En julberättelse på Studio 32 kantad av lite snökaos.

Tyck nu inte att jag är förmer, eller förmäten när jag berättar att jag blev storligen imponerad av årets En Julberättelse på Studio 32. Jag ser ganska
mycket teater och just amatörteater är ofta svår att tycka något om. Man kan se glöden och att de har kul på scenen, vilket jag helt sonika antar är meningen och bra. Däremot är det väl inte alltid man som teaterpublik är så imponerad av själva föreställningen. Såvida man inte är mamma, mormor eller annan förstås;-) Jag går ofta ändå, det är liksom inte viktigt hur himla duktiga de är, de som står på scenen. Poängen är att de står där, att den möjligheten finns.

Igår blev jag riktigt överaskad över med vilken proffsighet En Julberättelse framfördes. Ungdomarna på scen var strålande, somliga helt lysande i sina roller. Det var sista föreställningen och tyvärr inte helt fullt. Skyller snöstormen för det. I sällskapet vilket jag skulle komma var det endast några få som dök upp. Jag förstår att man avstod från att åka i det snökaos som stundom var. Ändå kan jag inte låta bli att tycka synd om dem som missade detta stycke. Så välspelat, så välgjort, så genomtänkt och med prestationer långt över det jag förväntat mig.

Ska faktiskt gå in på biblioteket idag, när jag ändå är i centrum, och låna boken. Den tillhör de som aldrig blev lästa när jag var yngre. Det är dags nu. Känner att jag missat något stort. Jag har inte sett den som tecknad film eller något, så min nyfikenhet är plötsligt stor. Ett stort tack och en stor eloge till alla er aktiva både på och utanför scenen. Från djupet av mitt hjärta vill jag tacka för en fantastisk föreställning.