Det bara måste vara bra!

Idag är det den stora dagen sa maken i morse när han väckte mig. Jag blir rädd bara vid tanken. Det har känts så långt fram,som en evighet. Nu är vi där. Hjärnan går på högvarv, tänk om, tänk om det inte är okej. Det känns okej! Men faktum är att det inte ser okej ut. Det kan ändå vara som det ska, men vinkeln är såpass stor att jag inte begriper hur jag ska kunna stå.
Kanske, troligen, förhoppningsvis är det exakt den vinkeln de planerat... Men tänk om, det ser onekligen konstigt ut..... Rädd är bara förnamnet på hur jag känner mig idag.
Vännen Å är ledig och blir min chaufför. Skönt för oss att maken slipper offra en semesterdag på mina sjukbesök.
Först röntgen på Uddevalla, en timma senare läkarbesöket på Näl, de planerar väl minsann.
Några timmars orolig väntan innan allt är över och jag vet om jag får börja träna. Börja gå! Ja jösses, tänk imorgon kanske jag går! SÅ måste det vara, det finns inga alternativ. Det bara måste vara bra!

Spruta, diskmaskin, brandlarm, Gardell och annat tråkigt.

Sonen skulle ta sin andra influensaspruta igår. Jag lovade EMLA-plåster och allt var frid och fröjd. När sonen så väl gått och jag faktiskt var påväg till NÄL insåg jag att det glömts bort. Sprutan fixade han ändå men han var lite småsur. Igårkväll fick han feber, tänk jag tycker nästan det är typiskt. Idag är han hemma så får vi väl se vart det tar vägen.

Igår efter NÄL tog jag en snabbis till Överby för att kolla sista rean i ett par butiker. Jag hann precis in så började det pipa och tjuta. " Detta är ett brandlarm, gå till närmaste utgång, lämna lokalerna" ljöd det i högtalarna. Butiksägare föste ut kunder, som all gick utan prut, man låste och fällde ner galler, alla tog sig mot utgångarna. Skyndsamt och med lite spänning i luften.

Väl utanför blev förvirringen total. Ingen information, ingen samlingsplats, absolut inget om vad som händer nu. Ingen räddningstjänst ska kanske tilläggas. Larmet slutade tuta och istället sade en speaker röst, "detta är ett ljud meddelande, vi testar ljudet" meddelande varvades på svenska och engelska i säkert 15 minuter. Kvar utanför stod vi som blivit utkörda. Så småningom blev irritationen stor och man undrade hur länge vi skulle stå där för ett ljudtest...
Illa skött!! Risken är uppenbar att man blir mindre noga nästa gå det ljuder ett larm på Överby. Dehär rutinerna behöver säkerhetsansvarig se över.

Hemma igen och jag skulle starta diskmaskinen. Den har varit trasig men reparatören var här i måndags. Inte sjutton startade maskinen! Så snopet. Nu inväntar jag att klockan blir nio då jag tycker det är rimligt att ringa, han måste ju hit igen . Under tiden får väl jag sakta, undan för undan diska allt i den fulla maskinen för hand.

Bestämde mig också eftersom det verkar dröja med operationen, att köpa biljetter till Gardell. Finns inga:-( Funderar på att gå dit en timma innan föreställningen och hoppas på något återbud men har inte bestämt mig för det än.

Sannerligen en skitvecka och det är bara onsdag!

Tidsperspektiv, när är det vår...

Har du någon aning om när det blir? frågar jag ortopeden.
- Det bli i vår.

Ja tjenare, då har jag väl 4 månader att välja på då. Kan du skynda på det undrade jag också. Han tog luren för att ringa planeringen. Inget svar. Typiskt för han lär inte komma ihåg det igen.
Fick lite tröst där han trodde det skulle vara lättar den här gången eftersom det inte är en havererad operation de börjar i. Lät trovärdigt. Slipper att de tar ben från höften! Skönt, det gjorde ont och var svårt att både sitta och ligga. Det blir en natt på Uddevalla sedan kryckor och hem säger han. Jag bara ler och är tyst, tänker att det nästan är pinsamt att han inte minns hur det är. Men han lär komma på det när sjukgymnasterna tittar på mig. Bad om EDA också, vi får väl se:-) Till att börja med gäller det alltså att det blir vår....

Bacillskräck.

Det kryper i varje nerv på mig. Skräcken börjar slå rot. I natt har jag drömt om magsjuka, urk. Jag vet vad det är. Inskrivningssamtalet. Idag ska jag till NÄL, inskrivning inför operationen. Det innebär inte att jag vet när operationen blir, bara att det närmar sig. Allt från någon vecka till någon månad. Under tiden gäller det att hålla sig frisk. En omöjlig sak att påverka egentligen.

Jag är otroligt noga med handhygien. Undviker det jag tror man ska undvika, folksamlingar i stängda täta lokaler. Tar inte i hand, kramas inte, äter inte buffé, ändå vet man aldrig.

Det räcker sonen eller maken får något så är de kört för mig. Familjen kan jag tyvärr inte sätta i karantän.Inte vet jag om det är påverkbart men jag ska be om operation så fort som möjligt.
Jag är inte så glad i att vänta längre.

Bacillerna finns överallt, det skrämmer mig.

Bilder från googel bildsök.

Det här med information...

Var chaufför till Näl igår, akuten. Remiss från vårdcentralen och iväg. Väl där tittade vi oss förvirrat omkring, informationslappen var spännande. Där stod.

Ta en nummerlapp.

Anmäl dig i luckan.

Du blir därefter uppropad när det är din tur.

Fnissande tog vi ett steg mot luckan med nummerlappen i hand...

- Jag förstår inte riktigt ska jag anmäla mig?
-Vi ropar strax upp dig, sitt ner så länge.

Fortsatte läsa på informationen. Vad borde det stå? Sa vi till varandra.

Ta en nummerlapp och vänta på att vi ropar upp dig.

Så mycket lättare det hade varit, då hade till och med vi förstått.

Vi hade packat överlevnadsväskor. Man förväntar sig väntan i minst 14 timmar. Där fanns frukt och böcker, dessutom var vi två och vi hade laddat mobilerna. Efter 2 timmar var vi påväg därifrån. Så det fungerar ibland....

Husarrest?!

Däckade igår efter besöket i centrum. Kände febern komma, halsen tätna och näsan började rinna. Vid närmare kontroll hade jag ingen feber, men jag mådde inget vidare. Natten har varit sådär och torrhostan är enveten. Konstigt, från att aldrig varit sjuk är jag förkyld en gång i månaden. Hur handskas jag med det här idag?! Ska till Näl för ortopedbesök. Mår bättre än igår men att näsan rinner går inte att dölja. Får kanske ringa och fråga vad de tycker. Då har jag inte tagit beslutet själv i alla fall. Imorgon är det ännu värre. Då skulle jag möta upp för läkarbesök hos mormor. Hosta på henne vill jag inte. Riktigt villrådig just nu.
Husarrest eller inte det är frågan.....

Vila och stillhet skadar inte.

Tidigt i morse gjorde jag klart för en dag i sittande och liggande ställning. Kaffe på termos, dynor i stolarna på altanen. Klockan 8.50 skulle jag träffa min förra ortoped för en cortisonspruta. Jag vill gå bättre i sommar. Tänkte kanske komma i båten... Det var skönt att träffa min gamla doktor. Han visade tydligt att vi kände varandra. Att han visste och kom ihåg. Trots att han inte sett mig på två år, frågade han hur det gick med spinningen. Det var gulligt. Han berättade också att han läst om mina bekymmer i samband med operationerna. Jag kände att han brydde sig.

Eftersom jag är svullen är det svårt att hitta knäleden. Han får alltså sätta sprutan vid sidan om knäskålen och nagga lite i kanten. När han beskrev det för mig sa jag- gör vad du vill bara du inte hugger. (Jag minns med fasa min förra spruta som läkaren högg in i knät.)

Det gick så bra så bra, stack till och när jag väntade att det skulle bli värre var det över. Jag är glad att jag sa nej till att åka till NÄL för att få spruta av den läkare som opererat mig. Duger gott med någon i Uddevalla, jag har träffat nästan alla där...Fick också konstaterat att jag har problem med Bakercysta. En följd av operationen tydligen. Det är besvärligt ibland när jag tränar på sjukgymnastiken. Ändå fick jag beröm för min rörlighet.

Jag börjar nu känna mig såpass bra i vänster att jag vågar tänka tanken på operation av höger. Men det är bara en tanke än!

Väl hemma har jag legat på altanen hela dagen. Läst böcker, löst korsord och slumrat. När maken kom hem fixade han middag. Jag flyttade in när det kylde på och ska ha högläge i soffan nu. Maken kommer med te. Förmycket sol blev det. Det svider i ansiktet och på bröstet. Det blir till att smörja sig ordentligt inför natten. Duscha får jag inte. Sprutan gör ju ett hål och jag vill inte ha en infektion igen. Ingen dusch på 24 timmar sa doktorn. jag lyder. Det har med andra ord varit en stilla dag. Inga papper från försäkringskassan, det är väl det enda som stör friden. Lite vila och stillhet skadar minsann inte.
Det känner jag väldigt tydligt.

Jag blev FRIKÄND!

Inte för att jag gjort något brottsligt;-) Möjligen i mitt förra liv, då måtte det varit något i hästväg som jag gottgör i detta liv...
Återbesök hos ortopeden idag på förmiddagen, lite oro i lägret, jag gick nämligen på rutin:-) Hade röntgentid och läkartid, räknade då själv ut att jag borde till labb innan. Ringde förra veckan och kollade upp det. Remiss på proven hade gått dit så utan att passera kliniken gick jag till labb. När jag en timma senare kom till kliniken ville de skicka mig till labb. Hi Hi oro i lägret, en patient som gör vad hon ska utan tillsägelser. CRP och SR visar normala värde!! Jag får sluta med penicillnet. HURRA!!!

Kastar inte resten av min nästan nyöppnade burk, ska ta nytt prov om sex veckor. Den åker in i medicinlådan. Undrar hur många andra som har en hel låda med medicin...

Detta måste firas tänkte jag på hemväg. Semla föresvävade mig men det är så mycket kalorier I tulpaner är det mycket färre kalorier så det blev en bukett till mig själv för att fira.

Om det svullnar och blir rött ska jag söka igen annars är det sjukgymnastik som gäller. Vi var rörande överens om att andra knät får vänta tills jag är gammal nog för protes. Nu tänker jag inte ta några sorger i förskott så idag firar jag att jag slipper penicillinet och är frikänd!

Innan eldupphör!

Mitt absolut sista bidrag, jag lovar:-)
Julgranskriget är i sista skälvande skedet och jag skjuter skarpt men en snygging som står utanför NÄL.

Allt väl!

Allt är ok! Det ser bra ut, röntgen är bra. Inget att klaga på. Teorin till den plötsligt ökade smärtan är att kroppen "tar hand om" eller "arbetar med" tamponaderna med penicillin som opererades in. Allt är frid och fröjd alltså. Pinsamt blev det i väntrummet, Peter Barlach dök upp i rutan. Jag har sett programmet förut men kan ändå inte låta bli att gråta hejdlöst när han sjunger Birgitta sången, rätt fånigt i ett väntrum när alla besked varit positiva;-)

Snön yrde och det var vackert så jag tog en extra sväng uppåt skogarna för att riktigt gripas av rimfrosten. Nu skall jag steka söndagsstek!!

Jag é inte klok!

Idag har jag ringt Fkassan. I januari börjar jag jobba! Visserligen kan jag inte gå.... men än sen då?! Det här är mitt liv jag vill komma igång. Nu skulle min handläggare kolla så allt blir rätt... nu skall jag bara ringa chefen och säga samma sak:-) Undrar om han blir glad?!

Har ringt NÄL också, mera ont, extrabesök på onsdag för säkerhets skull. Syrran kom på kaffe och lussebulle och hon hävdar bestämt att det är blått! Ett hematom alltså, inre blödning, kan vara så enkelt som att det hände något hos sjukgymnasten sist. Jag vilar, försöker ha is i magen och så får vi se på onsdag efter röntgen och crp. Nu skall jag ringa chefen, jag é inte klok:-)

Uppdaterat! Han sa inte jippi;-)

Det ser bra ut!

Plåstret avlägsnades , jag kikade bara med ena ögat;-) Det såg så bra ut! Herre min je så orolig jag varit! Kändes verkligen som sista chansen på något sätt. Nu blir det penicillin i tre månader, tre månader, fy för den led! Icke valbart så det är bara att acceptera.

Min första tanke när jag väl kom hem var att duscha. Tänk jag vet inte när jag gjorde det utan bekymmer sist. Jag är uggen och frusen så det får vänta tills ikväll....

Jag tog mig in på NÄL för egen maskin. Hade en strategi klar. Om handikappparkeringen närmast entrén är ledig tar jag rullstolen, då är det lättrullat... det var de inte. Alltså tog jag kryckorna, från parkeringen till entrén, där satte jag mig att vila i 10 minuter. Därefter gick jag till mottagningen, där blev vilan lång....sedan upp till labb för prover, även där fick jag vila. Ut igen och det blev stopp på apoteket. Tur jag har gott om tid! Men det har gått väldigt bra. Rullstolen ligger i bilen, jag kommer att behöva den igen det förstår jag, men det känns skönt att kunna välja lite!

Skönast känns ändå att det äntligen ser bra ut!

Att stå på egna ben.

Efter snart ett år i rullstol och eller på kryckor, är längtan att gå stor. Efter sjukgymnast besöket IDAG provade jag mina vingar, ehe, ben;-)

Penicillinet var slut redan i helgen, visst är han makalös min doktor. 250 sprutor istället för 25 och för lite penicillin! Undra hur han räknar. Dessutom fick jag avgift på receptet, gissa om jag skall vara arg imorgon och slåss bara för sakens skull!!

I all fall betydde det här att jag var tvungen att komma till apoteket. Tog bilen till Torp och avgjorde att apoteket ligger tillräckligt nära för att jag skulle våga gå med kryckorna, rullstolen fick stanna i bilen. Det gick bra, fanns ledig sittplats när jag väntade på min tur. Var väldigt nöjd efteråt. Avstod att köpa mjölk som vi egentligen behövde, insåg att det inte skulle fungera, men ändå....

Imorgon skall jag till NÄL, stygnen skall tas. Jag vill ha förnyade recept och kanske en röntgen, jag känner plåten i benet, frågan är om jag skall göra det?! Frågan är också om jag skall gå eller ta rullstolen?! Det är fruktansvärt långt från parkeringen och in till ortopeden. Dessutom är jag orolig att det gör ont i benet när doktorn varit där och rotat. Å andra sidan är det snö ute. Jag klarar aldrig rullstolen på kullersten med snö! Det är ju själva den att man skall behöva planera och oroa sig ett dygn för att lösa ett läkarbesök!

Ett väldigt trevligt beslut har vi tagit maken och jag. Vi skall gå på julbord i år! Det är säkert 10 år sedan jag betalade ett julbord själv senast!!
Gustafsbergs Badrestaurang har familjejulbord på söndagar, det skall vi ta! Sonen har aldrig varit på julbord, det känns som om vi vill visa honom vad det är! Mitten på december hoppas vi att det finns plats, då har jag kommit längre i träningen och kanske helt kan stå på egna ben. Hur jag ska lösa det och vilket ben jag skall stå på imorgon, det återstår däremot att se!!

uppstånden!

Kola i huvdet och en eldsvåda i benet. Men jag är hemma igen. Uppstånden helt enkelt. Hopas på en natt sömn och en bättre morgondag.

Flytande frukost och hibbad inför operationen.

Det känns som på jobbet. Jag har koll på läget, jag hibbade mig igår, maken bytte i sängen och jag tog på rena kläder från topp till tå. Gick upp tidigt i morse för att få i mig bästa möjliga flytande frukost.Massor av Ekologisk mild yoghurt, näringsdryck och kaffe med mjölk. Jag har alla biverkningar man kan få av penicillinet så yoghurten är livsviktig. Det är min fjärde penicillinkur på kort tid så kroppen mår kass, hoppas jag slipper ta tabletter nu när de opererar in i benet!!

Nu skall jag hibbas en gång till innan jag åker, har skjutit lite på det. Skall också se till att få i mig mer näringsdryck innan operationen, igår sa de att klar saft fram till två timmar innan var ok, mina näringsdrycker är klara, man får inte vara dum. Jag vill inte må som sist så jag skall komma välpreparerad.

Annars är jag effektiv! Håller paniken på avstånd, redigerar foto, har redan tvättat två maskiner, diskar, skall ge mig på spisen så den blänker, ta fram mat så det finns färdigt när sonen kommer från skolan. Det gäller att hålla igång, onödigt att bli sittande och tänka. Är egentligen inte orolig för operationen då är jag ändå inte medveten men jag börjar få onödigt mycket rutin, störande att inte veta om det blir sövning eller lokalbedövning med lätt sömn. Allt före och efter oroar, jag hatar att inte ha kontroll!! Tänkte bestämma mig för att nu får det vara färdigopererat!!

Ännu en operation.

Det blev som jag befarat, de skall göra en sårrevision. På kontrollen idag konstaterar de att såret inte läkt alls sedan förra veckan. Man kommer fortfarande ner 3 centimeter och med spolnålen knackade doktorn på plattan... Så kan man inte ha det jag förstår det. Ändå gråter jag och är förtvivlad! Hur många gånger orkar man med alla förberedelser, fasta, sövningar och uppvakningar. Vid operationen kommer man skrapa sårkanterna, öppna upp och lägga ner antibiotika i såret, därefter sy ihop en gång till. Det här blir dagkirurgi, in vid lunch och hem på kvällen.

Jag får inte köra bil, alltså måste jag ha en som kör mig dit och någon som hämtar. Det löser sig säkert annars får maken ta ledigt, igen...

Inte mycket att vara glad för just nu så jag tänker att det kunde varit värre. Jag kunde varit en katt och få ha plaststrut över huvudet. Det slipper jag iallafall trots att det är ett hål och blir ännu en operation.

Inskriven och klar.

Tidigt for jag mot NÄL, skulle ha tagit prover innan läkarbesöket. Hittade handikapparkering och började rulla, och rulla och rulla, NÄL är väldigt långt. Säga vad man vill men sjukhus bör nog byggas på höjden så att avstånden blir kortare..

Ner till ortopeden för inskrivningssamtal, både sköterska och doktor. Jag har redan börjat krångla! Du åker hem på fredag eller lördag sa doktorn, men då skulle han vara ledig och kunde inte prata med mig därför var det viktigt att vi pratade nu........ Jag tänker inte åka hem förränn jag vet att jag har rätt medicin och vet att jag klarar mig själv. Så vi ses på söndag när du kommer!! Han dikterade det sedan så tydligen hörde han. Jag har en make som arbetar heltid och dessutom barn som skall till skolan, jag vill veta att jag klarar mig själv innan jag blir hemskickad.

Tydligen är "efterarbetet" exakt som sist, sex till åtta veckor stilla med avlastning och därefter försiktig träning. Går det rätt är jag tillbaks på jobbet i börja av nästa år, med nya uppgifter, det känns helt otroligt!!

Doktorn fortsätter att slå mig med häpnad, han är så okänslig!! Jag har fått massor av cortisonsprutor genom åren, det gör ont men man klarar det. Men idag störtade jag nästan. Andra gånger letar de efter knäleden för att de ska hamna rätt, är sedan försiktiga och det går bra. Idag tog han sats med spetsen och högg in i knät. jag blev så upprörd att jag grät. Inga silkeshandskar där inte. Vad vinner man på att behandla patienter på det här sättet, för mig är det total förnedring. Nu hoppas jag bara att den hjälper!!

Ekg och alla prover är färdiga, jag har pratat med narkosen, har hunnit med att få lite högt blodtryck och lågt Kalium, men inte mer än att de opererar. Jag tror de kommer att bli bra igen bara det här är över, fast jag funderar över lågt kalium, varför har man det?? Det känns som om jag har rätt när jag ber er fortsätta hålla tummarna, jag är inte odelat postiv till det här.

Jag var i alla fall oerhört kreativ och satte affisch om "Gammal är äldst" på NÄL:-) En fördel med att åka dit, jag får göra reklam!

Jag har skrivit tre inlägg för kommande Show and tell, så fortsätt kolla även om ni vet att jag inte är här:-))

Där fanns en ängel.

På måndagnatten när jag fick det stora smärtgenombrottet träffade jag en ängel. Hon heter Elisabeth tror jag, hon var nattsyster på 45:an. Jag har jobbat i vården såpass länge att jag vet att de finns, änglarna, och jag känner mig lyckligt lottad som blev hennes patient.

När smärtan på natten tilltog ringde jag på klockan och fick en tablett, den hjälpte inte nämnvärt så jag ringde igen, ytterligare en tablett. Den hjälpte inte heller, då gav jag upp, kände att lusten rann ur mig helt och låg absolut still, rörde inte en enda muskel. Jag var övertygad om att jag skulle dö om jag rörde mig. Låter säkert fånigt nu, men det var en hemsk upplevelse.

Jag ringde inte mer på klockan, tänkte att nu har jag fått de som finns att ge, inget hjälper. Jag bara låg. Då smög hon fram till mig och såg hur jag mådde, förskräckt sa hon, men varför ringer du inte om du har så ont?? Jag har redan fått mycket sa jag, så klart. Nej då det finns mer svarade hon och ilade iväg. Hon kom tillbaks med sprutor för nålen i armvecket. Jag tål inte Ketogan sa jag panikslaget, då kräks jag, jag kan inte kräkas nu.

Du tål Ketogan när jag ger det sa hon, jag tänkte att skall jag ändå dö spelar det ingen roll. Så satte hon sig vid min säng. I säkert 15 minuter satt hon sedan och duttade i Ketogan, lite i taget så det inte blev någon stor yrsel. Jag blev lullig och suddig men inte illamående, hon pratade lugnt med mig hela tiden. Först när jag kunde röra musklerna utan att skrika var hon nöjd. Jag fick hjälp på toa, blev omstoppad på nytt och sov några timmar. Evigt tacksam. Vilken tur för mig att det var denna ängeln som jobbade det skiftet, att det var hon och inte någon som sprutade allt i ett och gjorde mig sämre. Vilken tur, där fanns en ängel.

Nu vill jag sova i min säng.

Hemma, äntligen, tänk att tre dagar kan kännas så långt. Om operationen gått bra vet man ju först om ett tag, men det känns okej, hade grymma smärtgenombrott på måndagsnatten, då var jag övertygad om att jag skulle dö. Det värsta jag varit med om, men sedan har det gått bra, mörbultad och sliten så klart men konstigt vore annars. Hälften av tröttheten ligger i att jag hamnade på fyrasal, att det är rörelse dygnet runt när det man behöver mest är vila, konstig sätt.

Sedan har det så klart inte varit helt problem fritt. När jag skulle förberedas för operation säger narkossyrra, men herregud du har ju fått Fragmin! Jo det vet jag, ja men den skall du ha efter operationen, nu kan vi inte ge ryggmärgsbedövning, vill du vänta 6 dagar eller skall vi söva dig?? Söv mig svarade jag så klart, inte ville jag göra om allt igen med mer väntan. Kanske lika skönt att vara borta från välden under ingreppet.

I morse när jag sa att jag ville åka hem sa doktorn att ja men jag vill att du fortsätter med Fragminet då, fortsätter sa jag??? jag har inte fått något mer än den första jag inte skulle ha haft. Oj då sa han, så hade vi ett långt utskrivningssamtal och jag fick prova att ge mig själv injektion, det klarade jag galant, ett stick i magen 5 morgnar till, inte skall en sköterska behöva komma hit för det. I fix;-) Det ligger något i det där talesättet, "Själv är bäste dräng"

Nu har jag en enda önskan eller kanske två, att det inte börjar göra mer ont och att få sova i min egen säng.

Instängd med blogguppehåll.

Har idag njutit av värmen, finlirat lite i trädgården. Klippt överblommat flyttat lite som hamnat fel och suttit i skuggan i rosportalen och studerat Humlor, Bi, Fjärilar och Getingar. Så fort skuggan kommit har vi vattnat, massor har det gått åt. Vi har tre nya rabatter vi bara måste vattna!! Första tomaten är skördad, smakar himmelskt så klart. Altanen skurad och står på tork, maken skall passa på att olja den nu när jag är borta några dagar. Jag tog ju räckena för nån vecka sedan, han känner väl pressen...

Igelkotten dök upp idag igen till vår odelade glädje, jippi då lever åtminstone en av dem. Sedan fick sonen glädjefnatt.... mamma, mamma, kolla, kolla skrek han, jag skyndade dit... tre plommon! Men va sjutton... vi har ju bestämt att ta bort det trädet, det är fel placerat och ger aldrig frukt, skall det börja nu då, det är väl själva den!!

Nu skall vi äta kvällsmat, det gäller att passa på, fasta från 24.00, men klara drycker ända till 05.30 så jag får morgonkaffe:-)) Är sällan hungrig på morgonen så det skall gå bra. Operationen är planerad till morgonen, skall premedicineras redan klockan 08.00 så innan det skall jag vara på NÄL. Det gäller att vara uppe före Tuppen och förbereda sig på några dagars instängning. Följaktligen blir det ett kortare blogguppehåll.