slutligen ge upp, för mig är det inte längre någon ångest i att inte sova. Däremot lyssnar jag på kroppen och lägger mig ibland redan nio för jag är dödstrött. Jag har lärt mig att det handlar om att få fler timmar sömn i följd snarare än när det sovs;-) Att jag inte sover beror på att det gör ont kanske jag ska förtydliga. Min kropp finner ingen vila i någon ställning, det värker. Mest i axelpartiet men också i ben och rygg.

När jag så vaknade efter de åtta sovna timmarna trodde jag att jag skulle vara som en lärka resten av dagen. Ack vad jag bedrog mig! Jag har varit så trött, så trött. Låg på soffan kände mig sjuk och trodde att något ska bryta ut. Nu är ju sjuk ett svårdefinierat ord på min kropp. Penicillinet har slagit ut allt som fungerade förut så nu är hela jag ras. Får inte behålla mat, mår ständigt illa är torr i munnen och alla andra biverkningar du läst om i större eller mindre grad. Så med sjuk trodde jag något utöver det här.

Men det blev inte så, jag låg på soffan och läget var stabilt. Natten därpå sov jag inget och helt plötsligt känns det okej. Kroppen är i den obalans den brukar vara och jag behöver inte ligga på soffan. Igår fick jag också den briljanta idén att jag skulle ta itu med min vaggande gång.

När jag använder kryckor går jag bättre, men det tar helt död på mina axlar. Jag har alltså valt att gå dåligt för att inte ha fullt så ont i axlarna. Men igår ändrade jag strategi och fick fram stavar. Då belastar man inte axlarna på samma sätt som med kryckor hade jag räknat ut. Gick min vanliga runda i skogen fast långsammare än förut, det var så skönt. Jag vaggade inte! Gick riktigt bra......

Efter bara någon timma var det något allvarligt fel i höger axel. Jag kunde inte riktigt förstå vad det var. Tog extra tablett, lade armen i viloläge, försökte massera men inget hjälpte. Stavarna alltså, vad har jag gjort?? Måste jag även fortsättningsvis välja om jag ska kunna gå skapligt eller om axlarna ska värka av mig?! Med stavarna tycker jag att det är från armbågen och ner jag belastar, tydligen är det inte så. Det blev ännu en natt utan sömn. Tur det finns spindelharpa i datorn... Just nu är jag tacksam att inte sömnlösa nätter ger mig ångest över osovna timmar. Däremot har jag ångest över att behöva välja var jag ska ha ont, eller mest ont snarare. Vad behöver jag mest, armarna eller benen?? men det är ett helt annat problem.

Den svenska välfärden är överskattad.

Ringde vårdcentralen igår. Det är en vecka kvar tills jag skall ta bort alla stygn, ville vara ute i god tid. Förklarade mitt ärende och undrade om en distriktssköterska kommer....
Hembesök finns inte längre svarade människan.

Nähä, men jag har remiss, jag kan inte gå, får inte och kan inte köra bil, rullstolen är en lånestol med ganska taskig körförmåga, långrullning är uteslutet. Vad gör jag då.
Jo så här är det, man måste vara inskriven i hemsjukvården för att de skall komma. De är två gånger om dagen hos min granne, men jag måste alltså själv ta mig dit.

Det innebär att maken måste ta ledigt från jobbet för att hämta, köra, lämna, vänta och köra hem mig igen. Vad kostar det??

Jag vill inte ha någon särbehandling, jag bara tänkte smidigt om de ändå är hos grannen. Förra gången tog syrran stygnen då var det sytt alltså lätt som en plätt. Den här gången är det häftklammor, kanske 50 stycken på tre ställe, de har man inte verktyg till hemma.

Maken kör så klart men vad kostar det egentligen?? Komp och flex för att sköta sjuk fru. För mig är det ännu ett bevis på att den svenska välfärden är överskattad.

Så mycket att inte göra.

Den här helgen är konfliktfylld för mig. Det händer så mycket i stan, och här sitter jag.

Idag har jag inte varit på museet, inte sett Lasses bildvisning, inte hört Öbarna, inte fått kanelbulle och inte smakat på honung.
Maken fick åka in utan mig, han har sett Lasses bilder, köpt honung men ingen kanelbulle....

jag har slut på böcker att läsa, satte mig med bibliotekskatalogen och gjorde en lista så maken skulle låna åt mig. Närmare 10 böcker....

Jag fick fyra, tre av dem hade jag inte bett om. Hemsidan är verkligen kass nuförtiden Tror jag skall försöka höra med kulturförvaltningen vad som hänt och varför det inte blir bättre. Meningen var att det skulle bli bättre, men så dåligt som det är nu var inte ens det gamla systemet.
Nu fick jag istället ställa mig på kö på en massa olika böcker så får maken hämta dem pö om pö, värdelöst eftersom det är en del som skall läsas i ordning.....

Ikväll skall jag heller inte gå till Folkets Hus och se Grottmannen:-( Tro mig jag vill, har skickat iväg nästan alla jag känner..... Men det är omöjligt just nu.

Imorgon går det en film om Bang på Frideborg som jag LÄNGTAT efter! Nej men inte det heller.

Jag har inte ens varit på altanen och fått luft, det är regnhalkigt och maken har varit på språng hela dagen. Jag längtar efter frisk luft!!! Men skall tydligen få det med besked eftersom det är storm på väg...passar riktigt dåligt eftersom båten skall tas upp imorgon. Får väl se hur det går.

Nu skall maken tvätta håret på mig;-) inga fler duschäventyr på ett tag, det är nog det mest spännande som händer i helgen. Fy så gnällig jag är!! Mår alldeles för bra för att vara så inaktiv!! Det kommer att bli plågsamt framöver, det är så mycket att inte göra!!

Ny dag, ny vecka, ny prenumeration.

En onödigt spännande dag idag! Jag skall byta medicin. Den jag går på är tydligen väl stark så den har trappats ut under 3 dagar nu, ikväll skall jag in på en ny. Tyvärr vet jag att det är en jag blir illamående av, behöver ta den tidigt på kvällen så att jag sover bort illamåendet. Har en befängd idé att försöka utan, det går ju så bra nu.... men maken blir riktigt arg när jag säger det. Smärtgenombrott vill han inte att jag får här hemma, han är snäll han;-)

För mig är det ny vecka idag, torsdag, jag opererades på torsdag, alltså en vecka. Om man jämför med förra gången är det avsevärt mycket lättare och bättre den här gången. Hoppas det fortsätter.

Jag ligger mycket, men går också omkring på kryckor, allt för cirkulationen. Jag stegmarkerar det opererade benet, alltså ingen belastning alls. Har också fått köpa en massa Fragmininjektioner och skall under 4 veckor ge mig själv varje kväll. Igår kväll stack jag fel och fick nålen för nära under huden, det blev en bulle av vätskan och sved värre än värst!! Jag fick ett infall igår eftersom jag inte vet hur smärtlindringen fungerar sedan, jag ville duscha. In med plaststol i duschen och jag njöt i fulla drag. Men det var inte helt lätt. Allt tar längre tid, är svårare och orken räckte inte. Jag var slut och nära att kräkas när äventyret var gjort. Men nu klarar jag mig några dagar....

När jag ligger lyssnar jag på radio eller läser, blandar böcker och tidningar. En tidning jag fick av Pappa och fru när jag låg inne, var så himla fin att den skall jag börja prenumerera på. Roligt med nya upptäckter. Drömhem & trädgård hette den. Blandningen mellan ute och inne var perfekt!!! I det här numret var det Årets trädgård 2008, en bild på Hannele också, roligt med bekantskaper i bladet:-)

Så är kraften slut, men det blev Ny dag, ny vecka, ny prenumeration.

Mer i plånboken, jag betalar!

Följer insändare och ledare i Bohusläningen varje dag. Emma Wange är makalös, hon går i klinch med Anna-Lena Heydar, och förlorar, men det tror jag inte hon inser. Jag tänker frustrerat på ledaren hon skrev om procenten som "arbetaren" tjänade så mycket på. Min make svarade väldigt konkret att 5 % inte alltid är mer än 2 %! Det beror nämligen vad det är del av. Ingen kan ta en procent till affären, de vill nämligen ha pengar. Det bemötte ledarskribenten aldrig!!

Idag är det dessutom en insändare som säger att visst har det blivit mer i plånboken!!! Då tänkte jag bara påminna om vem Du skall tacka!! MIG!! Jag har visserligen arbetat 30 år a mitt 45 åriga liv, men sedan hade jag den dåliga smaken att bli sjuk. Det betalar jag dyrt nu!! Väldigt dyrt. Så om du har mer i plånboken är det för att jag betalar!

Det här skrev jag för ett år sedan!!

Snyggt Ylva, jag börjar hoppas.

Socialdemokraterna kryper närmare höger lyser löpen! Varför undrar jag?! Jo för nu har S tagit fram ett förslag på hur sjuka skall komma tillbaks i jobb. Jag ser på andra bloggar att det bävas och rasas, det förvånar mig! Jag har skrivit löpmeter om min arbetsgivare som kategoriskt sagt nej till allt jag föreslagit som jobb.

Skall jag ta det från början... nej det hinns inte, skulle bli en bok. Men sedan 2003 har jag varit hemma, hela tiden fast besluten att börja jobba så fort det bara går. Kroppen har rastar en bit i taget och det har inte riktigt gått som jag tänkt. MEN min arbetsgivare har ingenting tänkt, det är katastrof dåligt.

Vi pratar om sjukskrivna som om de vore arbetslösa, så är det ju inte för alla. Jag har en arbetsgivare, en eländig sådan som vägrat ta ansvar. Jag har en klassad arbetsskada, är invalid för livet och arbetsgivaren säger, tyvärr vi skapar inga tjänster. Förr innan alliansen fanns det en liten piska, de fick betala viss del av sjuklönen på långtidsarbetslösa, då jobbade de på att få folk i arbete, det lönade sig nämligen. SÅ kom alliansen och det är inte längre nödvändigt.

Jag tror Ylva Johanssons förslag kan förbättras, jag tror det har brister, men det är ett föslag i rätt riktning. Samordna resurser, kräv ansvar av arbetsgivaren i högre grad än idag. Jag får aldrig ett jobb om jag skall söka ett nytt!! Men jag har redan en arbetsgivare, med morot och piska är jag säker på att det skulle gå att hitta något där, i samordning med arbetsförmedling och försäkringskassa så klart.

Jag känner mig inte kränkt, jagad eller orolig av Ylva Johanssons förslag, jag blir hoppfull, kanske, kanske det finns en liten chans att min arbetsgivare får kämpa lite för att ta tillbaks mig. Utan att jag får ågren och ångest av att ersättningar dras in.

Idag får jag inte vara aktiv i en förening, inte sitta i fullmäktige, ja inte göra något om det tillsammans blir mer än 4 timmar i veckan. Att jag försöker vara aktiv hålls emot mig!!!! Jag borde ha bragdguld! Jag håller hjärnan igång, det ska inte straffas, det skall belönas, vem vet, kanske är det något av allt detta som så småningom leder till att jag kan börja jobba. Idag krävs att man blir passiv. Jag blir inte ett dugg friskare av att ersättningar sänks, snarare tvärt om faktiskt.
Jag tycker det här verkar bra, snyggt jobbat Ylva fortsätt så, då vågar jag börja hoppas!!

Fler som är positiva Tommy, Anders, Daniel

Dåligt med bloggande blir det!

Jag har ont! Riktigt jäkla ont, foten ser ut som en fotboll. Kanske gjorde jag för mycket igår, eller vadå kanske, jag gjorde för mycket igår. Jag åkte till Torp och köpte djurfoder, var på Obs och bytte ett handtag, avslutade på Granngården för mer foder. Kände mig väldigt duktig, idag ångrar jag mig bittert. Högläge i en solstol blir det idag. Vilken tur att dagen inte innehåller några måsten!!

Skall passa på att läsa Sverigedemokraternas reklamblad som kom, jag tycker alltid det är intressant vad de säger. Kanske blir det lite bloggande om det så småningom, men inte idag, datorstolen tillåter inte höglöge. Så det blir dåligt med bloggande idag!