Nu är det bara resten kvar.

Operationen gick så vitt jag kan begripa bra. Inskrivningen blev en annorlunda något ansträngd procedur. Läkaren störtade in i det trånga rummet där jag satt med make och son. Ska bara säga hej då sa jag men läkaren hörde inte utan började omgående prata. Det hade tagit 1 minut och givit mig mer om jag varit ensam...

På frågan om jag undrade något inför operationen dristade jag mig till att säga. Nej jag är mest orolig för hur det ska gå efteråt eftersom inte kryckor kommer att funka. Läkaren blev högröd och snäste, detta vet jag inget om! Detta har du inte berättat, då hade jag aldrig valt att göra den här operationen på dig!!

Detta har jag berättat! DU har valt att inte lyssna, replikerade jag. Jag är också svarade jag, medveten om att det inte är ditt problem, det blir ju sjukgymnasten och arbetsterapin som får hjälpa mig att lösa detta.

Du ligger inte ens inne, snäser han, du får inte träffa någon sjukgymnast. Det ingår inte på 24- timmars. Du kommer till 52:an och åker hem direkt efter röntgen på morgonen.

Jag behöver gånghjälpmedel, sa jag enträget, jag tror att sjukgymnats fixar det lätt.

Läkaren lämnade abrupt rummet och sonen säger chockad. - Han var ju inte ens trevlig!! Får man vara doktor då??

Därefter kom narkosen och vi hade ett bra samtal. Jag bestämde att jag ville sova. Kan aldrig vara nyttigt att höra när de sågar en i benet ansåg jag. En vanlig synpunkt påpekade hon och log.

Jag vet inte om det var någon sorts straff;-) Men jag fick inte komma upp till 52:an! Fick ligga på uppvaket hela natten. Ganska jobbigt, eftersom det är rulljans där hela tiden. Men jag säger som andra, personalen är bra. De gör så gott de kan.

UVA personal har ingen rutin på stegmarkering och stödstrumpor så det var ganska valhänta... Tur man är i branchen! När jag skulle kontrollröntgas på morgonen fick de fatt en rullstol och körde in den till sängen. Sköterskan hade stora problem med benskydden, de tog emot och hon kom inte intill som hon önskade.

Jag pekade på en spak och sa- Lyft den och skjut stödet utåt samtidigt. DÅ höll hon på att skratta ihjäl sig. Tur man ser humorn i saker och ting.

Vid halv åtta kom ortopeden inskridande... han hade en telefonlur i örat och sa till mej. -Jag har en sjukgymnast i luren vilken arm är det som är trasig...

hmmmm. Han hade nog tänkt under natten. Jag fick hjälp av både sjukgymnast och arbetsterapi. De insåg båda att jag gått igenom detta hemma och redan visste vad jag behövde för hjälp. Sjukgymnasten fixade så att vi kunde hämta hjälpmedel i Uddevalla. Arbetsterapin provade ut rullstol och den fick vi med från NÄL.

Jag har hittat strategier för att klara dagarna. Jag har inte längtat efter besök och inte känt mig ensam. Troligen för att jag mest sover. Ett krafttag på 10 minuter fodrar minst en timmes vila! Det är så olikt mig. Maken är en gåva, han fixar och donar.

Jag är nu hemma för femte dagen och jag tycker det går bra. Det gör ont som sjutton men jag måste ju inget göra så det fungerar. Huset är lätt om möblerat så att både gåbord och rullstol får plats. Försökte utan den starkaste medicinen i natt, men det gör jag inte om!! Usch fy vad ont det gjort. Jag trodde jag skulle välja att ha ont eftersom det är jobbigt att vara illamående, men efter natten har jag ändrat mig. Vad är väl ett illamående.

Första veckan är nästan avklarad, vi har alla överlevt!! Nu är det bara resten kvar.

Vad gäller det avhoppade kommunalrådet så är det tydligen så att det var familjeskäl. Hedervärt. Men helt snäll kan jag ju inte vara!! ;-) Därför måste jag ju ändå påpeka att när han säger att han vill bli ihågkommen som IKEAmannen så fnissar jag lite. Mina bekanta säger - Han **#"! med hatten!! De menar hatten på Kungsgatan i valrörelsen.
Jag är lite orolig över hur mycket ungtupparna tar sig ton nu.... Staffan spred nog visst lugn ändå;-) Framför allt fick ju avhoppet mig tillbaks till datorn!! :-)