Bryta ihop, bara lite.

Var hos Sjukgymnasten idag, inte varit där sedan proppen i benet. Försökte förklara mina olika smärtor, hur ologiska de är och konstiga. Hur de inte har med belastning att göra utan mer läge. Ha klämde tittade och satt mig i träning. Sedan försvann hann....
Väl tillbaks hade han tagit telefon och fått tag på min ortoped!
Han kunde å sin sida berätta att den senaste röntgen som togs akut, när jag hade proppen, ser bra ut, jättefin sa han.
Jag trodde inte annat, har försökt förklara att det inte är en skelettsmärta...

Däremot trodde han sig förstå vad problemet kommer ifrån. Han har som en försiktighetsåtgärd skruvat skruvarna igenom benet, för att det ska vara mer säkert än på förra benet. Detta har fått till följd att 10mm skruv tittar fram inuti mitt knäveck, från baksidan benet helt enkelt.
Där sitter muskelfäste........ Ortopeden säger att han gjort detta med beräkning och hoppats att det skulle gå bra, det är inte nödvändigt att man känner något. E han dum eller e han du?! Klart det jävlas, det är ju mig det handlar om!
Alltså skaver skruvspetsar i mina muskelfäste. SÅ nu vet vi det...Ortopedens förslag på åtgärd är att äta mer medicin, smärtlindra helt enkelt, vilket är omöjligt om jag vill behålla förståndet. Sedan kan man efter sex månader operera igen och ta bort skruvarna.

Så när jag har gråtit färdigt idag ska jag bita ihop och försöka finna något positivt i det här också....

Enligt handboken:-)

Det följer handboken sa doktorn när han visade mig en bild från röntgen. Mina frågor svarade han tålmodigt på. Han förklarade och visade. Svullnaden är fortfarande stor och besvärande. Det gör att det ser värre ut. (Jo, kollega A, du hade precis rätt!)
Jag säger att du får gå sa han. Jag säger inte att du kan, men du får.
Nej gå fungerar inte, benet viker sig. Det känns stumt och konstigt. Men jag får. Nu är det träning och åter träning som gäller.
Om 4,5 månader vill jag se mig igen. DÅ ska du komma gående utan kryckor...säger el doktor.
Jo jo, vi får väl se.
Is, stödstrumpa och högläge rekommenderas fortsatt. Inte gör det mig nåt, säger han att det är bra så tror jag på det. Nu får jag ta ett steg i taget och hoppas att det fortsätter gå enligt handboken.

Det bara måste vara bra!

Idag är det den stora dagen sa maken i morse när han väckte mig. Jag blir rädd bara vid tanken. Det har känts så långt fram,som en evighet. Nu är vi där. Hjärnan går på högvarv, tänk om, tänk om det inte är okej. Det känns okej! Men faktum är att det inte ser okej ut. Det kan ändå vara som det ska, men vinkeln är såpass stor att jag inte begriper hur jag ska kunna stå.
Kanske, troligen, förhoppningsvis är det exakt den vinkeln de planerat... Men tänk om, det ser onekligen konstigt ut..... Rädd är bara förnamnet på hur jag känner mig idag.
Vännen Å är ledig och blir min chaufför. Skönt för oss att maken slipper offra en semesterdag på mina sjukbesök.
Först röntgen på Uddevalla, en timma senare läkarbesöket på Näl, de planerar väl minsann.
Några timmars orolig väntan innan allt är över och jag vet om jag får börja träna. Börja gå! Ja jösses, tänk imorgon kanske jag går! SÅ måste det vara, det finns inga alternativ. Det bara måste vara bra!

På eget ben....

Lupiner och ett klätterstöd till trädgården levererades samtidigt som kaffet och Bohusläningen. Självklart blir jag glad, maken är otroligt omtänksam och han kommer ihåg vår bröllopsdag. Samtidigt känns det konstigt att inte själv kunna hitta på någon överraskning till honom.
Säger som jag gjort många gånger förr, jag får kompensera detta senare.

Kanske var det detta uppvaktande som gjorde morgonen lite knasig. När jag så småningom skulle stiga upp hade jag inga kläder. Annars lägger han fram dem på en stol i rummet där jag når. Nu låg där min hellånga stödstrumpa, en stickad olle och en bikinitop.
Ringde och frågade hur han ville ha mig klädd egentligen.....

Sedan hade jag att välja på att sitta i morgonrock tills sonen vaknade och kunde vara behjälplig, eller att försöka själv.
Valde att försöka själv och nådde en del, tur för mig att jag har kläderna i färgordning i garderoben, jag är åtminstone matchad........ Vinglade lite på ett ben och fick fatt på det nödvändigaste. Nu ska jag fira bröllopsdag på ett ben och i kläder:-))

Frustrerande, tålamodsprövande.

Vet ni vad första instinkten är när jag ser ett ogräs?
Jo jag böjer mig ner och drar upp det.
Vet ni vad första instinkten är när jag ser en Spansk-skogssnigel?
Jo jag hämtar en sax och klipper den mitt itu.

Igår eftermiddag kunde jag inte förstå vad det var för vit blomma som syntes på ett ställe i rabatten. Jag satt på altanen en stund. Har varit på gräsmattan med rullatorn förut, det är jobbigt men går... Nyfikenheten tog överhand. Kollade att jag såg grannar ifall nödläge uppstod och meckade mig ut. Den vita blomman är en ettåring från ifjol, som tydligen bestämt sig för att återkomma hos mig, det var trevligt. Mindre trevligt var att på nära håll se ogräset in emellan. Jag som hänger på rullatorn och sparkar med ett ben, kan inte släppa greppet så det var bara att bita ihop. Ogräset hinner jag väl med i höst... Värre var att det på vissa växter satt sniglar och kalasade!! Fullständigt outhärdligt. Hade sonen varit hemma hade jag ropat på honom, men nu var det bara att gilla läget. FY FARAO!!! Detta är minsann tålamodsprövande.

Idag kommer de hem! Ska skicka ut sonen med sax och klippa sniglar direkt.
Dagen har börjat bättre än igår, hushållade med krafterna.
Kokade kaffe först och tog det till sängen där jag läste Bohusläningen.
Den hade vännen P varit och lagt på trappan så jag nådde.
Nu har jag tvättat håret och snart är det frukost.
Trots att allt avlöp väl ska det bli skönt att de kommer hem.

Förberedelser och att hålla sig ur vägen.

Så går en dag i sänder, men långsamt, ack så långsamt. Igår satt jag på altanen hela dagen, för att vara ur vägen. Dagen blev inte riktigt så effektivt används som maken planerat för plötsligt fanns inte VISA-kortet någonstans. Förstå stressen i den känslan. Det återfanns men då hade mycket av dagen gått.

Fredagen hade jag besök, trevigt och stimulerande Både min gruppledare för nämnden och ordförande för S-föreningen tittade in, att det pratades politik är ingen förvånad över kanske;-)
Fredag kväll så kom maken från sin promenad med en bukett lupiner till mig. Det är mina absoluta favoritblommor och det gjorde mig så glad att han vet det och att han plockat en bukett. Men när tacksamheten lagt sig blev jag otroligt ledsen och storgrät hela kvällen över allt jag missar. Allt som blommar nu och här sitter jag som en idiot. Nog sitter du sa maken, men en idiot blir du väl inte för det..... Snart kan jag böja såpass i knät att han kan ta med mig på en biltur, det ser jag fram emot. Kan inte minnas att det var såhär ledsamt och frustrerande sist, men det var vinter då, det kanske förklarar saken.

Imorgon är det dags för BOKTYCKARNA igen. Maken handlar idag men är inte hemma imorgon, jag får istället hjälp av vännen A att förbereda. Boken Flyga drake ska bli så spännand att diskutera.

Tisdag ska jag till Näl, ett första extra återbesök och man ska ta stygnen. Kanske stränar det lite mindre efter det. Håll tummar för att det ser fint ut. Inga infektioner om jag får be...och det får jag ju.

Onsdag är det tre veckor sedan operationsdagen så det tar sig, hälften kvar. Om jag får en röntgentid vill säga, men det lär jag ju märka. Trappar ut medicinen, märker det för jag sover sämre och min ordinarie värk är tillbaks, men det gör inte mer ont i det opererade benet så det känns rätt. Nu blir det läsning och att hålla sig ur vägen...

Otålig...

Förra gången tog det närmare fyra veckor, sa maken.. Jag ser det som ett friskhetstecken att du redan är otålig.
?? Jag fattar inget, vad då otålig? Jag har tråkigt men det är väl en annan sak... tror jag:-)
Längtar efter besök och telefonsamtal men fattar att folk har ett liv också, det är bara jag som inte har det just nu.
Bjöd in Boktyckarna, nästa träff blir hos mig, det orkar jag definitivt.
Konstaterade att jag kunde ligga en kort stund på sida, jippi ryggläge är jobbigt.
Har dessutom vinglat på vågen och insett att jag inte gått upp i vikt trots denna totala stillhet, än i alla fall.
Ringde ortopeden, har lite eksem i knävecket och undrade om jag måste ha stödstrumpan. Han är nog skraj sedan förra gången för jag fick ett återbesök...Inget jag ville ha egentligen, det innebär ju att maken måste ta ledigt och köra mig.
hursom ser jag framstegen tydligt, det är glädjande även om jag har tråkigt...eller är otålig;-)

Även om jag inte orkar säga något om Ship to Gaza, tycker jag ni ska läsa hos Marianne, hon säger allt som behöver sägas.

En fungerande vardag.

Vardag, vilket härligt ord, jag längtar efter vardag. En alldeles vanlig dag då jag utan någon som helst hjälp klarar mig från morgon till kväll.
Den senaste och också den närmaste tiden har vi olika strategier för att klara dagen, ungefär såhär.
Klockan 06.00 väcker maken mig med kaffe och Bohusläningen på sängen. Då tar jag morgonmedicinen. Ligger kvar ytterligare en timma för att vänta in medicinens effekt. Sonen stiger upp och brukar ta frukosten inne hos mig.

När sonen gått och huset är tomt brukar jag masa mig upp. Då flyttar jag från säng till rullstol. Ut i vardagsrummet där min kläder ligger lätt åtkomliga. Sittande och på ett ben klär jag mig.
Rullar mot TV-rumet. Parkerar, reser mig och greppar rullatorn. Tar sedan hängande på den tre steg, på ett ben, till en fåtölj. Där på bordet står dagens förnödenheter. En tallrik med bär och en sked till frukost. En talrik med kniv o gaffel till lunch. Bredvid fåtöljen står en kylbag. Den är laddad med fil, mjölk och lättare kall lunch. En termos kaffe står på bordet.
Varje kväll går vi igenom att telefoner, TV-kontroller, böcker, tidningar och annat ligger på rätt ställe.

Egentligen är det hela min värld. Jag tar mig med rullstolen fram i nästan hela huset, men har liksom inget att rulla runt till. Hämtar kylbandage i frysen. Kollar datorn i sonens rum, går på toa, allt det klarar jag korta stunder. Men allra mest sitter jag i fåtöljen. Jag sitter där tills sonen kommer hem. Då sitter jag visserligen kvar där men får någon att prata med.
Senare kommer maken och han brukar hjälpa mig ut på altanen, där halvligger jag tills det blir kyligt. Luft efter en hel dag inne är verkligen uppskattat.
Igår fick jag hjälp att komma till framsidan huset. Det är där vår och försommarrabatterna är så de är makalöst vackra just nu. Trodde jag skulle sitta där och njuta. Istället satt jag och gruvade mig över allt ogräs och växter som inte kom o s v. Tröstar mig med att ingen trädgård helt förfaller på en säsong. Pratade också med sonen idag om han kan rensa det värsta...

Planen är att jag ska kunna ta mig in och ut på altanen själv, men än har det inte lyckats. tycker ändå det går bra. Märker förbättring varje dag. Det är främst svullnaden som minskar och automatiskt gör det mindre ont.
I fredags var Åse här några timmar. tyvärr blev jag märkbart trött så det blev inte så länge som jag önskade, men det blir fler gånger. Åse tvättade mitt hår, dammade och dammsög, en enorm hjälp mitt i allt som blir liggande ogjort just nu. Känner mig lyckligt lottad som är omgiven av sådana vänner. Nu ska jag snart börja säga till folk att jag orkar med besök, fast kaffe de får man ta sig själv:-)

Nya regler för hjälpmedel gör det svårt att bli utskriven.

Jag är hemma. Operationen har, tror jag, gått bra. Jag har infernaliskt ont men jämför med förra gången och minns just det här. Vaden är som en basketboll och det känns som om den ska spricka/Explodera om jag rör mig. Med andra ord är jag still och har benet i högläge dag som natt.
Allt fungerade bättre på sjukhuset denhär gången. Smärtlindring, narkos o s v. Skönt att man lärt sig och att man lyssnade på det min syster sagt åt mig att propsa på:-) Skönt att vara omgiven av kunnigt folk. Jag sa emot doktorer med att; syrran sa.. Då gör vi så då sa de och log...... Däremot höll jag bestämt på att bli idiot när jag skulle hem.

Sedan mars finns tydligen ett nytt system/avtal för hjälpmedel. En rullstol och en duschpall var inga problem att få, det tog bara någon dag, sedan började helvetet.
Ett gåbord eller en reumatikerrullator behöver jag för att alls kunna röra mig hemma. Det är ett större "bord" med hjul som jag hänger på när jag använder ett ben för att sätta mig i en stol eller flytta tillbaks till rullstolen.

Redan på torsdag, dagen efter operation började sjukgymnasterna på sjukhuset försöka skriva ut en sådan åt mig. Torsdag var liksom för sent redan när de började efter 12, telefontiden är på fm, även inbördes mellan personalen...
På fredag började de tidigt... Men kommunen trodde aldrig det var deras ansvar och hänvisade till Primärvården som trodde det var kommunen o s v.
Där satt min mer och mer frustrerade sjukgymnast, och jag, en patient ikläm. Fredagen tog slut och hjälpmedlet var inte ens beställt...
På lördagen åkte jag hem på permission, klarar mig om maken är hemma.

Måndag morgon åkte jag in igen.
Nu fick jag klart för mig att en akutbeställning kunde gå på 24 timmar. En A-typ på 1-2 veckor och en B- på 3 veckor. Man valde akut till mig men det skulle ändå innebära att jag blev kvar i väntan på leverans. Jag kunde heller inte skrivas ut och maken hämta för att köra hem. Man är tvungen att vara inskriven för att sjukhuset skulle kunna föreskriva hjälpmedel från sjukhuset.
Att vänta på kommunen eller primärvården var liksom inget alternativ längre.

Måndagen blev en känslomässig berg och dahlbana. Du får inte komma hem. Du kan få premiss och vi lånar dig ett hjälpmedel utan papper.. för att tillslut bli; Vi fick en oväntad leverans idag, jag skyndade mig att ta den.
Förstod att hela sjukhusets sjukgymnaster var på tårna och ringde min direkt och sa, skynda dig att hämta.

Mitt fall är naturligtvis inte unikt. Hur man tänkt när man ville slippa utgifter för lagerhållna hjälpmedel är lätt att förstå, men att folk blir liggande inne upp till en vecka extra måste kosta mer, både pengar och lidande. Jag har sällan varit så ledsen, skör är man ändå nyopererad utan att man ska behöva sådan här skit också.

Jag fick alltså till slut bli utskriven på måndag, då hade sjukgymnasten på avd 4 lagt ner massor av tid i telefon och jobbat som sjutton för detta, hon höll verkligen med mig om att det är idiotiskt att nya regler för hjälpmedel gör det svårt att bli utskriven.

Sjukfrånvaro.

Idag läggs jag in, operation imorgon. Har inte en aning när jag återkommer. Från sjukhuset blir jag säkert hemskickad fortare än kvick, men jag vet inte när det fungerar att sitta vid datorn igen. Hittills har det varit fortare än planerat, jag blir så lappsjuk. Några bilder att titta på under tiden...

Nästa fas, en ny fas.

Vi pratade om min oro Syster Yster och jag, på vårt Göteborgsäventyr. Inte är det dödsångest, det var vi överens om. Att jag haft svårt att tänka efter 19 maj beror inte på att jag faktiskt tror jag ska dö då. Inte heller att jorden upphör att existerar. Vi tror det är vad jag orkar förhålla mig till, tar en sak i taget så att säga. Önskar att det vore 25:e nu så jag redan var inne i nästa fas och inte gick här och oroade mig.

Nya faser ska också ett inlägg handla om. Kanske ikväll. Jag har funderat mycket på gamla traditioner, vår kärlek till det gamla och vår rädsla och ibland ilska för det nya. Jag hoppas jag samlat tankarna kring detta ikväll.

Ska inte sitta hemma och vänta på imorgon! Jag har lite ärende på morgonen och sedan ska jag på ett föredrag av en stor idol. Jan Eliasson är i Uddevalla och jag ser mycket fram emot det mötet. Det gäller att fånga dagen, även när man väntar på nästa fas.

Allt jag inte hann.

Fikat ett par timmar med vännen Å idag. Valde Snäckan, har inte varit där i år. Det känns dessutom som om jag inte kommer dit i år. Jag har definitivt enorm prestationsångest, har döpt om det från dödsångets;-) Jag tänker och planerar som om livet tar slut 19 maj. Tänk då vad mycket jag måste hinna innan dess. Verkar som om det blir ändrade planer imorgon. Utflykt till Vägerödsdalar verkar inte riktigt genomförbar i det väder som utlovats. Kanske kan jag hinna med Wilhelmson utställningen, den tror jag annars inte jag hinner med. Det blev inget Ramsvik i vår, inget Svartedalen, ingen tur med Byfjorden plus tusen andra saker jag så gärna hade gjort innan dagen D. Nu ska jag försöka glädjas åt det jag hann. Tänker också försöka förstå att det fortfarande är några dagar kvar, kan hinna lite till då.....

Fånga dagen.

Just nu känns som om jag lever i sus och dus. Jag försöker krama det allra mesta ur tiden innan operationen. Jag vill träffa alla. Jag vill ha fest. Jag vill ha god mat och vänner omkring mig. Jag vill ha roligt. Jag vill sola och vara i trädgården. Somliga skulle kalla det dödsångest.
Jag vet inte. Inte tror jag att jag ska dö, men bli lätt tilltufsad kanske...
Har med syster yster bokat heldag i Göteborg. Vi ska se And there was light och dessutom vandra i botaniska. Jag ska vara på Bassholmen och jag ska till Vägeröds dalar. Dödsångest eller inte, det gäller att fånga dagen.

Vårstädat.

Maken satte huvudet på spiken igår när han sa, hur ska det gå med allt....
Han skurade altanen och tog fram allt som varit täckt under vinter. Frågan gällde trädgården och ogräs framöver, och kom han på, alla urnor jag brukar plantera.
Funderingarna kom sig av att i vår första planering hade jag ju vid det här laget varit opererad och igång nu. Nu kommer jag sitta till juli.
Enkelt blir det! Det blir inga urnor planterade i år. Så konstigt tomt det kommer se ut. Ska nog be honom bära upp alla på vinden så vi slipper se dem. Spar några ifall det dyker upp tomatplantor, dem sköter han de har han lovat.
Vi bestämde att fokusera på altanen. Uteplatsen på framsidan kommer jag inte till ändå så om den inte blir klar är det ingen katastrof. Både rullstol och gåbord fungerar hjälpligt på baksidan. En tröskel är det men det går.

Ett litet ryck blev det igår. Allt överblommat är nerklippt och bortforslat. Idag kommer en del av utemöblerna fram. Kanske, kanske kan han olja till helgen.
Hur det än blir är det skönt att vara igång med vårstädningen. Mycket behöver bli klart nu på en månad.

Planeringen börjar.

Jag kommer att vara låst vid hemmet tills mitten av juli. Egentligen en mardröm. Man ska väl inte hoppas på en regnig sommar, men att ligga nyopererad i värmebölja är inte en hit. Jag oroar mig för sonen. Stackars unge pappa jobbar och mamma kommer inte utanför dörren själv. Vi hoppas släkt vänner och bekanta förbarmar sig över honom. Tänker på att ta med honom på utflykter o s v.
Sedan har han fått helt ny cykel och den i kombination med att han får mobil ger honom stor frihet att vara på Mollön och Unda som han vill.
Själv kommer jag behöva hjälp den helgen killarna är på Kisskonserten, då är det såpass nära inpå att jag behöver hjälp. Vi får helt enkelt be någon flytta in här den helgen.
Nu ska jag i alla fall lämna in ansökan om särskilt parkeringstillstånd.
Jag är allt grymt besviken på hur sent operationen blir, men som vi sa igår maken och ja, valet är.....nej det finns inget val. Därför har planeringen börjat.

Väntan är över.....

Jag har fått en operationstid! Jippi...Hjälp...Hurra....Fy.
Ja ni förstår det är blandade känslor.
Sommaren är definitivt förstörd, men jag får glädjas åt att det blir.
Nu måste jag ringa försäkringskassan!

Operationsschemat vecka 14 blir vecka 16....

Har hela våren fått besked om att nytt schema för planerade operationer göts vecka 14. Idag ringde jag. För att påminna om min existens och fråga om jag fått tid. De har inte kommit så långt än var svaret. Har du inte hört något om 14 dagar ring igen.
Tro mig det ska jag. Man undrar ju om de är schemalösa nu då, när 14 plötsligt blir 16.....

Intet är som väntans tider.

Har inte fått posten än idag, jag väntar varje dag. Har ännu inte fått någon operationstid. Om jag bara får veta när blir allt lättare. Nu försöker jag planera men vet egentligen inte alls om jag är flyttbar eller ens hemma. Vi har planerat sonens födelsedagskalas nästa vecka nu i alla fall. Kommer det en kallelse idag lär jag inte bli opererad nästa vecka ändå. En sak i taget. Dag läggs till dag. Det är faktiskt hemskt. Inte så att jag idag fruktar operationen utan just all ovisshet. Hur mycket vågar jag planera? Har tagit mig friheter ekonomiskt och beställt böcker. Förra gången lånade jag böcker. Maken skulle då sköta att de lämnades i tid och byta till nya. Det blev problem när de jag siktat in mig på var utlånade och han skulle lösa det med egen fantasi. Nu har jag shoppat loss istället Pocket! Vad gjorde människan innan pocketboken;-) Jag som inte har kraft i armen att hålla en vanlig bok är extra tacksam över pocketformatet. Att de går att köpa utan konkurs är också ett plus. Så nu går jag verkligen i väntans tider. Väntar på operationen och på att få börja läsa de senaste nyförvärven. Denna gång innehöll paketet 7 böcker, sammanlagt har jag nog ett lager på drygt 20. Får jag önska lite sol också så ska jag överleva i rullstol på altanen. Men först behöver jag en operationstid, den vill jag inte vänta längre på.

Tidsperspektiv, när är det vår...

Har du någon aning om när det blir? frågar jag ortopeden.
- Det bli i vår.

Ja tjenare, då har jag väl 4 månader att välja på då. Kan du skynda på det undrade jag också. Han tog luren för att ringa planeringen. Inget svar. Typiskt för han lär inte komma ihåg det igen.
Fick lite tröst där han trodde det skulle vara lättar den här gången eftersom det inte är en havererad operation de börjar i. Lät trovärdigt. Slipper att de tar ben från höften! Skönt, det gjorde ont och var svårt att både sitta och ligga. Det blir en natt på Uddevalla sedan kryckor och hem säger han. Jag bara ler och är tyst, tänker att det nästan är pinsamt att han inte minns hur det är. Men han lär komma på det när sjukgymnasterna tittar på mig. Bad om EDA också, vi får väl se:-) Till att börja med gäller det alltså att det blir vår....

Bacillskräck.

Det kryper i varje nerv på mig. Skräcken börjar slå rot. I natt har jag drömt om magsjuka, urk. Jag vet vad det är. Inskrivningssamtalet. Idag ska jag till NÄL, inskrivning inför operationen. Det innebär inte att jag vet när operationen blir, bara att det närmar sig. Allt från någon vecka till någon månad. Under tiden gäller det att hålla sig frisk. En omöjlig sak att påverka egentligen.

Jag är otroligt noga med handhygien. Undviker det jag tror man ska undvika, folksamlingar i stängda täta lokaler. Tar inte i hand, kramas inte, äter inte buffé, ändå vet man aldrig.

Det räcker sonen eller maken får något så är de kört för mig. Familjen kan jag tyvärr inte sätta i karantän.Inte vet jag om det är påverkbart men jag ska be om operation så fort som möjligt.
Jag är inte så glad i att vänta längre.

Bacillerna finns överallt, det skrämmer mig.

Bilder från googel bildsök.