Det känns bra!

Hej alla! Jag är hemma igen. Lite groggy och rätt stukad, men hemma. Ni vet hur det är man tror att det gått bra, resultatet vet man egentligen om 6-8 veckor. Men hittills är det ok. Det var riktigt jobbigt!! Jag är obekväm som patient, men måste ge en eloge till personaln på 4:an som tog väl hand om mig. Proffsigt trots att jag var en person de kände, inga obekväma situationer uppstod och det lilla jag hade att säga löstes på studs.

Jag blev oväntat dålig efter operationen så första dygnet försvann. Jag kom inte till avdelningen efter uppvaket, det blev IVA. Ingen vet riktigt vad som hände men en stark teori är en smärtchock. Jag gick helt enkelt inte att smärtlindra efteråt, svimmade liggande i säng och kräktes hela tiden. Jag är inte så medveten om det första dygnet, ganska skönt förstår jag i efterhand.

Doktorn berättade att mitt ben hade "sett trist ut" inuti Vävnaderna var skadade och döda, det hade skavt hål i benet, allt det hade de skurit rent för att få fram friska vävnader, låter rimligt att jag hade väldigt ont.

Ett par roliga episoder hann jag med innan jag verkligen ville hem. Jag hade ju klart och tydligt deklarerat att jag skulle vara besvärlig... det var inte så lätt. Det bar sig inte bättre än att jag låg och grät. En personal som hjälpt mig i säng slutade så att säga innan jag låg bra. För mig blev det stort, jag kunde inte hamna rätt själv, kunde inte flytta benet och inte få under kuddarna, istället för att ropa tillbaka henne blev jag väldigt ledsen. Tänkte att jag har aldrig lämnat en säng med en patient utan att fråga "ligger du bra?", alla gör inte det. Jag låg alltså där och lipade och tyckte synd om mig.... då kommer en för detta kollega in och säger - Men va faan, du skulle ju inte lipa! Säg ifrån! Ligger du här och lipar klappar jag till dig!!

Det var fullt av humor och kärlek! Och det hjälpte, jag lärde mig att vara tydlig! Det är inte farligt att säga till att benet inte ligger rätt. Alla ser inte det automatiskt utan behöver att man säger till. Jag behövde säkert upptäcka det själv!!

Före detta kollegor hämtade mig och rullade ut sängen i dagrummet för att "hälsa på" och prata i lugn och ro, det gjorde mig glad. En manlig personal sa jag tack till kaffe men nej till annan vård! Vi kände varandra allt för väl och blev båda helt ställda av sammanträffandet.

Bad sjukgymnasterna om hjälp sista dagen så jag klarar förflyttningar till rullstol och lite med kryckor. Låg på en tresal och tog genast på mig rollen som personal!! Tanten i ettsängen nådde inte att ringa och hade mycket ont, jag ringde åt henne och berättade massa iakttagelser.. damen i tvåsängen skulle öva med kryckor och jag kollade att hon gjorde rätt. På måndag var jag tvungen att åka hem. det är jobbigt att arbeta liggande;-) Undrar hur många år det tar att komma ur sin yrkesroll.

Jag är som sagt groggy, ligger mest och lyssnar på radio, men mår väldigt mycket bättre än efter förra gången och hoppet är stort att det gått väldigt bra. Det känns så!