Ett steg fram och två tillbaks.

Tycker själv jag uppdaterar dåligt nu för tiden och skyller på två saker. Valet som står för dörren, jag sysselsätter mig:-) Dessutom min hälsa, om jag skriver här finns risken att det blir gnälligt. Det vill jag inte.
Om någon missat senaste turen kring min operation så är den i alla fall inte helt lyckad.
Detta krånglar till saker och ting. Hos sjukgymnasten för över en vecka sedan provades en ny rörelse och jag tyckte det gick bra. Då... Sedan var jag i Stockholm och kunde inte riktigt förstå varför det gjorde så ont!? Satt hela lördagen och hela söndagen men ändå blev jag nästan galen av smärta.

Väl hemma på söndagskvällen ber jag maken massera och han utbrister.
-Men hur F se du ut?!

Ja inte vet jag... kan du se dig i knävecket....
Ett gigantiskt blåmärke med påfallande svullnad var vad han såg.

Därefter har jag avbokat två träningspass och vilat en vecka. Igår hade jag ensam tid med sjukgymnasten. Blåmärket syns forfarande tydligt och han konstaterar krasst att öden nya övningen senast gjort att skruvarna gjort extra mycket blödning. Vi ska inte göra den på ett tag...
Istället fick jag lite andra övningar och så ska jag vara i bassängen varannan gång för att träna min gång. Inte vet jag vad detta blir till slut nu står jag mest still tycker jag. Kanske är det detta man menar med två steg fram och ett tillbaks.

Bryta ihop, bara lite.

Var hos Sjukgymnasten idag, inte varit där sedan proppen i benet. Försökte förklara mina olika smärtor, hur ologiska de är och konstiga. Hur de inte har med belastning att göra utan mer läge. Ha klämde tittade och satt mig i träning. Sedan försvann hann....
Väl tillbaks hade han tagit telefon och fått tag på min ortoped!
Han kunde å sin sida berätta att den senaste röntgen som togs akut, när jag hade proppen, ser bra ut, jättefin sa han.
Jag trodde inte annat, har försökt förklara att det inte är en skelettsmärta...

Däremot trodde han sig förstå vad problemet kommer ifrån. Han har som en försiktighetsåtgärd skruvat skruvarna igenom benet, för att det ska vara mer säkert än på förra benet. Detta har fått till följd att 10mm skruv tittar fram inuti mitt knäveck, från baksidan benet helt enkelt.
Där sitter muskelfäste........ Ortopeden säger att han gjort detta med beräkning och hoppats att det skulle gå bra, det är inte nödvändigt att man känner något. E han dum eller e han du?! Klart det jävlas, det är ju mig det handlar om!
Alltså skaver skruvspetsar i mina muskelfäste. SÅ nu vet vi det...Ortopedens förslag på åtgärd är att äta mer medicin, smärtlindra helt enkelt, vilket är omöjligt om jag vill behålla förståndet. Sedan kan man efter sex månader operera igen och ta bort skruvarna.

Så när jag har gråtit färdigt idag ska jag bita ihop och försöka finna något positivt i det här också....

Vi glömmer så fort.

Läser som vanligt Bohusläningen, denhär gången om ortopedkliniken som inte fungerar. Är det så konstigt tänker jag uppgivet. Man byggde sin verksamhet, i alla fall stora delar av den, på att läkare dubbelarbetade i olika bolag för massor av pengar. Inget annat bolag eller företag i världen hade godkänt det. Var är det okej att svinna företaget, låt vara att det skett på laglig väg, men det behöver ändå inte vara okej! Nu är det uppförsbacke, personalen sviktar och läkarna finns inte. Problemet är gammalt, läkarna fanns inte förut heller, de tjänstgjorde dubbelt.Det är konstigt med reaktioner som säger att man förstört allt. Det är märkligt att vi glömmer så fort, för om vi påstår att det var bra och bättre förut så godkänner vi också att skattemedel går åt i svindlande affärer För mig är det inte okej. Nu önskar jag att den nye chefen får luft under vingarna och faktiskt lyckas locka till sig personal så kliniken blir bra, utan svindlande affärer.

Enligt handboken:-)

Det följer handboken sa doktorn när han visade mig en bild från röntgen. Mina frågor svarade han tålmodigt på. Han förklarade och visade. Svullnaden är fortfarande stor och besvärande. Det gör att det ser värre ut. (Jo, kollega A, du hade precis rätt!)
Jag säger att du får gå sa han. Jag säger inte att du kan, men du får.
Nej gå fungerar inte, benet viker sig. Det känns stumt och konstigt. Men jag får. Nu är det träning och åter träning som gäller.
Om 4,5 månader vill jag se mig igen. DÅ ska du komma gående utan kryckor...säger el doktor.
Jo jo, vi får väl se.
Is, stödstrumpa och högläge rekommenderas fortsatt. Inte gör det mig nåt, säger han att det är bra så tror jag på det. Nu får jag ta ett steg i taget och hoppas att det fortsätter gå enligt handboken.

Det bara måste vara bra!

Idag är det den stora dagen sa maken i morse när han väckte mig. Jag blir rädd bara vid tanken. Det har känts så långt fram,som en evighet. Nu är vi där. Hjärnan går på högvarv, tänk om, tänk om det inte är okej. Det känns okej! Men faktum är att det inte ser okej ut. Det kan ändå vara som det ska, men vinkeln är såpass stor att jag inte begriper hur jag ska kunna stå.
Kanske, troligen, förhoppningsvis är det exakt den vinkeln de planerat... Men tänk om, det ser onekligen konstigt ut..... Rädd är bara förnamnet på hur jag känner mig idag.
Vännen Å är ledig och blir min chaufför. Skönt för oss att maken slipper offra en semesterdag på mina sjukbesök.
Först röntgen på Uddevalla, en timma senare läkarbesöket på Näl, de planerar väl minsann.
Några timmars orolig väntan innan allt är över och jag vet om jag får börja träna. Börja gå! Ja jösses, tänk imorgon kanske jag går! SÅ måste det vara, det finns inga alternativ. Det bara måste vara bra!

Otålig...

Förra gången tog det närmare fyra veckor, sa maken.. Jag ser det som ett friskhetstecken att du redan är otålig.
?? Jag fattar inget, vad då otålig? Jag har tråkigt men det är väl en annan sak... tror jag:-)
Längtar efter besök och telefonsamtal men fattar att folk har ett liv också, det är bara jag som inte har det just nu.
Bjöd in Boktyckarna, nästa träff blir hos mig, det orkar jag definitivt.
Konstaterade att jag kunde ligga en kort stund på sida, jippi ryggläge är jobbigt.
Har dessutom vinglat på vågen och insett att jag inte gått upp i vikt trots denna totala stillhet, än i alla fall.
Ringde ortopeden, har lite eksem i knävecket och undrade om jag måste ha stödstrumpan. Han är nog skraj sedan förra gången för jag fick ett återbesök...Inget jag ville ha egentligen, det innebär ju att maken måste ta ledigt och köra mig.
hursom ser jag framstegen tydligt, det är glädjande även om jag har tråkigt...eller är otålig;-)

Även om jag inte orkar säga något om Ship to Gaza, tycker jag ni ska läsa hos Marianne, hon säger allt som behöver sägas.

En fungerande vardag.

Vardag, vilket härligt ord, jag längtar efter vardag. En alldeles vanlig dag då jag utan någon som helst hjälp klarar mig från morgon till kväll.
Den senaste och också den närmaste tiden har vi olika strategier för att klara dagen, ungefär såhär.
Klockan 06.00 väcker maken mig med kaffe och Bohusläningen på sängen. Då tar jag morgonmedicinen. Ligger kvar ytterligare en timma för att vänta in medicinens effekt. Sonen stiger upp och brukar ta frukosten inne hos mig.

När sonen gått och huset är tomt brukar jag masa mig upp. Då flyttar jag från säng till rullstol. Ut i vardagsrummet där min kläder ligger lätt åtkomliga. Sittande och på ett ben klär jag mig.
Rullar mot TV-rumet. Parkerar, reser mig och greppar rullatorn. Tar sedan hängande på den tre steg, på ett ben, till en fåtölj. Där på bordet står dagens förnödenheter. En tallrik med bär och en sked till frukost. En talrik med kniv o gaffel till lunch. Bredvid fåtöljen står en kylbag. Den är laddad med fil, mjölk och lättare kall lunch. En termos kaffe står på bordet.
Varje kväll går vi igenom att telefoner, TV-kontroller, böcker, tidningar och annat ligger på rätt ställe.

Egentligen är det hela min värld. Jag tar mig med rullstolen fram i nästan hela huset, men har liksom inget att rulla runt till. Hämtar kylbandage i frysen. Kollar datorn i sonens rum, går på toa, allt det klarar jag korta stunder. Men allra mest sitter jag i fåtöljen. Jag sitter där tills sonen kommer hem. Då sitter jag visserligen kvar där men får någon att prata med.
Senare kommer maken och han brukar hjälpa mig ut på altanen, där halvligger jag tills det blir kyligt. Luft efter en hel dag inne är verkligen uppskattat.
Igår fick jag hjälp att komma till framsidan huset. Det är där vår och försommarrabatterna är så de är makalöst vackra just nu. Trodde jag skulle sitta där och njuta. Istället satt jag och gruvade mig över allt ogräs och växter som inte kom o s v. Tröstar mig med att ingen trädgård helt förfaller på en säsong. Pratade också med sonen idag om han kan rensa det värsta...

Planen är att jag ska kunna ta mig in och ut på altanen själv, men än har det inte lyckats. tycker ändå det går bra. Märker förbättring varje dag. Det är främst svullnaden som minskar och automatiskt gör det mindre ont.
I fredags var Åse här några timmar. tyvärr blev jag märkbart trött så det blev inte så länge som jag önskade, men det blir fler gånger. Åse tvättade mitt hår, dammade och dammsög, en enorm hjälp mitt i allt som blir liggande ogjort just nu. Känner mig lyckligt lottad som är omgiven av sådana vänner. Nu ska jag snart börja säga till folk att jag orkar med besök, fast kaffe de får man ta sig själv:-)

Nya regler för hjälpmedel gör det svårt att bli utskriven.

Jag är hemma. Operationen har, tror jag, gått bra. Jag har infernaliskt ont men jämför med förra gången och minns just det här. Vaden är som en basketboll och det känns som om den ska spricka/Explodera om jag rör mig. Med andra ord är jag still och har benet i högläge dag som natt.
Allt fungerade bättre på sjukhuset denhär gången. Smärtlindring, narkos o s v. Skönt att man lärt sig och att man lyssnade på det min syster sagt åt mig att propsa på:-) Skönt att vara omgiven av kunnigt folk. Jag sa emot doktorer med att; syrran sa.. Då gör vi så då sa de och log...... Däremot höll jag bestämt på att bli idiot när jag skulle hem.

Sedan mars finns tydligen ett nytt system/avtal för hjälpmedel. En rullstol och en duschpall var inga problem att få, det tog bara någon dag, sedan började helvetet.
Ett gåbord eller en reumatikerrullator behöver jag för att alls kunna röra mig hemma. Det är ett större "bord" med hjul som jag hänger på när jag använder ett ben för att sätta mig i en stol eller flytta tillbaks till rullstolen.

Redan på torsdag, dagen efter operation började sjukgymnasterna på sjukhuset försöka skriva ut en sådan åt mig. Torsdag var liksom för sent redan när de började efter 12, telefontiden är på fm, även inbördes mellan personalen...
På fredag började de tidigt... Men kommunen trodde aldrig det var deras ansvar och hänvisade till Primärvården som trodde det var kommunen o s v.
Där satt min mer och mer frustrerade sjukgymnast, och jag, en patient ikläm. Fredagen tog slut och hjälpmedlet var inte ens beställt...
På lördagen åkte jag hem på permission, klarar mig om maken är hemma.

Måndag morgon åkte jag in igen.
Nu fick jag klart för mig att en akutbeställning kunde gå på 24 timmar. En A-typ på 1-2 veckor och en B- på 3 veckor. Man valde akut till mig men det skulle ändå innebära att jag blev kvar i väntan på leverans. Jag kunde heller inte skrivas ut och maken hämta för att köra hem. Man är tvungen att vara inskriven för att sjukhuset skulle kunna föreskriva hjälpmedel från sjukhuset.
Att vänta på kommunen eller primärvården var liksom inget alternativ längre.

Måndagen blev en känslomässig berg och dahlbana. Du får inte komma hem. Du kan få premiss och vi lånar dig ett hjälpmedel utan papper.. för att tillslut bli; Vi fick en oväntad leverans idag, jag skyndade mig att ta den.
Förstod att hela sjukhusets sjukgymnaster var på tårna och ringde min direkt och sa, skynda dig att hämta.

Mitt fall är naturligtvis inte unikt. Hur man tänkt när man ville slippa utgifter för lagerhållna hjälpmedel är lätt att förstå, men att folk blir liggande inne upp till en vecka extra måste kosta mer, både pengar och lidande. Jag har sällan varit så ledsen, skör är man ändå nyopererad utan att man ska behöva sådan här skit också.

Jag fick alltså till slut bli utskriven på måndag, då hade sjukgymnasten på avd 4 lagt ner massor av tid i telefon och jobbat som sjutton för detta, hon höll verkligen med mig om att det är idiotiskt att nya regler för hjälpmedel gör det svårt att bli utskriven.

Sjukfrånvaro.

Idag läggs jag in, operation imorgon. Har inte en aning när jag återkommer. Från sjukhuset blir jag säkert hemskickad fortare än kvick, men jag vet inte när det fungerar att sitta vid datorn igen. Hittills har det varit fortare än planerat, jag blir så lappsjuk. Några bilder att titta på under tiden...

Planeringen börjar.

Jag kommer att vara låst vid hemmet tills mitten av juli. Egentligen en mardröm. Man ska väl inte hoppas på en regnig sommar, men att ligga nyopererad i värmebölja är inte en hit. Jag oroar mig för sonen. Stackars unge pappa jobbar och mamma kommer inte utanför dörren själv. Vi hoppas släkt vänner och bekanta förbarmar sig över honom. Tänker på att ta med honom på utflykter o s v.
Sedan har han fått helt ny cykel och den i kombination med att han får mobil ger honom stor frihet att vara på Mollön och Unda som han vill.
Själv kommer jag behöva hjälp den helgen killarna är på Kisskonserten, då är det såpass nära inpå att jag behöver hjälp. Vi får helt enkelt be någon flytta in här den helgen.
Nu ska jag i alla fall lämna in ansökan om särskilt parkeringstillstånd.
Jag är allt grymt besviken på hur sent operationen blir, men som vi sa igår maken och ja, valet är.....nej det finns inget val. Därför har planeringen börjat.

Väntan är över.....

Jag har fått en operationstid! Jippi...Hjälp...Hurra....Fy.
Ja ni förstår det är blandade känslor.
Sommaren är definitivt förstörd, men jag får glädjas åt att det blir.
Nu måste jag ringa försäkringskassan!

Operationsschemat vecka 14 blir vecka 16....

Har hela våren fått besked om att nytt schema för planerade operationer göts vecka 14. Idag ringde jag. För att påminna om min existens och fråga om jag fått tid. De har inte kommit så långt än var svaret. Har du inte hört något om 14 dagar ring igen.
Tro mig det ska jag. Man undrar ju om de är schemalösa nu då, när 14 plötsligt blir 16.....

Show and tell, tid.

Idag när jag ger mig på Saltis tema blir det en repris! Det här inlägget skrev jag 8 Januari 2008! Jag lägger till några bilder och justerar lite tidsaspekter annars är det en repris rakt av. Underrubriken blir;

När man har tid då är man rik på riktigt.
Vem drömmer inte om att bli rik.? Det är ett vanligt inslag i drömmarna och visionerna, både från vuxna och barn. Om jag vann... då skulle jag.
Ja, vad skulle man?? Jag har fått ändra många värderingar i mitt liv. När vardagen ändras på grund av olycka eller sjukdom, då ändras också synen på värden i livet.
Det blir många varför som inte går att svara på!

Den allra första tanken jag fick ändra var, att om jag vinner pengar ska jag sluta jobba. Jag har alltid hävdat att mitt liv är så innehållsrikt på kontakter och roliga aktiviteter, så jobba, det gör jag för pengarnas skull. Något jag aldrig tänkt innan jag blev skadad är att den tanken är helt avhängd på att man är fullt frisk. Det är inte skönt och roligt att gå hemma, det är ett litet helvete. Om jag någon dag inte har för ont för att göra något, då är andra på jobbet eller så kostar det pengar. Pengar det är något vi som går på sjukersättning har ont om. Har man gått hemma några år märks det, tro inget annat.

Kanske är det för att vi de senaste 12 åren varit miljömedvetna, både som konsumenter och i hur vi lever i övrigt, som den förändringen ändå gått bra. Men det är tufft att stoppa klockan, eller tåget eller vad vi nu kallar karusellen som är allas vår vardag, stoppa för att bli rik på riktigt. 2004 var jag på ett föredrag med en man som heter Jörgen Larsson, det hette något i stil med stoppa klockan. Hans funderingar, som blivit en avhandling, stämde till 100 % på min och makens sätt att se på livet. Det var så skönt!

Vi anses av en del som riktigt jobbiga människor, aktiva i både våra och andras barn. Föreningsmänniskor, miljömedvetna och mitt i allt detta emot konsumtion, alltså den typen av konsumtion som vi faktiskt kan låta bli. Dessutom säger vi alltid att vi hinner för att vi prioriterar, vi har inte så många måsten längre.

Ibland säger jag i föreningssammanhang att, ett steg bakåt är ofta ett steg fram. Något visar sig inte bli bättre, då tar man ett steg tillbaks, så blir det bra. Precis så upplever jag det nu när det hela tiden förs en debatt om hur vi lever och hur vi ska leva.

Dagligen kan man läsa i pressen om ungdomar som mår kass, om att kvinnor ligger i riskzonen för utbrändhet för vi ska vara så duktiga. Senast idag (alltså 2008, men tyvärr aktuellt) läste jag att ätstörningar är ett mindre problem i familjer där man äter middag tillsammans. När blev det ett problem och ett faktum att familjer inte har tid att äta tillsammans. Vem har bestämt att vi ska ha så ont om tid att vi inte hinner laga mat och äta tillsammans med våra familjemedlemmar?? Kanske frågan borde vara, varför har vi gått med på det?? Det var först när vi var på bristningsgränsen själva som vi fick kraft att säga STOPP. Nu är det nog. Vi tog några steg tillbaks och tittade på vårt liv. Sedan ställde vi oss frågor, hur lever vi? varför lever vi så? vad ger det oss? vad får det för konsekvenser?

Den analysen kan man bara göra själv, men det finns bra verktyg T.ex. så har Jörgen Larsson en hemsida Tidsverkstaden, där kan man få tips och idéer Det erbjuds kortare kurser, föredrag och föreläsningar. Hemsidan har också så vitt jag ser ett forum där man kan prata med likasinnade, aktiviteten är låg, kanske prioriterat annat;-)

Har man kommit så långt kanske man också ska införskaffa boken som kommit, det har jag gjort. Den heter självfallet Rik på riktigt. Min tes blir alltså, för att återknyta till temat , att om man har tid, då är man rik, på riktigt.Trevlig helg önskar jag er alla.

Lämnar du kommentar här kommenterar jag garanterat dit temainlägg, risken finns annars att jag inte hittar dig.

Tji operation, doktorn tänkte fel igen.

Bild på mitt ena ben, detsamma ska göras på andra.

Efter den senaste tidens berg och dal bana var jag mentalt förberedd när doktorn ringde idag. Jag gjorde plågan kort och sa ärligt, jag tycker vi känner varandra tillräckligt väl nu för att jag ska kunna fråga hur du tänkte när du planerade mig på Näl?

Efter en mycket kort information och uppdatering från mig blir svaret.

- Jag måste erkänna att jag glömt bort din axel och det där. Du måste opereras på Uddevalla, problemet är att där är jag nästan aldrig. Nu är dessutom alla tider planerade för lång tid framåt. Jag kontaktar operationsplaneraren omgående så du får en ny tid, men den blir ju längre fram då.

Eftersom jag reagerade direkt kallelsen kom är jag inte så värst förvånad. Inte gråter jag och inte skriker jag. Tom kanske man kan säga, jag känner mig tom. Önskar jag blev argare, nu är det mer att ge upp.
Men jag funderar på om jägarförbundet kan utöka sina jaktområde, varför måste det vara sångsvan, jag har bättre förslag.........

Vem har gjort denhär räddningen?!

Någon av alla dem jag grät och bannade i förrgår måste ha reagerat. Idag kom en kallelse till operation. Jag fick sätta mig! 29 mars, inte precis i morgon men hellre det är "när som helst efter vecka 14" som var beskedet. Nyfiken på hur detta har gått till. Jag kan nu se att jag tillbringar påsk i sängen, att jag inte kan gå på ett av de två 70 års kalasen. Att jag missar operans föreställning 9 april och kongressen. Till allt detta trodde jag att jag skulle vara klar, om operationen blivit när den var planerad hade det funkat. Jag missar det gärna. Kanske kan jag slinka in på föreställningen någon annanstans istället, får undersöka saken.Känner mig inte speciellt glad över det här, osäker på om det verkligen blir av. Kommer de skjuta på den? Men störst är ändå funderingen på vem som gjort denhär räddningen.