Behåll era konflikter för er själva.

Energitjuvar ska man akta sig för, gäller såväl människor som företeelser. Livet består av allt för många saker som kräver energi ändå. Jag känner att det pockar på uppmärksamhet, men tänker inte fånga bollen. Osämjor mellan andra människor t.ex, har jag inget med att göra. Jag tar ställning i de fall jag är inblandad eller ser mig ha anledning att göra det, annars avstår jag gärna. Du lyssnar för mycket säger min mentor, ska försöka stänga av ännu mer då... Ändå smyger de sig in i vardagen, det ger lite magont och långa samtal med maken. Det förekommer ställningskrig omkring mig. Det är folk med stora ambitioner och vassa armbågar. Det är kränkta människor med mindre vassa armbågar men slipade tungor. Det manövreras, talas och viskas, ibland visas öppet förakt, men sällan sägs något rakt och ärligt. Jag som är en nästan löjligt rak människa har svårt för detta.
Jag pratar om hur jag upplever det politiska klimatet.
För inte så längesedan trodde jag alla var med i politiken för att göra sitt bästa och driva det man tror på. Jag menade att det gjorde att alla oavsett politisk färg var värda respekt. Jag är inte längre lika säker på det, ibland får jag fråga mig vad som driver människor att vilja arbeta politiskt, jag förstår det inte helt enkelt. Jag vet mitt eget kall, men är det lika för alla?
Jag tvivlar.
Jag vägrar att bli inföst i ett fack eller en falang. Jag är inte höger, vänster, eller mitten, jag är inte av hävd emot eller för vissa saker. Jag tänker alltid noga, undersöker, tar reda på och när jag tänkt, ja då tänker jag ett varv till.
Jag älskar inte alla, alla älskar inte mig. Det är helt okej, grejen är att man som vuxen ska kunna hantera det. Jag kan umgås och vistas i samma lokal som människor jag inte tycker speciellt bra om. Jag tillåter mig att inte ödsla energi på den känslan, det går utmärkt att låta bli att tycka ibland. Jag tar gärna en politisk debatt. Jag tycker och tänker gärna, men när det kommer till att tycka och tänka om andra då avstår jag. Jag har mina uppfattningar klara och de är mina. Önskar att fler kunde komma fram till det och inte sprida sina åsikter till alla som vill lyssna. Tycker synd om de som är nya och inte riktigt vet vilket ben de ska stå på. Man måste nog vara lite sär om man ska orka var med i politiken, tänker jag. Jag tänker också att alla någon del av livet borde ägna sig åt politik. Sist men inte minst tänker jag att jag orkar nog så länge jag tycker det är roligt, så länge jag lär mig något och så länge jag tror att jag kan påverka. Men vet ni, era inbördes konflikter, dem får ni behålla för er själva.