Firat ettårsdagen med blues

Förra året tog vännerna Å och M med mig på bluesfestivalen i rullstol. Jag hade precis fått lov att stå men kunde inte riktigt klara det. Igår, nästan på dagen ett år senare gick jag på Uddevalla Blues 'n' Rootsfestival för egen maskin. Först ut var Staffan Fenander & Gunnar Bejbom. I Bild Staffan Fernander, som tydligen kände de flesta på läktaren. Näst på tur var; Mr. Gonzola and the Semitones. Svängde väldeliga och hade det inte varit singel utan trätrall tror jag de flesta av oss dansat...... Så en kommentar om klädsel. Män med korta byxor bör lära sig att kvinnor i regel inte uppskattar strumpor i sandaler...om man ändå envisas med att ha det får man mindre minuspoäng när strumporna matchar skjortan;-))
Därefter kom äntligen Jenny Almsenius, hon är egentligen anledningen att jag valde att gå på fredagskvällen. Hörde henne tidigare i vår på Dinky Town, en otroligt begåvad tjej. Bra musik, roliga underfundiga texter och ett mellansnack som man gärna hör om och om igen.
Sist men inte minst, när mörkret lagt sig kom Skybenders. Det gjorde också kylan och knotten, vi kände oss nöjda med kvällen så innan det var slut tackade vi för oss och gick mot bilarna för hemfärd. Inte precis något dåligt sätt att fira sin ettårsdag!

Att leva i en värld som inte är anpassad.

Ska försöka förklarar varför en del saker i livet ter sig svårare eller rent av omöjliga för mig just nu. Jag hänvisar ofta till rullstolen, men kanske Du tänker, andra sitter i rullstol och kan ju...
Å precis så är det, andra rullstolsburna kan, fixar och gör saker som inte jag klarar av. En förklaring är naturligtvis att jag har ont. När det gör hemskt ont för att man hoppar och far i rullstolen undviker man de vägarna. Utöver det har jag en rullstol som är kass. När man inte blir i rullstol permanent får man en lånestol som är utformad för att passa så många som möjligt. Egentligen vill jag påstå, är det en stol för inomhusbruk.
Framhjulen är stenhårda och små, det räcker att köra på en mindre sten så blir det tvärstopp. För att inte tala om en knölighet i gatan, hål eller upphöjning spelar ingen roll det är lika ila. Om vägen lutar, och det gör det nästan jämt, känns det som om jag ska falla ur. Trottoarkanter eller för all del skarvar mellan plattor och stenar, känns i kroppen som stötar.

Hemma hos oss är det heller inte anpassat för rullstol. Vi har singel på infarten, inte en chans att köra rullstolen där. Tog alltså ganska lång tid innan jag kunde stå på kryckor såpass många meter att jag tog mig till bilen. Trappsteget till huset är för kort, jag får inte plats med rullstol eller rullator, funkar med kryckor men är krångligt.

Inne är det trösklar som det är i gamla 50-tals hus. Jag har smala dörrkarmar så de färgavskaven som blir kvar efter den här sejuouren kan få en att gråta. Köket är trångt, finns inte en chans att göra något där, rullstolen kommer inte närmare än 20 cm från bänkar och skåp, att "jobba" med den distansen är svårt. Badrummet kommer jag in i med rullstolen, om jag backar ut, jag får också plats med duschpall i duschen. Toa kommer jag inte in på, men det är så litet att jag kan parkera kloss intill, ta ett steg och vara på plats. Utöver detta är vårt hus tillbyggt på 80-talet, med en nivåskillnad på ca 15 centimeter. Därför behöver jag två hjälpmedel inne, rullstol och reumatikerrullator, för att det ska finnas i båda "planen". Det blir trångt och bökigt, ett av hjälpmedlen står alltid ivägen.

Tack och lov eller min smala lycka är att jag kommer ut på altanen. Det ger mig en liten frihetskänsla. Försöker förtränga att jag har en framsida som jag inte kommer till och som har fått stå helt orörd en hel säsong...

Att åka och bada, eller ens att ta sig till stranden för att sola och fika är därför inte helt självklart. Det finns badramper både i Skeppsviken och på Mollön. På Mollön är det trappa med räcke, kanske kan jag använda det någon gång innan sommaren är slut. Rampen i Skeppsviken är inget alternativ eftersom jag inte kan köras i med rullstolen. Skulle ändå tro att jag inom kort försöker mig på att åtminstone solbada på Mollön, med makens hjälp och tack vare handikapptillståndet kommer vi hyfsat nära. Fast grus och brant nerförsbacke från parkeringen till bryggan ger mig ont i magen.......Tänker att maken först kan köra mig helt ner och sedan parkera på anvisa plats.

En annan sak jag är tacksam för är den bil vi har. Vi får in rullstolen i bilen. Det är inte självklart i alla bilar. Hoppas det här blev lite tydliggörande (heter det så...?) och inte upplevs som gnäll. Men det är verkligen en sak för sig själv att leva i en värld som inte är anpassad.

Det är utsikten som skiljer.....

Något begränsad utsikt när jag sitter hemma......

Ibland blir jag "rastad" och utsikten en annan, även om jag sitter på samma sätt....

Nog var det märkligt att stöta på den här bekantingen i Trollhättan....

Men vad sjutton...kör han tandem nu? En med och en utan motor? Eller....

Ska tilläggas att Slussområdet var okej vad gällde tillgängligheten, MEN, det saknades handikapparkering. Riktigt svårt att stå bra och få ut rullstolen. Detta till trots var det skönt att lämna huset och få en annan utsikt, om så bara för en stund.

Så kan man också se på saken.

Lille kusinen dök upp här nu på morgonen. Han tittar en gång extra när jag förflyttar mig och säger, du sätter ner foten nu! Får du det?

Ja då sedan i onsdags får jag testa och övar mig att gå.

COOLT! Säger han.

Om en vecka har jag nog ingen rullstol inne utan bara hjälpmedel att gå med, svara jag.

COOLT! Säger han.

Ja så kan man faktiskt också se på saken:-)

Ett bryskt uppvaknande.

Tog mig ut i trädgården idag. Tänkte få en bild över hur illa det gått med rabatterna nu när de fått stå orörda. Det var mycket värre än jag trodde. Jag blir gråtfärdig. Inte räknar jag med att kunna göra något på långa tider än. Måste nog överlägga med maken att ta in arbetskraft. Inte bara att de förväxt sig, saker som dött i vinter är inte bortplockat, ogräset har exploderat och eftersom de fått gå i frö får jag lida fler säsonger. Om jag visste att jag kunde börja nästa vecka, men så är de ju verkligen inte. Jag som jublande tyckte det var så mycket sommar kvar börjar inse att den är över innan jag är på benen. Skulle låtit bli att ta mig ut idag om jag anat vad som skulle möta mig. Från fönstren ser det inte fullt så illa ut. Detta gör ont, det är skitjobbigt, ett riktigt bryskt uppvaknande.

Från en övning till fyra.

Nytt besök hos sjukgymnasten idag. Första återbesöket och kanske 1000 knäböj senare....
Sitter kvar i rullstolen om jag ska flytta mig mer än 10 meter så vännen Å hjälpte mig in.
Benet blir säkert starkare men jag märker det inte.
Fick utökat min hemläxa med fler rörelser och nytt besök bokat på fredag.
Vilken himla tur jag har vänner runtomkring mig så maken slipper ta ledigt och köra varje gång.
Du är så ivrig att jag inte peppar dig sa sjukgymnasten.
DU behöver snarare ta det lite lugnt med träningen, vila nån dag......
Jag tycker väl jag vilat nog i och för sig, men natten var hemsk och benet svullnar så han har säkert rätt. Just nu får jag vara nöjd med att öka träningen till fler rörelser.

Att skynda långsamt.

Det börjar sjunka in. Jag får gå men kan inte. Benet hamnar i en onaturlig vinkel när jag försöker. Provade många vändor igår kväll. Tack vare rullatorn kan jag testa med olika hård belastning. Trodde nog att jag skulle kunna byta till kryckor och linka omkring inne men det finns inte en chans.
Fick snabbt fram tider för sjukgymnastiken och ska dit redan nu på morgonen. Vännen Å hämtar mig igen. Vad vore livet utan vänner....
Jag hoppas få adekvat hjälp med övningar. Minns en hel del från förra vändan, men inte hur man gör nu helt i början. Att bara gå leder knappast någonstans, jag behöver muskler runtom. Hoppas på ett st yrkeschema att arbeta med hemma. Pilatesboll, balansbräda, gummiband och viktmanschetter har jag, så något kan det nog bli.
Väldigt snopet och en otäck känsla att benet inte håller när jag försöker.
Klok som jag är gick jag ingen runda i trädgården igår, annars har jag sagt att det är det första jag ska göra. Nu gäller det att vara klok och skynda långsamt.

Det bara måste vara bra!

Idag är det den stora dagen sa maken i morse när han väckte mig. Jag blir rädd bara vid tanken. Det har känts så långt fram,som en evighet. Nu är vi där. Hjärnan går på högvarv, tänk om, tänk om det inte är okej. Det känns okej! Men faktum är att det inte ser okej ut. Det kan ändå vara som det ska, men vinkeln är såpass stor att jag inte begriper hur jag ska kunna stå.
Kanske, troligen, förhoppningsvis är det exakt den vinkeln de planerat... Men tänk om, det ser onekligen konstigt ut..... Rädd är bara förnamnet på hur jag känner mig idag.
Vännen Å är ledig och blir min chaufför. Skönt för oss att maken slipper offra en semesterdag på mina sjukbesök.
Först röntgen på Uddevalla, en timma senare läkarbesöket på Näl, de planerar väl minsann.
Några timmars orolig väntan innan allt är över och jag vet om jag får börja träna. Börja gå! Ja jösses, tänk imorgon kanske jag går! SÅ måste det vara, det finns inga alternativ. Det bara måste vara bra!

Lycka är......

Att få sitta i rullstolen och plantera.
Att få komponera 13 urnor med utvalda växter.
Att maken bär allt på plats.
Att det nästan ser ut som när jag är frisk.
Att våga tro att jag kan sköta dem från nästa helg.

Tillgänglighetsåret 2010, men inte överallt.

Jag kan inte påstå att jag vet hur lagen ser ut, skulle säkert vara lätt att kolla, men ork finns inte tyvärr. Kanske kommer ihop med lite stridslystnad senare.
Jag tänker på år 2010 som är tillgänglighetsåret, 2010 då alla enkelt avhjälpta hinder ska vara åtgärdade, åtminstone i kommuner och landsting/regioner.
Jag har fattat att det inte gäller butiker!
Det finns ett fåtal butiker jag kommer fram i, de ska jag uppskatta även när jag inte behöver rullstolen så småningom.
Det finns butiker där man inte har en chans! Jysk och Plantagen t.ex, försökte besöka båda igår men det blev för maken att parkera mig i ett hörn, helst så jag står minst ivägen och sedan får han raskt sticka och kolla om det finns det vi letar efter.
Vet ni hur det känns att bli parkerad i ett hörn?! Att inte komma fram, att inte få följa med och välja. Förnedrande känns det. Jag vet faktiskt inte om butiker måste vara tillgängliga, rullstolsburna och funktionshindrade kanske är en så liten konsumentgrupp att det inte är värt att bry sig om det. Men jag bryr mig, för mig blir det lätt, jag kommer inte välja de butikerna i fortsättningen. Så har de förlorat lite i alla fall...