Att berätta är mitt ansvar.

Det finns saker politiker aldrig kan ta till sig. Berättelser händelser och erfarenheter som ingen tjänsteman i världen kan förmedla. Därför satt jag i förra veckan, nära två timmar med två regionråd (tror jag titeln är) från personalutskottet och berättade. Jag ville att de skulle få andra signaler än de som kommer från skrivbord. Att de skulle få höra hur mycket som hinner bli fel på lång tid. Att felen funnits från början och att de fortsatt på olika sätt hela tiden. Det är information man som politiker omöjligt kan läsa sig till.
Jag berättade utifrån att jag är personal med klassad arbetsskada som känner att jag under min långa sjukskrivning haft noll stöd från arbetsgivaren.
Jag berättade om konsekvensen när man startar ett nytt rehabsystem och de som varit hemma länge inte placeras in utan hamnar bredvid.
Jag berättade om chefers okunskap och om ovilja att ge någon en chans.
Jag gjorde inte detta för att få hjälp själv, det tror jag är omöjligt.
Jag gjorde detta för att de som lyssnade ska ställa rätt frågor nästa gång det pratas rehabilitering Eller nästa gång det nya systemet ska utvärderas. Kanske kan de också påverka så att chefer på mellannivå får utbildning i hur man hanterar att det finns långtidssjukskrivna på avdelningen. Som fritidspolitiker inser jag att det är saker som är omöjliga att läsa sig till i tjänstemannarapporter och förslag. Därför berättade jag. Det är mitt ansvar.