torsdag 22 juli 2010

Att leva i en värld som inte är anpassad.

Ska försöka förklarar varför en del saker i livet ter sig svårare eller rent av omöjliga för mig just nu. Jag hänvisar ofta till rullstolen, men kanske Du tänker, andra sitter i rullstol och kan ju...
Å precis så är det, andra rullstolsburna kan, fixar och gör saker som inte jag klarar av. En förklaring är naturligtvis att jag har ont. När det gör hemskt ont för att man hoppar och far i rullstolen undviker man de vägarna. Utöver det har jag en rullstol som är kass. När man inte blir i rullstol permanent får man en lånestol som är utformad för att passa så många som möjligt. Egentligen vill jag påstå, är det en stol för inomhusbruk.
Framhjulen är stenhårda och små, det räcker att köra på en mindre sten så blir det tvärstopp. För att inte tala om en knölighet i gatan, hål eller upphöjning spelar ingen roll det är lika ila. Om vägen lutar, och det gör det nästan jämt, känns det som om jag ska falla ur. Trottoarkanter eller för all del skarvar mellan plattor och stenar, känns i kroppen som stötar.

Hemma hos oss är det heller inte anpassat för rullstol. Vi har singel på infarten, inte en chans att köra rullstolen där. Tog alltså ganska lång tid innan jag kunde stå på kryckor såpass många meter att jag tog mig till bilen. Trappsteget till huset är för kort, jag får inte plats med rullstol eller rullator, funkar med kryckor men är krångligt.

Inne är det trösklar som det är i gamla 50-tals hus. Jag har smala dörrkarmar så de färgavskaven som blir kvar efter den här sejuouren kan få en att gråta. Köket är trångt, finns inte en chans att göra något där, rullstolen kommer inte närmare än 20 cm från bänkar och skåp, att "jobba" med den distansen är svårt. Badrummet kommer jag in i med rullstolen, om jag backar ut, jag får också plats med duschpall i duschen. Toa kommer jag inte in på, men det är så litet att jag kan parkera kloss intill, ta ett steg och vara på plats. Utöver detta är vårt hus tillbyggt på 80-talet, med en nivåskillnad på ca 15 centimeter. Därför behöver jag två hjälpmedel inne, rullstol och reumatikerrullator, för att det ska finnas i båda "planen". Det blir trångt och bökigt, ett av hjälpmedlen står alltid ivägen.

Tack och lov eller min smala lycka är att jag kommer ut på altanen. Det ger mig en liten frihetskänsla. Försöker förtränga att jag har en framsida som jag inte kommer till och som har fått stå helt orörd en hel säsong...

Att åka och bada, eller ens att ta sig till stranden för att sola och fika är därför inte helt självklart. Det finns badramper både i Skeppsviken och på Mollön. På Mollön är det trappa med räcke, kanske kan jag använda det någon gång innan sommaren är slut. Rampen i Skeppsviken är inget alternativ eftersom jag inte kan köras i med rullstolen. Skulle ändå tro att jag inom kort försöker mig på att åtminstone solbada på Mollön, med makens hjälp och tack vare handikapptillståndet kommer vi hyfsat nära. Fast grus och brant nerförsbacke från parkeringen till bryggan ger mig ont i magen.......Tänker att maken först kan köra mig helt ner och sedan parkera på anvisa plats.

En annan sak jag är tacksam för är den bil vi har. Vi får in rullstolen i bilen. Det är inte självklart i alla bilar. Hoppas det här blev lite tydliggörande (heter det så...?) och inte upplevs som gnäll. Men det är verkligen en sak för sig själv att leva i en värld som inte är anpassad.

4 kommentarer:

Anonym sa...

För att underlätta dina transporter utomhus o kanske lite inomhus kan jag rekommendera en Permobil dessa har ofta låg tyngdpunkt och det ska mycket till att välta med en sådan. Den har flera timmars transporttid på batteriet och tar sig verkligen fram. Tror också att det går att hyra eller låna en sådan.
Detta är åtminstone mitt transportmedel när jag lämnat Landrovern
år og fred
Persson i Saxtorp
Ps och sen räknas det som hjälpmedel, så du behöver inte ens vara nykter när du kör den.

Fritt ur hjärtat sa...

Person i Saxtorp, permobil är säkert bra, men jag ska lära mig att gå så jag behöver träna, träna och träan.

Bettans Bravader sa...

Hej
känner så väl igen det du skriver,har just själv en lånerullstol över sommarn och jag visst vilket helvete det skulle bli för min brors sista år i livet med MSA innebar lånerullstol,och permobil som hjälpmedel jo jag tackar jag,den och trapphissen kunde han använda en månad innan sin död.man skall vara handikappad på rätt ort ,inte i centrala Göteborg.inte lätt vara rullstolsbunden och absolut inte vara det tillfälligt .Ha det så gott du kan ialla fall ,tråkigt det där med marknaden ,hoppas det dyker upp någon annan.// Lisbeth

Fritt ur hjärtat sa...

Bettan, hej och välkommen hit. Tack för klok analysoch för att du delar med dig.