Elitklasser är det verkligen något att oroa sig för?!

Jag har sett det lite här och där utan att egentligen läsa så mycket. Man pratar om elitklasser, barn/ungdom som är teoretiskt begåvade ska få söka in i specialklasser. Så otroligt skönt för dem tänker jag. Äntligen kanske vi kan säga att skolan är till för alla! Då är det ändå endast gymnasium det gäller. Ganska stora barn som vet vad de vill.

Idag är det stökiga elever som tar alla resurser för extrainsatser. De resurserna är dessutom neddragna till ett minimum. Resultatet blir ofta att de stökiga hörs, syns och får mycket om inte all uppmärksamhet. De duktigare kämpar på i tysthet. Har de fokus lyckas de bra trots alla störningar, en del orkar inte och ger upp.
Lika mycket som jag är för att det ska finnas specialklasser med resurser för de som inte sitter still, för de elever som stör och inte riktigt håller måtte. Lika mycket är jag för satsningar på elever som vill som orkar och har lust. Om det inte tas tillvara försvinner snart lusten.

På min tid fanns det OBS-klasser och det fanns allmän och särskild nivå i ämnen inte var det diskriminerande!! Det var upplyftande. Just det tror jag våra elever behöver, lyftas upp. I ett samhälle med allt hårdare klimat behövs positiv förstärkning för alla, vilken kapacitet du än har. Genom att minska gruppens storlek och satsa på de som behöver synliggör vi alla, både de som har lust och de som inte har lust.

Det känns lite Jantelag att säga att man inte ska satsa på de som redan är duktiga! Nog är de värda uppmuntran. Nog är de värda att satsas på, de såväl som alla andra.

Vi söker privatskolor till barnen idag, vi byter om vi hör att läraren inte är bra. Vi har stor rörelsefrihet redan idag. Inte är fler gruppindelningar något att oroa sig för, varesig det kallas elitklasser eller inte.

Kulturbloggen skriver också om det här.