torsdag 3 oktober 2013

Jag lever jag lever!

Marie Bergmans textrader far i huvudet på mig, jo jag lever, om någon undrat. Det snurrar bara så otroligt fort allting. Jag är som person en som blir uppslukad av det jag gör, och fortfarande efter nästan 2 år slukas jag av jobbet. Det är det roligaste jag vet, det är också det svåraste jag någonsin tackat ja till. Jag vill och försöker göra underverk och uträtta stordåd, vilket vore fullt möjligt, om det fanns en budget. Så är det väl i de flesta föreningar, allt hänger och ofta faller på budget. I maj började vi en omfattande renovering på Folkets Hus,  vår konferensavdelning saknade ventilation och det skulle nu installeras, även vi måste följa lagkrav. Föga anade jag hur det skulle bli, jag har aldrig varit projektledare för ett bygga på flera miljoner. Dessutom drog det med sig en förstörelse som ingen hade kunnat förutspå. åtminstone inte bland oss amatörer i personalen och inte heller bland styrelsen. Varje rum (och det är många) påverkades, stora hål, förstörda väggar, nedslagna innertak, överallt är det spackel, målning och förbättringsarbete som väntar. Att få logistiken att fungera hantverkare emellan är en enorm utmaning.  Det måste ju vara bristyrken och för få anställda tänker jag när vi hela tiden får vänta..... Vi hade en projekterad byggtid på 3 månader, jag tyckte jag var klok som stängde i 4, då skulle vi ha tid att återställa inbillade jag mig. Idag 5 månader senare är det fortfarande inte färdigt, vi har varit tvingade att starta upp verksamheten ändå, den är ju vår inkomstkälla. Detta blir naturligtvis en enorm press på mig och personalen, att göra god verksamhet i miserabla miljöer och med hantverkare, byggdamm och stök överallt, det kostar på. Vi möter tack och lov stor förståelse och de flesta gillar att det är förändringar som leder till förbättringar.
Nu gäller det för mig att locka mer kunder, vi behöver hyra ut mer och till fler. Vi behöver komma ut med reklam så fler vet att vi är en komplett konferensanläggning som är bra på det vi gör och vi behöver locka fler kulturaktörer att hyra in sig på vår scen. Ingen lätt uppgift med nollbudget...... Men det är värt ett försök.
Så nu vet ni i alla fall att jag lever, som bara den faktiskt :)

Inga kommentarer: