På måndagnatten när jag fick det stora smärtgenombrottet träffade jag en ängel. Hon heter Elisabeth tror jag, hon var nattsyster på 45:an. Jag har jobbat i vården såpass länge att jag vet att de finns, änglarna, och jag känner mig lyckligt lottad som blev hennes patient.
När smärtan på natten tilltog ringde jag på klockan och fick en tablett, den hjälpte inte nämnvärt så jag ringde igen, ytterligare en tablett. Den hjälpte inte heller, då gav jag upp, kände att lusten rann ur mig helt och låg absolut still, rörde inte en enda muskel. Jag var övertygad om att jag skulle dö om jag rörde mig. Låter säkert fånigt nu, men det var en hemsk upplevelse.
Jag ringde inte mer på klockan, tänkte att nu har jag fått de som finns att ge, inget hjälper. Jag bara låg. Då smög hon fram till mig och såg hur jag mådde, förskräckt sa hon, men varför ringer du inte om du har så ont?? Jag har redan fått mycket sa jag, så klart. Nej då det finns mer svarade hon och ilade iväg. Hon kom tillbaks med sprutor för nålen i armvecket. Jag tål inte Ketogan sa jag panikslaget, då kräks jag, jag kan inte kräkas nu.
Du tål Ketogan när jag ger det sa hon, jag tänkte att skall jag ändå dö spelar det ingen roll. Så satte hon sig vid min säng. I säkert 15 minuter satt hon sedan och duttade i Ketogan, lite i taget så det inte blev någon stor yrsel. Jag blev lullig och suddig men inte illamående, hon pratade lugnt med mig hela tiden. Först när jag kunde röra musklerna utan att skrika var hon nöjd. Jag fick hjälp på toa, blev omstoppad på nytt och sov några timmar. Evigt tacksam. Vilken tur för mig att det var denna ängeln som jobbade det skiftet, att det var hon och inte någon som sprutade allt i ett och gjorde mig sämre. Vilken tur, där fanns en ängel.
10 kommentarer:
Jag har också mött en på ett sjukhus! Tack och lov att de finns.
Christer.
Åh ja! Både jag & maken har mött dem! Tack & lov för dessa änglar!!
Herregud så starkt att läsa. Jag blir helt skakad. Hoppas att du mår bättre nu.
Kramar från Vietnam!
Christer, ninah, först när man mött dem förstår man skillnaden, det finns bra pesrsonal också, men så finns det änglar. Tack och lov.
m.k.b. starkt tänkte jag nog inte på men faktiskt slog det mig att det var utlämnande, jag brukar försöka vara personlig men inte utlämnande, får nog tänka över mina skrivelser. Fast det här är ju inget jag behöver skämmas för eller så. Du då din stackare som har hemlängtan, tänker på dig, kram Simone
Tuff läsning! Kan inte vara kul att ha så ont. Ryggskott är väl bara blaha blaha i jämförelse, men jag kan ändå ana lite hur det måste kännas. Äsch, du förstår hur jag menar. Ja, änglar finns, det sjöng redan Hasse & Tage om i slutet på "Glaset i örat"-revyn. Vad vore vår sjukvård om inte dessa värdefulla människor jobbade på (i det tysta oftast)? Tur att änglar finns!
erik, visst förstår jag vad du menar:-) Jag har fött barn två gånge och haft ryggskott så jag veta att det är jämförbart, men detta var med facit i hand värre. Bra personal i vården är guld värda, tänk att de verkligen förändrar dagen för en.
Hoppas änglar inte sällsynta, alla måste väl kunna sitt jobb...
jo Hannele, de är rätt sällsynta, det inte bara kan sitt jobb, de har det där lilla extra. Inte alla har det även om de kan sitt jobb.
kommer just från en väldigt jobbig tid med svärfar på intensiven, han låg i 12 veckor, och jag måste säga att om det är någonstans man kan hitta änglar, i mängd, så är det just på Iva! har hemskt mycket erfarenhet från sjukvården dessvärre och har mött både pärlor och svin, men det är såååå underbart att läsa om de där änglarna när man får göra det!
Efwa, har man inte avrit i vården något speciellt verkar man tro att alla är änglar. Tyvärr är inte fallet så. Vi behöver visa änglarna att vi värdesätter dem!
Skicka en kommentar