Premiär för Anna, Hanna och Johanna.

Var på premiären av Anna, Hanna och Johanna igårkväll. En svår föreställning att recensera. Jag brukar försöka skriva några kloka saker men den här gången är det svårt. Det går nog inte att komma ifrån att det blir rörigt. Boken är lång och sträcker sig över tre generationers kvinnor i en familj. Jag hade god nytta av att jag helt nyss läst boken.

Försökte fråga runt lite i pausen, sådana som inte läst boken. Fick intrycket att det tyckte det var lite hackigt och att det gick väldigt fort. Skådespelarinsatserna var riktigt bra, fascinerande hur de kan ha en 4-5 roller per man och kunna skifta i dem. En del starka scener gjorde att jag grät i stort sett hela första akten, men jag förstod att jag var ensam om det. Kanske boken i färskt minne hjälpte till. Däremot när det var slut och vi lämnade salen, då var vi många som storgrät. Gripande alltså, kvinnoöden är ju ofta det. Jag tyckte med andra ord att det här var bra. Därmot är jag tveksam till om man tycker det om man inte läst boken.

Ska bli spännande att läsa recensionerna i tidningarna och se vad förståsigpåarna säger!!