Show and tell, tid.

Idag när jag ger mig på Saltis tema blir det en repris! Det här inlägget skrev jag 8 Januari 2008! Jag lägger till några bilder och justerar lite tidsaspekter annars är det en repris rakt av. Underrubriken blir;

När man har tid då är man rik på riktigt.
Vem drömmer inte om att bli rik.? Det är ett vanligt inslag i drömmarna och visionerna, både från vuxna och barn. Om jag vann... då skulle jag.
Ja, vad skulle man?? Jag har fått ändra många värderingar i mitt liv. När vardagen ändras på grund av olycka eller sjukdom, då ändras också synen på värden i livet.
Det blir många varför som inte går att svara på!

Den allra första tanken jag fick ändra var, att om jag vinner pengar ska jag sluta jobba. Jag har alltid hävdat att mitt liv är så innehållsrikt på kontakter och roliga aktiviteter, så jobba, det gör jag för pengarnas skull. Något jag aldrig tänkt innan jag blev skadad är att den tanken är helt avhängd på att man är fullt frisk. Det är inte skönt och roligt att gå hemma, det är ett litet helvete. Om jag någon dag inte har för ont för att göra något, då är andra på jobbet eller så kostar det pengar. Pengar det är något vi som går på sjukersättning har ont om. Har man gått hemma några år märks det, tro inget annat.

Kanske är det för att vi de senaste 12 åren varit miljömedvetna, både som konsumenter och i hur vi lever i övrigt, som den förändringen ändå gått bra. Men det är tufft att stoppa klockan, eller tåget eller vad vi nu kallar karusellen som är allas vår vardag, stoppa för att bli rik på riktigt. 2004 var jag på ett föredrag med en man som heter Jörgen Larsson, det hette något i stil med stoppa klockan. Hans funderingar, som blivit en avhandling, stämde till 100 % på min och makens sätt att se på livet. Det var så skönt!

Vi anses av en del som riktigt jobbiga människor, aktiva i både våra och andras barn. Föreningsmänniskor, miljömedvetna och mitt i allt detta emot konsumtion, alltså den typen av konsumtion som vi faktiskt kan låta bli. Dessutom säger vi alltid att vi hinner för att vi prioriterar, vi har inte så många måsten längre.

Ibland säger jag i föreningssammanhang att, ett steg bakåt är ofta ett steg fram. Något visar sig inte bli bättre, då tar man ett steg tillbaks, så blir det bra. Precis så upplever jag det nu när det hela tiden förs en debatt om hur vi lever och hur vi ska leva.

Dagligen kan man läsa i pressen om ungdomar som mår kass, om att kvinnor ligger i riskzonen för utbrändhet för vi ska vara så duktiga. Senast idag (alltså 2008, men tyvärr aktuellt) läste jag att ätstörningar är ett mindre problem i familjer där man äter middag tillsammans. När blev det ett problem och ett faktum att familjer inte har tid att äta tillsammans. Vem har bestämt att vi ska ha så ont om tid att vi inte hinner laga mat och äta tillsammans med våra familjemedlemmar?? Kanske frågan borde vara, varför har vi gått med på det?? Det var först när vi var på bristningsgränsen själva som vi fick kraft att säga STOPP. Nu är det nog. Vi tog några steg tillbaks och tittade på vårt liv. Sedan ställde vi oss frågor, hur lever vi? varför lever vi så? vad ger det oss? vad får det för konsekvenser?

Den analysen kan man bara göra själv, men det finns bra verktyg T.ex. så har Jörgen Larsson en hemsida Tidsverkstaden, där kan man få tips och idéer Det erbjuds kortare kurser, föredrag och föreläsningar. Hemsidan har också så vitt jag ser ett forum där man kan prata med likasinnade, aktiviteten är låg, kanske prioriterat annat;-)

Har man kommit så långt kanske man också ska införskaffa boken som kommit, det har jag gjort. Den heter självfallet Rik på riktigt. Min tes blir alltså, för att återknyta till temat , att om man har tid, då är man rik, på riktigt.Trevlig helg önskar jag er alla.

Lämnar du kommentar här kommenterar jag garanterat dit temainlägg, risken finns annars att jag inte hittar dig.

Rik på riktigt.

Vem drömmer inte om att bli rik. Det är ett vanligt inslag i drömmarna och visionerna, både från vuxna och barn. Om jag vann... då skulle jag.
Ja, vad skulle man?? Jag har fått ändra många värderingar i mitt liv. När vardagen ändras på grund av olycka eller andra omständigheter man inte rår på, då ändras också synsättet på hur vi lever. Det blir många varför som inte går att svara på!

Den allra första tanken jag fick ändra var, att om jag vinner pengar ska jag sluta jobba. Jag har alltid hävdat att mitt liv är så innehållsrikt både på kontakter men också på roliga saker att göra, att jobba, det gör jag för pengarnas skull. Något jag aldrig tänkt innan jag blev skadad är att den tanken är helt avhängd på att man är fullt frisk. Det är inte skönt och roligt att gå hemma, det är ett litet helvete. Om jag någon dag inte har för ont för att göra något, då är andra på jobbet eller så kostar det pengar. Pengar det är något vi som går på sjukersättning har ont om. Har man gått hemma några år märks det, tro inget annat.

Kanske är det för att vi de senaste 10 åren varit miljömedvetna, både som konsumenter och i hur vi lever i övrigt, som den förändringen ändå gått bra. Men det är tufft att stoppa klockan, eller tåget eller vad vi nu kallar karusellen som är allas vår vardag, stoppa för att bli rik på riktigt.

Jag var på ett föredrag 2004 av en man som heter Jörgen Larsson, det hette något i stil med stoppa klockan. Hans funderingar, som blivit en avhandling, stämde till 100 % på min och min makes sätt att se på livet. Det var så skönt. Vi anses av en del som riktigt jobbiga typer, aktiva i både våra och andras barn. Föreningsmänniskor, miljömedvetna och mitt i allt detta emot konsumtion, alltså den typen av konsumtion som vi faktiskt kan låta bli. Dessutom säger vi alltid att vi hinner för att vi prioriterar, vi har inte så många måsten längre.

Ibland säger jag i föreningssammanhang att, ett steg bakåt är ofta ett steg fram. Något visar sig inte bli bättre, då tar man ett steg tillbaks, så blir det bra. Precis så upplever jag det nu när det hela tiden förs en debatt om hur vi lever och hur vi ska leva.

Dagligen kan man läsa i pressen om ungdomar som mår kass, om att kvinnor ligger i riskzonen för utbrändhet för vi ska vara så duktiga. Senast idag läste jag att ätstörningar är ett mindre problem i familjer där man äter middag tillsammans. När blev det ett problem och ett faktum att familjer inte har tid att äta tillsammans. Vem har bestämt att vi ska ha så ont om tid att vi inte hinner laga mat och äta tillsammans med våra familjemedlemmar?? Kanske frågan borde vara, varför har vi gått med på det??

Det var först när vi var på bristningsgränsen själva som vi fick kraft att säga STOPP. Nu är det nog. Vi tog några steg tillbaks och tittade på vårt liv, hur lever vi, varför lever vi så, vad ger det oss, vad får det för konsekvenser. Den analysen kan man bara göra själv, men det finns bra verktyg T.ex. så har Jörgen Larsson en hemsida http://tidsverkstaden.se/
där kan man få tips och idéer Det erbjuds kortare kurser, föredrag och föreläsningar. Hemsidan har också så vitt jag ser ett nyöppnat forum där man kan prata med likasinnade. Har man kommit så långt kanske man också ska införskaffa boken som kommit, det ska jag göra nu, idag faktiskt. Vad den heter, jo men självklart," Rik på Riktigt".